Lina

Vi gick med cykel och utflyktskorg upp mot S:t Eriksplan. Stannade vid korsningen och skulle inte ses igen förrän tre månader senare.
– Kan ni inte komma och hälsa på mig? sa jag. Det är så konstigt, jag lever ju i två olika världar.
– Hur menar du då? sa hon.
– Ja, men jag har träffat din familj, dina vänner, sett din gymnasieskola, känner staden du växt upp i. Men de platser som rymmer så många minnen för mig; skolorna jag gått i, huset jag blev stor i, stigarna på berget ovanför och de människor som varit mina så länge jag kan minnas har du aldrig sett.

(jag brukar ibland fantisera om min bröllopsfest – enbart för att där vid borden sitter alla människor som jag älskar och är så stolt över och jag vill visa upp varenda en av er och berätta hur mycket ni betyder så att alla andra hör.)

I maj ute på stockholmsvattnet sa jag till vännen att jag aldrig längtat hem så mycket som jag gjorde den våren.
Handlar inte det snarare om att du vill fly? undrade hon. Jo först, men inte nu, svarade jag.
Visste ändå någonstans att det inte går att fly sina svagheter, misstag eller sår.


Väl medveten om att uppbrott ibland är oundvikliga vill jag ändå påstå att den djärvaste resan av alla kan vara att inte resa alls. Att acceptera livet som det blev är inte detsamma som att kapitulera, men för att någon förändring skall kunna ske tycks grundförutsättningen vara att man är där man är.

vissa kvällar är livet enkelt. sommar-gapskratt-vänner. och kanske är det nog.

(men sen drömmer jag hela natten att en av de vänner jag litar på mest och en vän jag nyss börjat lita på sviker så att jag hulkgråter och de bryr sig inte ens utan bara ler)

Jag kliver upp och drar på mig det grå linnet. I linne och hipsters gör jag förmiddagens sysslor; äter frukost, skriver, läser (växlar mellan Narnia, biografier, feministisk litteratur och teologiska böcker om hopp, nåd och besvikelse på Gud) och lyssnar på dagens sommarpratare. Jag lever i en almanacksfri verklighet. De få datum jag måste minnas handlar om en bröllopsfest, vänner att hälsa på och hälsas på av, födelsedagar och en besiktning. Resten av tiden improviserar jag. Promenader, utflykter, glass, film, samtal om vad som hänt sen sist och vad vi önskar framöver. Jag planerar, nej mer drömmer om, framtiden och den har möjligheter som gör att tankarna flyger iväg.

Försöker njuta av nuets ögonblick samtidigt som jag låter omedvetenheten om tidens gång läka mig. Lugnas av den växande medvetenheten om att det är nog att bara finnas till.

Läser Tomas Sjödins ”Den enklaste glädjen”. Han skriver om Henry David Thoreau och citerar ur hans dagbok:
”Jag läste inga böcker den första sommaren; jag hackade bönor. Ja, ofta gjorde jag till och med bättre än så. Det fanns stunder då jag inte kunde offra det närvarandes rikedom för något arbete, vare sig med händer eller med hjärna. Jag ville ha bred marginal i mitt liv. Ibland efter att ha tagit mitt morgonbad slog jag mig ned på min solvärmda tröskel och blev sittande där från morgon till middag, försjunken i ett vaket drömmeri. Bland fur och hickory och sumak, i fullkomlig ensamhet och ostört lugn, medan fåglarna sjöngo omkring mig eller ljudlöst fladdrade genom huset, till dess solen som föll in genom mitt västra fönster eller rasslet från något åkdon på en fjärran landsväg påminde mig om tidens flykt. Under dessa stunder kände jag mig växa som säd i sommarnätterna…”

Du. I dag lyssnade jag på låtarna jag nog alltid kommer att förknippa med dig. Det gjorde inte krampaktigt ont längre. Men vemodigt ja, kombinerat med besvikelse såklart. Melodierna illustreras fortfarande för mig av ditt rum, din profil med Stockholmsnatten svepandes förbi bakom, försommarkvällar. Men det känns på ett sätt som en annan tid. Och i ytterligare en annan kanske du övertygat mig om att jag vågar lita på dig igen (och att du är värd det).

Det gör mig så arg. Att han inte förstår att så gör man bara inte. Att han inte bara kan leka med henne så. Även om hon knappt har några kläder och de svartaste ögonfransarna som blinkar (men ser du hennes ögon, gör du det) och ett leende och så hennes kropp som kommer närmare.

Det blir ju som en ondond cirkel det där. När vi borde ta hand om varandra och inte bara sätta oss själva först hela tiden, vad som känns bra för stunden för mig. Att jag vill ha dig nu, nära nära för jag är less eller har bara lust eller vill skratta lite eller bara känna nåt för den delen, men imorgon är det ingenting. Då är jag inte ens här. Tänk en tanke till, kanske, att den kropp som ger dig värme då faktiskt har ett hjärta där inne i sig, som du har ett ansvar till. Men det är ju som svårt att förstå att det där hjärtat ens finns och kan känna saker när ditt eget för länge sen är avstängt, för om du kände efter så skulle du gå sönder. Då lär det ju vara svårt att tänka att nu kanske jag gör dig ledsen, när du inte känner nåt själv.

Och så gör ni bara varandra ännu mer trasiga när ni försöker känna nåt, vad som helst. Men det hjälper inget. Förstår du inte det?

På något konstigt sätt så är jag glad att jag blir ledsen, tvärtemot hon och han och du. Att jag tycker att man inte kan bete sig så, som att du vill ha mig, när du egentligen bara vill ha någon vem som helst just då. Sådär efteråt när jag slutat att krypa ihop i ett hörn, som en boll med hjärtat längst inuti som för att skydda det hjälpa det att läka låta det gråta ut. När jag slutat må så dåligt av att du inte tycker att jag är mer värd än så (är jag det?) att jag får magsjukeont i magen och funderar på att använda fingrarna till att få upp det onda. När jag behärskat mig så många gånger att inte ringa upp och säga att det var ok det var ju inte ditt fel så kan man ju göra jag förstår och om du vill ha mig ibland så ska det nog gå bra för då känns det ju i alla fall då som att du vill ha mig. Då är jag glad. Glad att mitt hjärta fortfarande lever och känner saker. Tänker att då finns det ju trots allt hopp.

Ta hand om hjärtat ditt, vännen. Gör det. Av allt som du bevarar, bevara ditt hjärta mest.

Inte bevara som i att låsa in, inte dela med sig av, inte våga hoppas och tro på. Nej, bevara som i att vara rädd om, ta hand om – just därför att du är värd så mycket mer. Bevara som att inte utsätta dig och ditt hjärta för onödigt ont. Att umgås med människor och vara i situationer som inte enbart får dig att må bra för stunden (men sen blir ångesten ännu större då kicken lagt sig) utan som lämnar en lugnhet och frid där inne i dig.

Ta hand om hjärtat ditt. Ge det inte till vem som helst. Låt inte vad som helst få påverka det.
Ta hand om hjärtat ditt. Ta hand om dig. Gör det.


Tidigare publicerad i Gyro våren 2007

– sjukvårdsrådgivningen.
– hej, jag heter lina mattebo. jag har lite problem med mitt hjärta. det känns som om det liksom hakar upp sig med ojämna mellanrum och stannar i en sekund eller två. är det farligt?
– nej, såvida du inte börjar få svimningskänslor eller må dåligt på något annat sätt eller att det ökar i omfattning. i så fall får du höra av dig igen.

mamma antar som vanligt att jag ska dö. det kanske är psykosomatiskt? undrar hon. men jag har ju skrikit en hel raksträcka, skrivit bort a4-sidor med svarta och röda känslor under ljusa sommarnätter och på sista tiden börjat framtidsdrömma igen.
mamma var efter sjuksköterskans utlåtande fortfarande inte övertygad om att jag var utom fara, utan ringde upp sin vän ambulanssjukskötaren för ett andra utlåtande. även han gav beskedet att det inte var något akut, men att jag skulle kolla upp det igen om det fortsatte.

– har du varit mycket stressad på sista tiden?
– det kan jag väl inte påstå. de senaste veckorna har varit de lugnaste på flera år. men i våras var jag väldigt stressad och mådde inte jättebra av flera anledningar, om det nu kan ha något med saken att göra.
– ja, det kan vara efterdyningar av det. men jag tror att det blir bra om ett tag, lina.

Hej Max!

Jag lyssnade på ditt Sommar-program i förra veckan och tyckte att det var väldigt intressant. Jag blir alltid fascinerad över intelligenta människor som kan mycket och samtidigt så frustrerad över hur mycket jag har kvar att lära. Men när jag stängde av radion så var jag ändå mest arg.

Jag är nämligen troende kristen och jag är så ledsen och less på att de nästintill enda som det offentligt pratas om är de kristna fundamentalisterna. Definierat som de som inte tror på vetenskapen, mordhotar homosexuella och spränger abortkliniker. Och jag som är lärd, och sedan gjort till mitt eget, att ifrågasätta och pröva allt och att all kunskap är god kunskap - för vad ger det att tro på något som inte är sant, känner inte igen mig.

Vi människor måste kategorisera vår omgivning, vi klarar inte av att leva i kaos. Det måste få vara så. Men när de olika kategorierna ges olika värde eller tilldelas åsikter som är motsatsen till den jag själv vill vara, för att på så sätt skapa och förstärka min egen identitet, tycker jag att det är en negativ kategorisering. Jag upplever att många i dag vill se sig själva som förnuftiga, jordnära och upplysta. Att då ge människor tillhörande en annan grupp motsatta egenskaper, som irrationella, flummiga och dumma, förstärker den egna identiteten. Detta anser jag ofta görs med religiösa grupper.

Jag är less och ledsen på att jag aldrig får chans att definiera och kategorisera mig själv. Att jag inte får möjlighet att bara vara den jag är, med mina egenskaper och karaktärsdrag, utan att jag på en gång när jag säger att jag är kristen placeras in i ett dårfinksfack. Och sedan måste kämpa mig ur alla fördomar och pålagda åsikter innan jag kan börja berätta vem jag är och vad min tro innebär.

Jag har brottats, ifrågasatt, gråtit och grubblat (och gör det till viss del fortfarande) med min tro och min världsåskådning. Jag har alltid varit i minoritet och fått försvara, och därmed också fundera över och ifrågasätta, mina åsikter och tro på ett sätt som de flesta andra aldrig har gjort. De som tycker som den stora massan tvingas ju inte på samma sätt att på djupet fundera över vad de tycker och tänker och tror på. Åtskilliga gånger finner jag mig därför mer genomtänkt än många jag möter.

Jag förstår att det inte främst var din avsikt att förstärka bilden av kristna som enfaldiga och obegåvade med din berättelse om din kristna student, men jag vill ändå berätta att det finns många kristna som tycker att tro och vetenskap inte strider mot varandra utan snarare kompletterar varandra.

Önskar dig en fin sommar och att din fascination över livet och din vetgirighet aldrig ska försvinna.

Mvh / Lina Mattebo

träffade min gamla lågstadiefröken på en vigsel för någon vecka sedan. hon undrade vad jag hade för mig nuförtiden. jag berättade att jag läste till journalist.
– så det blev ingen fröken av dig då alltså.
tydligen hade hon tippat mig och en annan från min klass (som tydligen nu faktiskt pluggade till lärare) som framtida lärarinnor. jag undrade varför.
– vi hade en temadag på skolan och när jag kom ut i korridoren så stod det massa småttingar, vi hade ju flera åldersgrupper i klasserna, på en rad utanför ett grupprum. när jag frågade vad de gjorde där så svarade de: ”Lina sitter där inne och tar in oss en efter en och kollar vad vi kan.”. vissa elever minns man mer än andra.