Lina

Ibland, ganska ofta, är det svårt att skilja på sjukliga begär och nödvändiga behov.

 

För när går ärlighet och jag är så fruktansvärt less på alla masker och ett normalt behov av att bli sedd, älskad och bekräftad, över till ett skadligt och sjukt bekräftelsekrav? Att lämna ut sig själv och sitt allra innersta till alla som vill höra. Som ett begär att få någon att höra och se. Är det nyttigt att skriva om sina innersta funderingar, om hjärtat som inte orkar känna mer, om självbilden som är så trasig, om tron som gör så ont.

Jag vet inte.

Jag har som tänkt att ärlighet alltid ska vara det viktigaste i mitt skrivande. Inga klyschor, inget jag inte kan stå för, har upplevt, känt. Att erbjuda ett sällskap där i de känslorna som jag ändå tror många delar.

Men när går det för långt? När skadar det mer än läker? Gör det någonsin det?

Jag vet inte.
 

Men så i den varma försommarkvällen på en gata i Stockholm där jag går och läser i boken jag just fick i min hand och efteråt en kram och ett vi ses till hösten (det är många sådana nu men hejdået känns inte så jobbigt som jag trodde just i det att vi-ses-ju finns så inbakat i det) känner jag den där stora vördnaden igen. Känner mig vackert levandes och bara en djup glädje över livet och att jag får leva det och känna det och älska det.

Och jag vet det ju.
Att sätta ord på känslan det är min största kick. Då känns allt som allra närmast inpå och jag b e h ö v e r det.

Jag vet det.

 Och ändå. Så är gränsen så svårt tunn.

Befinner mig på Casablanca och letar efter en film att se med vännen, när en några år äldre kille som står bredvid mig plötsligt säger:
- Ursäkta...
- Ja?
(Förväntar mig att han typ vill att jag ska flytta lite på mig eller något liknande)
- Ville bara säga att du hade en jättesnygg kjol på dig.
- Åh, tack!!
(Förväntar mig någon sliskig jag-försöker-egentligen-ragga-upp-dig-tilläggskommentar men killen vänder sig bara om igen och fortsätter kolla på filmerna)

Insåg då att det är festligt att få ärliga komplimanger av folk man inte känner.
Man borde börja göra det mer själv.

Den att jag alltför ofta inte tycker att jag själv är fin nog.

 

Jag vet att jag är skapad helt underbar. Att det är en glädje "bara" i det att min kropp fungerar. Att jag är ung och frisk. Att jag faktiskt på ett sätt säger till Gud att Han kunde gjort det bättre när jag inte tycker att jag duger.

 

Och jag försöker.
Tar fyra djupa långa andetag när jag går över övergångsstället på väg hem och tankarna har börjat snurra och bilderna kommer.

på.hon.som.är.allt.jag.vill.vara.men.inte.är.

Tänker på att andasandasandas och tillåter inte det att gå längre.

Tittar på alla människor jag möter och tänker på hur vackra de är, på så olika sätt.

Och jag försöker, försöker, inte bara för min egen skull, utan också för att kunna vara

den förebild jag vill vara. Att inte tillföra mer till det hatade redan för fort snurrande hjulet. Som vännen sa De tjänar på vårt dåliga självförtroende.

Och det går bättre faktiskt. Tror jag. Tänker att egentligen kan jag ju inte vara någon annan än jag är, för det håller inte i längden, och ganska bra är jag ändå och Gud jag tror att lovsång är att vara jag så mycket och så äkta jag kan, att vara din skapelse fullt ut, och jag vill göra mitt liv till en lovsång till dig. Ja.

 

I gårkväll.

Så sjöng hon till mig:

Jag hoppar bara över ett mål om dan (fast jag önskar det var alla), men jag skulle aldrig gå in på toaletten och spy. Jag är inte tjock, bara lite för stor. Om jag kommer in i de där jeansen, ser ut så där, då kommer de att åtrå mig.

Och jag inser där igen min trasighet, hur skevt jag ofta ser på mig själv. Även om jag aldrig gör illa mig själv utanpå så är mina tankar inte friska och de skadar mig med, kanske mer än ett rakblad kan.

Men att inse att man är trasig är ju enda början på vägen att gå på för att en gång bli hel. Och jag går.

(Och samtidigt, så vill jag inte vara någon annanstans än just där och då och det är inte ofta jag i lugnhet kan befinna mig i nuet men jag gillar det)

Och så.

När det hände vet hon inte riktigt och lite förvånande är det.

Men så är det som om hon v e t.

 

Inte som förut. Med en orolighet längst in ändå, att inte kunna vara där på riktigt, rastlöst känna sig fångad men inte veta varför, att känna så grymt mycket fast veta att det inte alls är bra.

 

Utan mer som en trygg förvissning.
Jo.

 

(Fast vissa saker är man inte ensam om.)


Jag väntar här. Vet det.

1. Se Vanilla Sky
2. Cykla med för lite kläder ute då det regnar, du blir kall och blöt
3. "Låna" balsam ur en flaska på Friskis som ser väldigt övergiven ut, det kan komma en arg kvinna springandes ut ur bastun och skälla ut dig

På msn igår med H som tappat bort sin mobil:
- Gaah, min tvätt! Jag måste springa.
- Ok, men jag är i Kungsträdgården runt 19, så vet du var du kan leta efter mig.
- Men hallå, hahaha, hur ska jag hitta dig där? Lär ju va massa folk.
(Rixfm-festivalen var där)
- Men jag lär stå nånstans nära fontänen.
- Ok... Hej!

Dagens lärdom, då jag lite senare småskrattandes för mig själv i den fullsmockade kungsträdgården går ett tredje varv runt den enorma fontänen, vid jämna mellanrum stannar upp och hoppar lite lätt upp och ner för att se något över alla längre människor (dvs typ alla) med E-type skrålandes i bakgrunden:
Man klarar sig inte utan mobil. Det är det jag alltid sagt.

(Om någon undrar: Ja, jag hittade H lite senare. Dock inte i Kungsträdgården. Haha.)

Det är som att rastlösheten har tagit över mig och jag tycker inte om det.

 

Jag sitter på en lektion i skolan och älskar att jag har möjlighet att få lära mig saker jag funderat så länge över, tycker att det verkligen är intressant men har ändå inte ro att ta in det som sägs eller koncentrera mig.

 

Skolan är snart slut och jag vill ta vara på varenda dag, varje stund och njuta och minnas och jag är så grymt tacksam för allt jag har fått lära mig, varje fråga jag har fått ställa, alla skratt och alla tårar, alla nya vänner. Men jag kan ändå inte fullt ut vara i nuet utan funderar och oroar mig istället över helgen, nästa vecka, sommaren, hösten.

 

Det är vår och allt är grönt och solen lyser och jag mår bra. Jag vet att jag mår bra, jag älskar och är älskad och jag har det så sjukt bra men varför är jag inte nöjd?

 

Och hjärtat som bara längtar.

Och hon skulle vilja skriva den finaste texten

 

om att vakna under duntäcket, sträcka på den varma kroppen och titta ut genom fönstret och solen lyser på den ljusgula husväggen och himlen är så där vackert lysande blå

 

och sen cykla nya vägar i Stockholm med vännen på pakethållaren och äta gott i en picknickpark vid vattnet

minnas när de några månader tidigare enträget sprang ifatt en buss i korsningen de nu cyklar förbi och oj där hoppar en kvinna förskräckt undan deras kanske lite vingliga framfart

 

och sen på kvällen göra den typiska första svenska grillkvällen för sommaren

med engångsgrillar och filtar och en boll och där står också en cykel med massa toapapper på pakethållaren

åh va mysigt vi har hörrni men iii vad jag fryser

med några av de allra finaste människorna i hennes liv och hon skrattar

och jag tycker så grymt om er

och sen somna lugnt hos vännen i sängen högt upp i luften efter att ha sett ännu ett avsnitt med McDreamy och dagen efter prata om att vara kär och att sluta vara det och bli det igen och om förvirring och framtiden och äta sallad och choklad och druvor och glass och ligga och sola i en park hela eftermiddagen

 

men det får räcka att säga det så

att jag tycker så grymt mycket om er

Förra veckan var vi på klassresa till en kristen folkhögskola utanför Vetlanda. De hade en svensk elev, så engelskan dominerade om man säger så. Det visade sig ganska snabbt däremot att vår engelska kanske inte var... så bra.

Bevis ett: Organisationens namn på svenska var Fackelbärarna. Vår översättning: Fuckelberries.

Bevis två: Vi skulle göra några lagtävlingar och bestämma namn på lagen. Mitt lag kom skrattandes att tänka på scenen i Sunes sommar när Rudolf får frågan "What do you call these?" om chokladbollar av en jättegrov mörkhyad basketspelare. "We call them ne-ne-ne-ne, noooo, we call them wienerbreads." Vilket vi tyckte var fruktansvärt roligt. Så vi sa till killen som ledde leken "Ok, our teamname is weenerbreads" varvid han ser lagomt förskräckt ut och säger "Uhm, maybe something more appropriate?". Jag, och många med mig, fattar vid det laget inte att vi precis presenterat oss som Snoppbröden och skrattar vidare...

Bevis tre: ... och föreslår istället att vi kan heta gräddbullarna. "What about graedballs?". Och där tog namnförslagsdelen tvärt slut och killen börjar istället förklara leken.