Lina

"För övrigt gällde det inte alls några nya eller plötsliga frågor utan gamla, som hade värkt fram under en längre tid. De hade marterat honom länge och nu hade de slitit sönder hans hjärta. Det svårmod han kände inom sig nu hade fötts för längesen, det hade växt till, hopats och till sist mognat och koncentrerats till en enda fruktansvärd, vild och fantastisk fråga, som torterade hans hjärta och förnuft och obevekligt krävde en lösning. Moderns brev hade drabbat honom plötsligt  som ett åskslag. Det var uppenbart att han inte längre borde låta sig tyngas av svårmod och lida passivt bara därför att frågorna var olösliga; han måste absolut företa sig någonting, genast, snarast möjligt. Till varje pris måste han bestämma sig för någonting, annars...
'Annars måste jag avstå från livet!' utropade han plötsligt och var alldeles ifrån sig. 'Undergivet acceptera ödet så som det är och en gång för alla kväva allt man har inom sig och avstå från varje rätt att handla, leva och älska!'"

Fjodor Dostojevskij - Brott och straff. Sidan 59.

Handknutna flugor runt pojkhalsar, kärlekstörst, rutiga halsdukar och stora pälsmössor, blå manchesterbyxor, dialekter av alla dess slag, trimmat helskägg, vågor i håret och stora bruna glasögon, egenskrivna låtar från ett pojkrum, kind mot kind-mys och nacksmek, att möta en främlings blick i tunnelbanevagnen bredvid, hemlängtan och ögon som försvinner i gapskratt.

Snygg låt, snygg video, snygg Kate.

I måndagskväll Svarta vykort – en läkares försvarstal. Av Marcus Birro och Michael Ericsson. En monolog av en läkare som förlorat sin fru i cancer. Om avhumaniseringen av den svenska sjukvården, och om den svenska självbilden.
Han börjar att läsa ur Birros bok Svarta vykort:
Det är som om främlingarna på stan, just innan de kommer på sig själva och stramar upp sig, omedvetet visar sin ömhet, sin ömtålighet och sin rädsla, för mig att se och känna igen mig i
Allas våra tillkortakommanden är vår viktigaste gemensamma nämnare
Där kan vi mötas
Och i det ofrivilliga leendet som bor i all sorg
Han berättar om bröllopet och vardagen och sedan sjukdomen.
Och plötsligt är allt bara förbi. Hur gör man då? Att kliva upp, äta frukost, dra med disktrasan över köksbordet. Det där som sitter i ryggmärgen. Men när någon man älskar dör så går ryggmärgen sönder. Så jag har fått lära mig allt igen.

Gick, eller mer slirade och halkade mig fram, till teatern genom Vasaparken. Kidsen och deras föräldrar åkte pulka, hundarna snusade och fnyste runt i snön, jag fick sån lust att klättra upp på stora snöhögar och kasta mig raklång i pudersnön. Kisade saligt genom snöflingorna. Johanna skrattar när vi möts vid St Eriksplan.
Lina, det där lyckliga leendet avslöjar att du inte är en världsvan stockholmare.
Nej, jag är nog inte det, en storstadsbo. Tät barrskog, öde havsstränder och snötäckta ängar med rådjursspår, att ligga raklång på och i tystnad titta på stjärnor – det är vad som får det att pirra lite extra i mig.

I kväll Fem gånger Gud, med manus av Jonas Hassen Kehmiri. Han är smart och finurlig. Jag njuter och tänker att jag älskar kreativa människor som är bra på vad de gör och att jag önskar jag vore så rik så att jag kunde se detta flera gånger om. Tills vidare läser jag hans böcker.

En sak jag i alla fall älskar med Stockholm är möjligheten till detta. Att konsumera kultur är bra för min själ.

Har även insett att jag saknar musicerandet i mitt liv. Den där kicken. Speciellt såhär i juletider; ge mig en maffig julkonsert! När jag kommer hem från Moldavien ska jag söka upp en bra orkester att spela i igen (och kanske ta tag i min hemliga basist-dröm?). Jag har i alla fall, mellan lussebullsjäsning, lärt mig fyra ackord på gitarr och kanske fattat grejen med powerackord (?). Till jul blir det hårdträning med mor och far. Att bara kunna spela Tom Doley känns inte fullt så hett.

Det hänger kristallkronor i träden. Inneslutna i bubblor på grenar högt uppe, näst intill mörka vattnet. Och linköpingsborna vänder blickarna uppåt. Vi ser varandras andedräkter och under våra fötter har marken stelnat i den senaste formen, på ån vilar ett istäcke. Trots alla människor vi möter är det allt som oftast tyst. Mössor, dunjackor och halsdukar omsluter, stjärnhimlen och den infrusna luften dämpar ljuden och behovet av att prata.

I ett ännu större träd faller så många stjärnor att jag inte hinner med att räkna, än mindre blunda och önska. Undrar om det här önsketrädet är just min chans, att klä längtan i ord, dela in livsdrömmen i detaljer. Stannar nedanför, blundar kort och försöker önska i koncentrat. (...) Springer ikapp, och tänker att det är nog både svårare och enklare än så.

Jag har sagt det förut. Men medan vissa människor betyder mycket under en viss period av livet, blir andra en del av hela det. Och jag har insett att jag måste sluta jämföra nya och eventuella relationer med hennes och min. Hon som varit min sen jag föddes (i fem månader fanns hon här utan mig), det närmaste en syster jag någonsin haft. Nej, det är inte rättvist.

När vi stelfrusna (som jag har längtat) kommer hem igen luktar hela lägenheten av våra nybakade lussebullar och fingrar värms runt tekoppar innan jag måste lämna. Jag åker tåg, omgiven av tysta människor. Det bästa sättet jag vet att samla tankar och känslor.

Nu är jag hemma igen. Och det snöar på Odenplan.

Jag går över kullerstenarna i gamla stans gränder. Det regnar, igen, och mitt paraply - direktimporterat från Kina – som blåser ut och in hjälper oväsentligt mot det blöta. Jag har ingen aning om var Skomakargatan ligger. Men Tomas sjunger för mig som så många gånger förr. Så länge jag kan minnas, har jag väntat på ett svar. Ett mönster, nån sorts förklaring, till sorgen som jag har. Får mig att tänka på dig, så mycket oftare nu.

Jag är trött på det tillrättalagda i mig. Och jag ska sluta umgås med dem som får mig att minnas hur det kändes att alltid bli vald sist på gympan.

I kväll snöade det, och jag förstod inte varför alla jag mötte såg besvärade ut och gick så fort. Jag drog mössan djupare ner, tog några valssteg och önskade mig tillbaka till rodelbanan mamma byggde åt oss ända uppifrån farmor och farfar ner till vår gård. Till längdskidspår runt huset, kojor i snöhögen traktorn byggde åt oss och kalla fötter mot varmt element under trappen. Sen diskuterade vi övergivenhet. Och när vi skulle sitta tysta och tänka på en gång vi känt oss övergivna tänkte jag på dig, men det var längesen sist.

Imorgon ska jag baka lussebullar.

Det är kallt i Stockholm i kväll. Om det hade varit lika kallt för några timmar sen då jag stod med näsan mot fönsterrutan och munnen öppen av fascination, hade kanske snön legat kvar. Men nej, det är fortfarande lika grått, mörkt och mulet. Och jag längtar ännu mer hem till mitt Norrland. Men till dess blundar jag mot natthimlen och tar djupa andetag av frusen luft.

För en vecka sedan tänkte jag skriva ett inlägg om vilken fin helg jag haft. Om bokcirkelträff innehållande en chokladkaka av guds nåde, diskussioner om kvinnors strukturella underordning, presidentvalet i USA och Rysslands historia, och om vår första bok Den allvarsamma leken. Samt pepp för nästa projekt: Brott och Straff. Om en intervju som blev en artikel, en promenad på flera tusen steg i skymningsdimma till och från och runt Skeppsholmen med vänner. Om den satsigaste festen på länge med en tårtbuffé att drömma om, grym livemusik, dans och karaoke – även det till liveband, gosh. Om att jag tränat, pluggat och städat, lagat världens godaste linsgryta och bakat bröd. Tänkte sen avsluta med en klatschig punchline om hur skönt jag tycker att det är med helg, för att jag känner mig mycket mindre pressad och stressad då, även om jag gör massa saker. Att jag inte får lika dåligt samvete för allt jag inte hunnit med, utan istället är nöjd över allt jag hinner.

Men så insåg jag att jag ju gör det igen.

Jag är ett typfall av den duktiga flickan. Som hatar att misslyckas, har perfektionism som ledord, sätter sitt värde i vad hon gör istället för vad hon är. En bra dag är en dag då jag hunnit med mycket på min att-göra-lista. En dålig dag en där jag inte gjort något vettigt (enligt min egen skala). Som att jag måste prestera för att förtjäna min existens.

Men jag upptäcker det i alla fall snabbare nuförtiden. Ignorerar inte stressymptomen lika länge, utan låter kroppen i all sin trötthet blir sådär tung. Sover en halvtimme extra istället för att duscha (med sprej och lite tupering samt hårsnodd omvandlas katastrof till mindre katastrof), låter adrenalinhalten sänkas så att energin bara går till det nödvändiga, och rörelserna blir långsamma och få. Upptäcker det snabbare, hinner inte sjunka så långt - det gör att det är kortare väg upp igen.

Och jag har lärt mig några knep. Så jag flydde mitt rum och alla måsten, bjöd in mig till vännen med Stockholms bästa utsikt. Köpte mat och choklad och såg på löjlig men rolig film med lyckligt slut. Läser boken ”Diagnos: Duktig. Handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig.” och förstår mig själv lite bättre. Struntar i att städa och allt annat som kan skjutas upp. Går till kyrkan. Sover när jag blir trött, några stunder om dagen under min filt i soffan. Tränar. Inför en helledig dag i veckan med pyssel, radiolyssnande och andra saker jag tycker om att göra, där tankar på måsten inte är tillåtna. Umgås bara med människor som jag mår bra tillsammans med.


(Den här låten tycker jag om, i all sin trasighet.)
Och jag, jag nynnar mycket, men jag sjunger knappt längre.

Ett mejl från nästan-andra-sidan-jorden i min inkorg. Jag skrattar så mycket att morgongröten inte hinner ätas upp innan jag måste springa till tåget.
Ett telefonsamtal från norr. ’Jag tänkte på det du skrev om att kämpa. Hon är ju allt jag drömt om hos en tjej, men någonstans på vägen gett upp hoppet om att hitta. Då kan jag ju inte bara ge upp.’
Ett kollage med inscannade bilder från så längesen. Med kärleksord i mitten dessutom.

Tänk vad fint.

Pappa, ibland önskar jag att jag vore sådär liten igen. Så att jag fick plats inuti din tröja och kunde somna med örat mot dina hjärtslag. Eller kunde ha din mjuka mage att bre ut mig på.
Jag kan inte ha sovit tryggare än då.

Jag älskar ord. Hur de kan skapa hela världar, ge mig sällskap genom igenkännande, få mig att känna alla dessa känslor, all kunskap de förmedlar.

Och jag känner mig älskad av ord. Jag kommer ihåg orden du sagt, bevarar dem och bärs av dem. Min sms-inkorg är alltid full och på två av mina garderobsdörrars insida har jag tejpat upp kort och lappar med vackra ord tillägnade mig. Så varje gång jag väljer klänning eller skor läser jag och känner mig extra älskad. Och när jag är ledsen, desillusionerad, desorienterad, då läser jag igenom för att komma ihåg.

Ibland får min kurslitteratur mig att undra vad i hela världen jag håller på med.
Men ibland får den mig att förstå mig själv bättre, hjälper mig att analysera var en del av all min förvirring kommer ifrån. Som följande utläggning av den tyske kultur- och samhällsanalytikern Tomas Ziehes begrepp "kulturell friställning" av Alf Arvidsson i boken "Muntligt berättande. Verklighetskonstruktion och samhällsspegel." (1993:17)

"Ungdomar idag står inför en 'friställning' inte bara i socialt och ekonomiskt utan även kulturellt hänseende. Det betyder alltså att det inte bara är de gamla formerna för arbetsgemenskap och beroende inom familjen som vittrat sönder och på såt sätt friställt ungdomarna, utan också att de äldre generationernas normer och värderingar är inadekvata, t.o.m. obegripliga som orienteringskarta i ungdomarnas skapande av 'ett gott liv' i det moderna samhället.
'Identitetsbyggandet' blir därmed för varje ung människa en betydligt mer påfrestande och arbetsam uppgift än det varit för tidigare generationer. En mångfald subkulturer sjuder runt de unga, och i denna rikedom av snabbt föränderliga uttryck ska de söka något 'eget', skapa sig en 'profil'. En sådan frihet på alla plan lämnar till synes utrymme för egen fantasi, egna överväganden och beslut, men samtidigt har det industrialiserade samhällets fria marknadskrafter - med konkurrens och kommersialism - i hög grad bundit upp våra inre föreställningar och vår längtan till konsumtion av varor. Det kräver en stor psykisk ansträngning av en ung människa att orientera sig och att värja sig mot alla budskap som tränger på i offentligheten, i medierna och i upplevelser och tankar."

Kan man ärva sorg?
Frågar jag mamma.

För där jag står stilla i min hall med blicken fäst på tapeten, och lyssnar på tvn där Gunvie berättar om sin tvillingsysters död, så rör det vid något djupt i mig som inte borde finnas där. När hon berättar om dödsbudet och säger Då började jag kräkas i en skokartong så kan jag inte andas riktigt längre och benen vacklar. Känner igen lite av den tyngsta, den rent fysiska, sorgen utan att själv ha drabbats av den.

Och när jag och mamma senare sitter på ett café med utsikt över Sergels torg och jag ska berätta om Gunvie och hennes sorg så kan jag inte för jag gråter så. Vi sitter där, min mamma och jag, och vi gråter så att vi inte kan prata.

Mamma, kan man ärva sorg?
Ja, svarar hon.

Jag har levt nära sorg. Nära efterverkningarna av den plötsliga meningslösa döden. Och det har präglat mig, gjort mig extra känslig. För döden och för livet. Stannar ofta upp och undrar hur jag kunde flytta 60 mil från dem jag älskar mest. Och de stunder jag har dem nära så pratar, lyssnar, tittar, känner och luktar jag. Tar in allt allt allt jag kan för att försöka etsa fast hur de ser ut, hur de luktar och hur handen känns i min - för jag tar inte för givet att vi får mer tid. Och jag måste komma ihåg.

Tv-programmet fortsätter med att en präst beskriver sorgen efter sin pappas död.
Det finns inget som riktigt hjälper mot sorg, säger hon.
Men har inte din tro gjort det lite lättare? Hjälpt till att hitta svar och en mening? undrar programledaren.
Nej, säger Annika, för mig har det inte varit så. Det enda jag kunde tänka på var Jesus på korset och Hans Varför har du övergivit mig. Känslan av att vara övergiven av allt och alla.

Och jag minns hur Tomas Sjödin skriver i sin bok Reservkraft att de enda orden som fanns kvar i sorgen över hans två dödssjuka söner var Jesus Kristus - Smärtornas man.


Därför är vår Gud inte långt borta. Någonsin. Vår Gud har själv känt den djupaste sorgen. Varit allra längst nere i det svarta det onda det hopplösa.
Ibland är Jesus det enda som håller – den blodige, sårade, hatade och övergivne Jesus. Han som inte bara är den högste utan också har varit den lägste.
Och just därför är vi aldrig ensamma, inte ens i det mörkaste meningslösa.

---------------------------------------------------
- Tidigare publicerad i Ikon nr 1 2008.

det sägs att förväntningar är av ondo
för det blir aldrig lika bra som i din fantasi
I’ll rather be taken by surprise

men det skiter jag i!

för nu drömmer jag om snödrivor högre än jag, trädgräns bortom skogen bakom gården, vänner för många för att få plats i en stuga, längdskidsturer och fjäll att åka vilse på, landskap att bländas av, promenader med knarr under stjärnhimmel och en träkyrka där golvet sedan tidigare torkat in mina tårar och väggarna fångat upp och sparat mitt skratt.

nej, det kan inte bli dåligt
men det kan bli helt fantastiskt