Lina

Gav bort "snabba gästboken" till en kompis i lördagskväll och fyllde då i den själv.
Hur gammal är du och hur gammal känner du dig?
22 år. Känner mig som 20 eller 30.

Jag har väl alltid velat ha barn, men nån gång om ett långt tag liksom. Man får aldrig sova, och så är de skrikiga och bråkiga och lyssnar inte på vad man säger. känner liksom frustrationen stå mig upp i halsen över icke-sömnen och att inte hinna med något annat än att diska å tvätta å torka här och där och där. och inte ens det hinner man med. (Men är det inte värt det ändå? frågade kompisen. Jo, klart det är, svarade jag. Men så grymt jobbigt.) Och ett hus? Ja isåfall ett litet radhus för jag tycker inte om att klippa gräsmattan och att måla om - gah vilken panik, och jag som inte ens kan byta en propp utan att be om hjälp.

Men nu. Så önskar jag ibland att jag var 30. typ. Den ålder jag förut sett fram emot med den största skräcken. För jag vill va gift å ha ett hus nånstans där det är tyst och lugnt med stor gräsmatta där man kan leka å spela fotboll (fast helst en platt, det är trots allt jobbigt å klippa gräset) och jag vill ha en liten bebis, en egen ny liten människa fatta va grymt och fascinationen övervinner frustrationen och glädjen övervinner rädslan. Och jag kan till och med tänka mig vara hemmamamma ett tag (men efter hälften får pappan ta över, för jag måste få göra något annat också, annars pallar jag inte).

Vad har hänt med mig?

Men så känner jag mig som 20 igen också. Ganska litenrädd och nog med att ta hand om mig själv och mina egna rädslor och förvirring. Nog att klara av att älska mig själv.

Svårast är det nästan att vara 22. Att befinna sig här och nu. idag.

Och det andra kommer förhoppningvis en dag det också.

God jul Adam (och Lina)
skrev jag på julklappsetiketten för snart fem år sen som satt fast i ett långt snöre. Snörjakt och skatten var ett litet marsvin med röda ögon och kola-chokladig päls.
"Vill du ha honom trots att han har röda ögon?" frågade mamma på djuraffären kvällen tidigare.
"Vi kan ju inte bara lämna honom här!" sa jag, fastän jag kände en viss tvekan.
Vi brukade skämta om det sen, att det var tur att det bara var han kvar, för ett trevligare marsvin har vi aldrig träffat och det var tur att han valde oss.

"Jag hoppas Mars dör när jag är  i Stockholm" sa jag till mamma för nån vecka sen. "För jag vill inte se honom död".
Men jag är ändå glad att det var jag som åkte med honom till veterinären, som kånkade in hela den feta buren så de skrattade åt mig (han måste ju få bo i sitt hus som han trivs i när han när sjuk), som höll honom när veterinären tog tempen och allt annat. Och som sen höll honom med i famnen när han sa sitt sista pip efter sprutan han fått och snart så var det bara en tung orörlig liten marsvinskropp kvar.

Det är konstigt hur man kan sakna ett litet djur så. Ingen att prata med när man kommer hem på natten efter jobbet, eller på morgonen när man kommer upp. ingen som skriker argt om han inte fått sin dagliga grönsaksfrukost eller som piper förväntansfullt om man öppnar kylskåpet. När man är ensam hemma är man helt plötlsigt ensam hemma. Ingen varm kropp att hålla i när man är ledsen eller arg, ingen nos som borrar upp sig mellan håret och halsen, ingen päls att torka tårarna i.
Bara en tom urtvättad bur och en liten grav. Och jag vet att det bara var ett marsvin men jag saknar min lilla gris ändå.