Lina

tittar upp och ser förvånat att det regnar rött och gult
det virvlar runt mina fötter så att den där lusten (rulla nerför branta gräsbackar, slänga sig raklång med ansiktet före i hopkrattade högar, se ljuset brytas mellan stammar) infinner sig
vet du?

jag övervinner rädslor, upptäcker nya, ignorerar/gömmer de flesta
skrattar så att det studsar och de vi just mötte vänder sig om
adresserar hopdiktade samtal om den ljumma vinden och de nyupptäckta utsiktsplatserna till fel person

tittar upp och ser förvånat att
- hey du är ju så uppenbart snygg på riktigt

För några år sedan tyckte jag alltid att folk överdrev när de sa att så kallade tjejtidningar inte var bra. Överdrivet, fnös jag. Jag läser ju ändå bara modet. Och jag inser ju att allt inte är vad det verkar, men vadå, man kan ju läsa tidningen med lite distans.

Sen gjorde min dåliga självbild att jag höll på att gå sönder. Tänkte att jag gör vad som helst bara jag klarar av att se mig själv i spegeln, gå på stan utan att hata både mig själv och de tjejer jag möter som är allt vad jag inte är men vill vara, tillbringa tid med mig själv och vara lugn, kunna äta utan att få dåligt samvete. Insåg att jag påverkades mer än jag trodde av min omgivning, så jag slutade läsa de tidningarna i hopp om att det kanske skulle hjälpa något.

Så häromdan tar jag in posten och där ligger en Glamour. De vill ge mig tre nummer gratis.
Bläddrar igenom tidningen och inser igen varför jag inte läser "tjejtidningar". This is why:

- Alla deras modeller ser likadana ut. Väldigt smala och hårdtränade, med jämn hy, glansigt hår och väldigt mycket smink. De ser ut som ingen gör. Berättar utan ord för mig hur jag bör se ut.
- De skriver att det är okej att photoshopa bilder på sig själv. (Nejnejnej!)
- De meddelar att det är ett måste att sminka sig och har tre uppslag med de bästa sminktipsen. Jag vägrar lägga så mycket av min tid och mina pengar på smink, har mycket viktigare saker för mig.
- De är så sjukt fixerade vid utseende. Jag är mer än min kropp och jag kräver att folk behandlar mig som ett subjekt, inte ett objekt.
- De är fulla av reklam vars budskap är att jag inte duger som jag är.
- De promotar höstmode och nya måsten. Jag har varken råd eller tid att köpa nya kläder hela tiden. Dessutom känns det grymt ohett att konsumera sönder världen och oss själva ännu mer.
- De vill att jag ska skaffa mig en slank kändiskropp. Slanka ben och platt mage är tydligen grejen. Men hallå, jag har faktiskt min egen och den är jag väldans nöjd med. Låt mig vara det! I ett reportage om en redan smal tjej som får testa en hollywood-diet skriver hon: "Under tredje veckan kommer jag ofta på mig själv med att stå och stirra på min spegelbild. Jag kommer ut ur duchen, står som hypnotiserad och nyper mig mansikt i höftskinnet. (...) Första dagen i frihet tryckte jag genast i mig en pizza, men istället för att känna mig exalterad fick jag enorma skuldkänslor." (Glamour nr 10 2008, sid 155) Grattis, tjejen. Du har just lagt grunden för en ätstörning. Kom ihåg att tacka Glamour.

Så jag skickade ett mejl:
Hej! Jag vill inte ha fler nummer av er tidning! Ha en fin dag! Mvh / Lina

Jag älskar att sova. Speciellt på dagen, då det inte är ett måste utan bara för nöjets skull. När man kan vakna med jämna mellanrum, inse att man sover och hur skönt det är. Att sova var typ min hobby under gymnasiet. Tog ofta en liten lur i de hårda sofforna i korridoren när vi hade rast. Grymt skönt. Lite dumt blir det dock om man tar sig en eftermiddagslur och vaknar tre timmar senare, totalt förvirrad, av att mobilen ringer. Hade i alla fall sinnesnärvaro nog att inte svara när jag insåg att jag varken förstod vad det var som lät, vad en mobil var, eller kunde placera namnet på vännen som ringde. Så här sitter jag mitt i natten och är väldigt pigg. Har precis diskat och städat. Hoppas jag inte stör grannarna alltför mycket.

Det är fredagkväll och jag ligger ensam på mitt rum. Min mage och den nedre delen av ryggen molvärker. Jag kallsvettas med jämna mellanrum och är allmänt kraftlös. Skriver ett sms till en vän för att beklaga mig över menssmärtorna då jag inser att ordet "mens" inte finns inlagt i T9. Mycket märkligt med tanke på att mens är ett väldigt återkommande inslag i en stor del av Sveriges befolknings vardag. Funderar på om T9 har något emot kroppsvätskor överlag. Men nej, både spott, snor och kiss går att skriva. T9 verkar alltså bara ignorera det faktum att mens och dess tillhörande smärtor finns - inte ens det erkännandet får jag. Jag tröstar mig med choklad.

Jag kan aldrig bestämma mig för om det är skönt eller bara äckligt när jag sätter mig nånstans och platsen redan är uppvärmd. Som på bussen häromdan. Antingen kan man liksom fortsätta på sin första känslo-impuls 'mm, sl har visst börjat satsa på rumpvärme - way to go!' eller så inser man faktum, att värmen kommer från nån annan människas stjärt (med eventuell extra hetta från lite utsläppt gas). Det känns i alla fall bäst att, dock mot bättre vetande, tro på alternativ nummer ett.

When you try your best, but you don't succeed
When you get what you want, but not what you need
When you feel so tired, but you can't sleep
Stuck in reverse

And the tears come streaming down your face
When you lose something you can't replace
When you love someone but it goes to waste
Could it be worse?

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

High up above or down below
When you're too in love to let it go
But if you never try you'll never know
Just what you're worth

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

Tears stream down your face
When you lose something you cannot replace
Tears stream down your face
And I

Tears stream down your face
I promise you I will learn from my mistakes
Tears stream down your face
And I

Lights will guide you home
And ignite your bones
And I will try to fix you

Jag har gått i sambofällan. Ja, inte som att jag sitter inklämd i någon ensam stackares bur (jag ville ju bara ha lite sällskap, men det krävs drastiska metoder i detta indiviualistiska samhälle!) eller att jag helt oväntat har hittat någon att flytta ihop med. Utan i tjockis-fällan, ni vet. Som i mysiga middagar, efterrätter varje kväll och film med snacks, som alltid verkar vara ett stående inslag under den där första kärleksperioden när man bara vill mysa.
Mitt samboförhållande innefattar dock en halv korridor (polygami here we go!). Det är liksom svårt att låta bli att äta när man hela tiden umgås i ett kök. Det blir äppelpaj, kladdkakor, godis, chips, hallongrottor, bullar, muffins, ja, you name it. Och det blir alltid över också, så dagarna mellan bakningssammankomsterna ägnas åt att äta upp resterna.
Men hey, jag blir glad av vänner och socker. Hellre blivande tjock och glad än smal och ledsen. Och igår städade vi faktiskt hela köket innan bakningen och gjorde massa fruktflugefällor, så då var vi faktiskt värda paj som simmade i smör och vaniljsås. Mums.

Kom att tänka på tiden då jag var en hederlig knegare och letade upp en lista vi skrev en gång under en natthelg. Ni vet när man är sådär lagomt trött och sliten och humorn når nya höjder. Så, favorit i repris:

Varför vi älskar vårt jobb:
* Närheten till det vanliga folket (arbetarklassen).
* Att få privilegiet att arbeta med kvalificerad och välutbildad personal.
* Jag har alltid velat jobba med djur.
* Det är flott.
* Jag får lyssna på så bra musik som inte känns uttjatad.
* Man ser lätt maskulin ut i jeanshöftskynke.

Förkunskaper: Max är en hamburgerkedja där jag jobbat i typ två och ett halvt år. Smset kommer från en av mina festliga före detta arbetskompisar som ännu inte helt slagit sig loss.

"Haha. Nu ska du få höra nåt konstigt som jag drömde inatt. Jag verkar bli helt knäckt av att jobba på Max. Drömde att det kom in en jättestor älg på Max som la sig och vila bak i köket. Självklart var det jag som skulle jaga ut den, så jag gick bak å försökte men då hade den somnat. Så jag knuffar lite försiktigt på han å säger att han inte kan ligga å sova i köket. Då börjar han prata med trött seg röst: ’mm jag ska bara ligga en liten stund till'. Påminde om hur jag är då jag är trött. Så självklart så lät jag han ligga och gick fram och jobbade ett tag till. Sen efter ett tag så prövade jag igen, men nu la jag ett spår med minimorötter ut genom bakdörren. Då lunkade han iväg sakta. Sen vaknade jag. För nån vecka sen flög det ju in en duva som jag fick styra ut, så det va ju nästan sant."

Jag står och lagar mat i köket. Grannen och en annan kostymklädd Handelstyp sitter och pluggar något som ser komplicerat ut.
Grannen: Hur går det i skolan då?
Jag: Jo, det är grymt mycket nu. Men jag är typ klar för i dag, så jag ser ljuset i tunneln.
Grannen: Ja, bara det inte är ett tåg..!
Jag, smått trött och väldigt lättroad: Hahahaaa!
Grannen, nöjd: Kände att det var dags att återuppliva det gamla skämtet.

I dag har jag:

• insett att jag aldrig kommer att bli gift
• hållit en brinnande utläggning om varför med en sån hög hastighet i ord per sekund att mina åhörare mest bara skrattade åt mig trots detta allvarliga samtalsämne
• insett att jag som vanligt nog överdriver lite (fick annars rådet att satsa på insemination för att få familj utan man)
• blivit bjuden på pastasallad
• diskuterat existensen och det eventuella utformandet av en blogg som ska studera en subkulturs uttryck och varande
• fått förslag om att åka till London för att få ett bra avstamp på tidigare nämnda blogg, vilket även kan tolkas som en muta
• läst en avhandling om ”Islamisk väckelse och unga muslimska kvinnors förhandlingar om genus i det samtida Sverige”
• skrivit ett pm där jag (förhoppningsvis) diskuterat hur ett genusperspektiv kan bidra till en fördjupad förståelse av processer av andrafiering i dagens samhälle

Vi diskuterar relationer som runnit oss mellan fingrarna.
Med varsin kaka och kopp har vi krupit upp i soffan. Sparkat av oss skorna och intagit caféet som vårt vardagsrum.

Vad hände? undrar hon. Jag förstår verkligen inte.

Inte jag heller.
Hur kunde hela dagar varje dag, bli till ett grattis-sms om året? Sprudlande glädje och framtidsdrömmar till tystnad? Sitta så nära det bara går och vilja veta allt, till inte ens ett hej?

De där relationerna som till synes obemärkt eller explosionsartat försvann. Gick mig förbi. De ligger nu liksom småsten och skaver.
Och det gör mig ont.

"Jag älskar förståndet, slugheten och klokheten. Egenrättfärdigheten är min närmsta vän. Jag klarar mig själv, jag själv är självets bäste dräng har jag läst.
Ändå så ekar hjärtat tomt i varje slag."

_______________________
Nådens djupa hav - aftonSon

I natt drömde jag att jag befann mig i en skog. Det låg barn på marken. En var naken och blodig. Det kom fram en man mot mig och min vän. Han hade en kniv i handen och hotade oss. Hans hand var blek, på gränsen till genomskinlig, och han hånlog jättenära. Men jag bröt kniven ur hans grepp. Sen högg jag honom flera gånger tills han dog.

Och sen vaknade jag och satte mig upp i sängen, andfådd och väldigt törstig. Och ville inte somna igen, trots att jag var tröttast.

Ibland känner jag mig så himla trasig.