Tre fina.







You skin is pale white and ice cold.

Jag såg Twilight på bio i förrgår. Den var vacker – dunkelljus i blågrå nyanser, markerade käkben, diamanthud, rum med fönsterväggar, skogarbergochdalar med dimtäcke, ögon som ändrar färg – det var längesen jag såg en vacker film och kanske förstärktes det av att skönheten var så oväntad. Det var en kärlekshistoria med knappt någon fysisk beröring. Inget hångel, inget sex. Men sitta bredvid varandra på en säng och prata i flera timmar tills den ena somnar, blickar, doft, darrande röst. Och det berör mig, fortfarande. Jag vill läsa böckerna nu. Men biblioteket har hundratals reservationer och jag läser som vanligt flera böcker samtidigt (Gomorra av Roberto Saviano, Den oemotståndliga revolutionen av Shane Claiborne, Brott och Straff av Fjodor Dostojevskij, Eftervärme och Ett brustet halleluja av Tomas Sjödin och så Brustna hjärtans café av Lolly Winston att somna till – alla rekommenderas förresten som mycket god läsning) så jag kanske borde vänta. Men nej, jag måste ha dem. Nu.

 

fint i veckan

underarmssmek, stjärnfall på repeat, att somna och vakna bredvid en älskad vän, turkosa strumpor, spöregnsbubblor i vattenpöl, två i takt tätt tillsammans under ett paraply, vildkaniner, vykort, blekgrön sparrissoppa och flera kilo pannkakor, svart spets, pussandes pensionärspar, gräs som sprakar, fingervärme.

Det här tycker jag är fint

Handknutna flugor runt pojkhalsar, kärlekstörst, rutiga halsdukar och stora pälsmössor, blå manchesterbyxor, dialekter av alla dess slag, trimmat helskägg, vågor i håret och stora bruna glasögon, egenskrivna låtar från ett pojkrum, kind mot kind-mys och nacksmek, att möta en främlings blick i tunnelbanevagnen bredvid, hemlängtan och ögon som försvinner i gapskratt.

"My fingertips are holding on to the cracks in our foundation"



Snygg låt, snygg video, snygg Kate.

Mellan dröm och verklighet

Det hänger kristallkronor i träden. Inneslutna i bubblor på grenar högt uppe, näst intill mörka vattnet. Och linköpingsborna vänder blickarna uppåt. Vi ser varandras andedräkter och under våra fötter har marken stelnat i den senaste formen, på ån vilar ett istäcke. Trots alla människor vi möter är det allt som oftast tyst. Mössor, dunjackor och halsdukar omsluter, stjärnhimlen och den infrusna luften dämpar ljuden och behovet av att prata.

I ett ännu större träd faller så många stjärnor att jag inte hinner med att räkna, än mindre blunda och önska. Undrar om det här önsketrädet är just min chans, att klä längtan i ord, dela in livsdrömmen i detaljer. Stannar nedanför, blundar kort och försöker önska i koncentrat. (...) Springer ikapp, och tänker att det är nog både svårare och enklare än så.

Jag har sagt det förut. Men medan vissa människor betyder mycket under en viss period av livet, blir andra en del av hela det. Och jag har insett att jag måste sluta jämföra nya och eventuella relationer med hennes och min. Hon som varit min sen jag föddes (i fem månader fanns hon här utan mig), det närmaste en syster jag någonsin haft. Nej, det är inte rättvist.

När vi stelfrusna (som jag har längtat) kommer hem igen luktar hela lägenheten av våra nybakade lussebullar och fingrar värms runt tekoppar innan jag måste lämna. Jag åker tåg, omgiven av tysta människor. Det bästa sättet jag vet att samla tankar och känslor.

Nu är jag hemma igen. Och det snöar på Odenplan.

Ord att älska och älskas av.

Jag älskar ord. Hur de kan skapa hela världar, ge mig sällskap genom igenkännande, få mig att känna alla dessa känslor, all kunskap de förmedlar.

Och jag känner mig älskad av ord. Jag kommer ihåg orden du sagt, bevarar dem och bärs av dem. Min sms-inkorg är alltid full och på två av mina garderobsdörrars insida har jag tejpat upp kort och lappar med vackra ord tillägnade mig. Så varje gång jag väljer klänning eller skor läser jag och känner mig extra älskad. Och när jag är ledsen, desillusionerad, desorienterad, då läser jag igenom för att komma ihåg.


Favorit i repris i ny/akustisk/helt underbar tappning


Jag är min väns, och han är min.

När vi skiljs åt utanför caféet med ständigt immiga rutor och tekoppar och biskvier i den allra största storleken, går de andra hem två och två. Alla utom jag. Men det gör inte ont. Jag är bara så himmelskt glad över vänner att dela dåtid och nutid med.

Men ändå. Någon gång vill också jag.
Jag vill ha älskade skuttungar att offra nattsömn, ordning och reda och allt annat för.
Jag vill ha någon att dela glädje och sorg, ja själva livet och allt jag är, med.
Men jag har insett att det i vissa sammanhang inte är okej att säga. För då är jag pinsamt desperat och skärp dig, det som är mest sorgligt är att du så gärna vill träffa någon.

Men alltså. Jag vill inte ha vem som helst, bara för att. Hellre lyckligt ogift än olyckligt gift, liksom. Jag vill inte ha en prins på en vit häst eller en bädd av rosor. För jag behöver inte bli räddad och jag tycker mycket bättre om duntäcken. Det är inte heller det att jag inte klarar av att vara ensam. Jag mår alldeles utmärkt som singel, och har gjort så de senaste åren. (Och ensam förresten, som att älskade vänner och familj inte räknas.)

Så varför är det okej att längta efter karriär, äventyrsresor, att uppfylla sig själv och sina drömmar, men inte att längta efter hus och familj? Kanske för att när vi säger att vi längtar efter något som inte är upp till oss själva, så blottar vi strupen. Och det är inte okej, för här gäller det ju att klara sig själv. Att vara sval, kontrollerad och ensam-är-stark. Inte längta efter livslång kärlek, barn och ett gemensamt hem, och säga det. Då är det isåfall bättre att bli överrumplad av kärleken. Att det bara hände, och det var ingenting du kunde göra något åt eller som du ens egentligen ville, men okej då.
Men jag tror inte på kärlek utan kamp. Jag tror att livet ofta är just en kamp och jag tror inte att kärlek kommer med posten. Jag tror inte på rosa moln, att någon annan människa är svaret på all min längtan eller att pirret i magen ska finnas där varje morgon. Men jag tror på vardagsromantik och vardagsrealism. Jag tror på ett du och jag, på ett vi. Jag är stark, men jag skulle vara ännu starkare tillsammans. Och svagare också för den delen, det ingår liksom, och kanske är det det som skrämmer mest. I detta individualistiska samhälle där vi är våra egna gudar och där kraven och drömmarna alltid överstiger verkligheten vid första anblicken och vi inte orkar vänta in och hålla ut, där vi inte lärt oss att tänka långsiktigt och investera. Detta ofta så kalla ställe där det är bättre att vara ensam och stark, än tillsammans med risk för att bli sårad.

Men jag tror att en stor del av meningen med livet handlar om relationer och jag håller med Marcus Birro när han
skriver: Tvåsamheten och familjen är en slags gerillarörelse, en motståndskamp mot den nya tidens våldsamma egoism. Jag ser kampen för ett liv tillsammans med någon annan som en kamp mot förytligandet av allting.

färgerna, oh färgerna!

jag som brukar tycka att hösten är grå. nött asfalt, täckande moln och gråt.
när den ju är blå som våra ögon kisandes mot solen, gul som kantarellerna du lär mig hitta och röd, ja röd är ju kärlekens färg.

och jag som brukar tycka att hösten är kall.
när den är te och hembakta bullar och min hand i din.


innan vi faller

jag föll och föll, trots att jag hade sittplats.
när jag framkallade filmen var alla kort suddiga men om jag kisade såg jag att det var du.
och om jag blundade stod du där framför mig.
du vet, jag har alltid varit svag för vita linnen, dialekter och ord till gitarr.

tre år senare landade jag på ett cementgolv, tittade upp och allt var insvept i blå rök.
du gömde dig bakom jag vet inte vad, men den där osynliga muren sprang jag rakt in i.
det gjorde lite ont men mest var det skönt för jag slutade falla och flyga och öppnade ögonen av chocken.

insåg det jag alltid sagt. att du är alldeles för trasig för att kunna omfamnas och för högtflygande för att kunna nås.


jag skulle kunna bli kär

vännen sa åt mig att kolla upp emil jensen. så det gjorde jag. och åh. vissa blir svaga i benen av lockigt hår och gröna ögon inringade av mörka fransar. mitt hjärta börjar banka lite snabbare av ord och för dem som kan sätta ihop orden i en ordning så att det skapas känslor och bilder och längtan i mig. som han.


"vi ska vara fria men varför och från vem
vi ska spela svåra och aldrig längta hem
jag gör ett misstag och jag gör det med flit
jag spelar chanslös och ber dig hitta hit

vem vill ha stolthet när man kan få den man vill ha
vad ska jag med värdighet när jag kan ha det bra
integritet vad har det någonsin gjort för mig
och tryggheten byter jag med glädje ut mot dig"


Så får du mig ändå - Emil Jensen


It's just a feeling and no one knows yet


Det närvarandes rikedom

Jag kliver upp och drar på mig det grå linnet. I linne och hipsters gör jag förmiddagens sysslor; äter frukost, skriver, läser (växlar mellan Narnia, biografier, feministisk litteratur och teologiska böcker om hopp, nåd och besvikelse på Gud) och lyssnar på dagens sommarpratare. Jag lever i en almanacksfri verklighet. De få datum jag måste minnas handlar om en bröllopsfest, vänner att hälsa på och hälsas på av, födelsedagar och en besiktning. Resten av tiden improviserar jag. Promenader, utflykter, glass, film, samtal om vad som hänt sen sist och vad vi önskar framöver. Jag planerar, nej mer drömmer om, framtiden och den har möjligheter som gör att tankarna flyger iväg.

Försöker njuta av nuets ögonblick samtidigt som jag låter omedvetenheten om tidens gång läka mig. Lugnas av den växande medvetenheten om att det är nog att bara finnas till.

Läser Tomas Sjödins ”Den enklaste glädjen”. Han skriver om Henry David Thoreau och citerar ur hans dagbok:
Jag läste inga böcker den första sommaren; jag hackade bönor. Ja, ofta gjorde jag till och med bättre än så. Det fanns stunder då jag inte kunde offra det närvarandes rikedom för något arbete, vare sig med händer eller med hjärna. Jag ville ha bred marginal i mitt liv. Ibland efter att ha tagit mitt morgonbad slog jag mig ned på min solvärmda tröskel och blev sittande där från morgon till middag, försjunken i ett vaket drömmeri. Bland fur och hickory och sumak, i fullkomlig ensamhet och ostört lugn, medan fåglarna sjöngo omkring mig eller ljudlöst fladdrade genom huset, till dess solen som föll in genom mitt västra fönster eller rasslet från något åkdon på en fjärran landsväg påminde mig om tidens flykt. Under dessa stunder kände jag mig växa som säd i sommarnätterna…