Lina

Jag har gått i sambofällan. Ja, inte som att jag sitter inklämd i någon ensam stackares bur (jag ville ju bara ha lite sällskap, men det krävs drastiska metoder i detta indiviualistiska samhälle!) eller att jag helt oväntat har hittat någon att flytta ihop med. Utan i tjockis-fällan, ni vet. Som i mysiga middagar, efterrätter varje kväll och film med snacks, som alltid verkar vara ett stående inslag under den där första kärleksperioden när man bara vill mysa.
Mitt samboförhållande innefattar dock en halv korridor (polygami here we go!). Det är liksom svårt att låta bli att äta när man hela tiden umgås i ett kök. Det blir äppelpaj, kladdkakor, godis, chips, hallongrottor, bullar, muffins, ja, you name it. Och det blir alltid över också, så dagarna mellan bakningssammankomsterna ägnas åt att äta upp resterna.
Men hey, jag blir glad av vänner och socker. Hellre blivande tjock och glad än smal och ledsen. Och igår städade vi faktiskt hela köket innan bakningen och gjorde massa fruktflugefällor, så då var vi faktiskt värda paj som simmade i smör och vaniljsås. Mums.

Jag står och lagar mat i köket. Grannen och en annan kostymklädd Handelstyp sitter och pluggar något som ser komplicerat ut.
Grannen: Hur går det i skolan då?
Jag: Jo, det är grymt mycket nu. Men jag är typ klar för i dag, så jag ser ljuset i tunneln.
Grannen: Ja, bara det inte är ett tåg..!
Jag, smått trött och väldigt lättroad: Hahahaaa!
Grannen, nöjd: Kände att det var dags att återuppliva det gamla skämtet.

Det ringer på dörren. Utanför står min vän och granne (från min sociala korridor en trappa upp, här är det som sagt oftast rätt dött). Han har blå målarfärg på kinderna och har på sig en hudfärgad kroppsstrumpa. Ur fickan halar han upp en beige tight badmössa som han tar på sig.
- Jag tänkte bara visa upp mig. Jag har gått runt på stan och varit utklädd till snopp hela dagen.

Jag kommer in i köket på fredagskvällen för att laga middag. Min granne (den ende jag någonsin träffar, alla andra verkar leva något slags mystiskt underground-liv inne på sina rum) och hans syster (som numer också är min, nyinflyttade, granne) sitter och äter mat. Vi småpratar lite. Han ska på fest med några småttingar - så kallas de nya studenterna på Handels, visar det sig. Men han är ingen småttingpappa. Okej.

Efter ett tag kommer han in i köket igen.
Grannen, medan han tittar ner på sina uppknäppta byxor: - Alltså du får inte tro att jag är störd eller nåt eftersom jag går omkring så här hela tiden.
(Han hade dem så även förra gången jag mötte honom i köket.)
Jag, på mitt festligaste humör: - Haha, som att du liksom vill visa upp vad du har att erbjuda.
(Eh, va? Varför sa jag så?)
Grannen, lite osäkert: - Haha?
Jag, försöker styra upp det hela igen: - Eh, nej. Haha...

En kvart senare dyker han upp igen (klockan är typ halv åtta.). Med en lila sidenslips knuten runt huvudet.