Världar inom mig.

Malin sa för mer än en vecka sen att nu är det länge sedan du skrev något på din blogg. Ja. Jag har diverse utkast, både på papper och i huvudet. Men att jag inte kan skriva beror oftast på att jag antingen har för ont eller är för glad. Eller båda två, som nu.

Tomas sjunger om att han bär en hel värld inom sig. Men jag har inte längre bara en värld att bära på, utan många. Ibland hinner jag inte med att växla och den värld jag har inom mig passar inte ihop med den jag ser. Det blir lätt förvirrat. Och vissa världar har jag ingen att dela med. Det blir rätt ensamt.
Jag vet inte hur många som har frågat mig hur jag hade det i Moldavien. Men få har varit beredda att verkligen lyssna, eller fanns med mig under tiden där nere. Jag har ännu inte kunnat titta på bilderna i Moldavien-mappen. Och när jag ibland tillåter mig att snudda vid vissa minnen blir det sådär tungt över bröstet och jag får svårt att andas.

Jag kom hem från Moldavien, och först var jag bara lättad över att vara hemma. Sen har det hunnit ifatt mig lite eftersom. Jag blev trött av ingenting, hade ingen ork. Och grät av ilska och sorg över min egen ynklighet. Jag hade ju lovat mig själv att nu skulle jag bli annorlunda. Prioritera som jag verkligen vill, sätta saker i den ordning de är värda. Men så blir allt så lätt som vanligt igen.
Grät ner i morgonfilen över allt jag inte klarar av. Men mamma och pappa tröstade och klappade. Hjälpte mig att rensa upp i måste-listan och sa att du har ju levt i fyra månader på ren tjurighet och tvingat undan så mycket av dina känslor. Klart det gör dig trött, men det kommer att bli bra.
Nej, jag kan nog inte vänta mig att vanor, beteenden och beroenden bryts bara sådär. Att demoner bara lämnar eller att det är möjligt att göra en 180-graderssväng. Men jag har ändrat några grader i min kurs och medvetenheten gör sig oftare påmind nu. Och den processen är nog mer hållbar. Jag hoppas det.

Att leva i en miljö som ständigt fick mig att tänka på de stora frågorna, vad jag vill med mitt liv, vad jag vill prioritera, vad som egentligen betyder något. Och sen komma hem till allt det vanliga, till alla gamla mönster, värderingar, kamper. Men också till vänner och allt det jag längtat efter. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera det.

Jag ville byta vagn, hoppa av för tidigt, hålla för öronen.

I måndags på tunnelbanan satt en man och pratade i sin mobil. Han såg ut att vara mellan 50 och 60 år, och berättade för en vän om sin skilsmässa.
Du vet, Kerstin och jag träffades ju när hon bara var 23 år, och när man har varit tillsammans så länge… Ja, vi växte ifrån varandra helt enkelt. Barnen och djuren tog så mycket tid och sen en dag upptäcker man att man inte längre känner den som man delar livet med.
Han verkade knappt sorgsen, mer resonerande och krass.

Och jag ville byta vagn, hoppa av fem stationer för tidigt, hålla för öronen.


En av mina största rädslor är att jag en dag ska vakna upp och inse att jag har blivit den jag har lovat mig själv att aldrig bli. Att jag ska upptäcka att jag lägger ner mer tid på saker som i längden inte gör något gott. Istället för att lägga min tid på relationer, titta andra människor i ögonen, stanna och lyssna, hjälpa med det jag kan. Att jag ska sluta försöka förstå, ifrågasätta, ändra uppfattning, stå upp för det jag tycker. Att jag ska upptäcka att jag har skjutit ner mina drömmar och gett upp mina värderingar. Blivit neutral, blasé och likgiltig. Att jag ska ha slutat gråta, skratta och fantisera. Blivit bitter. Att jag för husfriden, stämningen på kontoret, gruppdynamiken, givit upp mig själv.

Men mest är jag rädd för att den jag valt och lovat att älska livet ut, gett mig själv till, ska sluta möta min blick. Jag är livrädd att vi över tid ska sluta lyssna på varandra, sluta ta i varandra, sluta anstränga oss för att förstå, sluta uppmuntra, uppskatta, hålla uppe. Ibland blir jag så rädd för det, att jag tänker att det inte är värt det. Att det inte är värt att släppa kontrollen, i vilken relation det än gäller, för där och då ger jag också den personen möjlighet att krossa mig.


Det sista jag hörde mannen på tunnelbanan säga var att han blev förvånad när han frågade runt bland sina bekanta, över hur många som hade det likadant som han och hans före detta fru. Hur vanligt det var.


Åh...

Men nej! Jag tänker skita i statistiken och i skyddsmekanismerna. För jag vet ju, att om jag låter min rädsla bestämma så har jag redan styrt in på den där vägen jag är livrädd att hamna på. Istället tänker jag att det kanske handlar om något så banalt och svårt som att inte glömma bort att se livet som en gåva. Att varje dag välja livet, varje dag välja mina älskade, varje dag välja mig själv och min Gud. Och kämpa för det. Mer än så kan jag nog inte göra.

Håll mig hårt.

För vad som känns som väldigt länge sen men nog inte var det, försökte jag förklara för min vän:
han är fin. men jag vet inte. jag tror inte han förstår det svarta i mig.
Jag vet inte om hon begrep, och det är svårt att förklara. Men i vissa situationer måste jag kippa efter andan för att det gör så ont, och ibland blir jag så rädd att jag blundar allt jag kan och låtsas som ingenting (gör inte alla det?).

Mest är det kanske den där medvetenheten, om att allt plötsligt kan gå i bitar, som det handlar om. För jag tycker att människor som inte ser det trasiga runt omkring sig och i sig, måste blunda med åtminstone ena ögat. Och att inte låtsas se måste vara något av det fegaste jag vet, och därför bland det mest oattraktiva. Jag har lärt mig att hur människor ser på det svaga och trasiga, det sorgsna, berättar mycket. Kanske främst att de ser, och inte tittar åt ett annat håll.

Och kanske, mest troligt, handlar det om rädslan över att bli övergiven. Att sorg och smärta är en del av detta livet, gör mig livrädd. I det klarar jag inte av att vara ensam.

Diagnos: Duktig (med gråten i halsen)

Det är kallt i Stockholm i kväll. Om det hade varit lika kallt för några timmar sen då jag stod med näsan mot fönsterrutan och munnen öppen av fascination, hade kanske snön legat kvar. Men nej, det är fortfarande lika grått, mörkt och mulet. Och jag längtar ännu mer hem till mitt Norrland. Men till dess blundar jag mot natthimlen och tar djupa andetag av frusen luft.

För en vecka sedan tänkte jag skriva ett inlägg om vilken fin helg jag haft. Om bokcirkelträff innehållande en chokladkaka av guds nåde, diskussioner om kvinnors strukturella underordning, presidentvalet i USA och Rysslands historia, och om vår första bok Den allvarsamma leken. Samt pepp för nästa projekt: Brott och Straff. Om en intervju som blev en artikel, en promenad på flera tusen steg i skymningsdimma till och från och runt Skeppsholmen med vänner. Om den satsigaste festen på länge med en tårtbuffé att drömma om, grym livemusik, dans och karaoke – även det till liveband, gosh. Om att jag tränat, pluggat och städat, lagat världens godaste linsgryta och bakat bröd. Tänkte sen avsluta med en klatschig punchline om hur skönt jag tycker att det är med helg, för att jag känner mig mycket mindre pressad och stressad då, även om jag gör massa saker. Att jag inte får lika dåligt samvete för allt jag inte hunnit med, utan istället är nöjd över allt jag hinner.

Men så insåg jag att jag ju gör det igen.

Jag är ett typfall av den duktiga flickan. Som hatar att misslyckas, har perfektionism som ledord, sätter sitt värde i vad hon gör istället för vad hon är. En bra dag är en dag då jag hunnit med mycket på min att-göra-lista. En dålig dag en där jag inte gjort något vettigt (enligt min egen skala). Som att jag måste prestera för att förtjäna min existens.

Men jag upptäcker det i alla fall snabbare nuförtiden. Ignorerar inte stressymptomen lika länge, utan låter kroppen i all sin trötthet blir sådär tung. Sover en halvtimme extra istället för att duscha (med sprej och lite tupering samt hårsnodd omvandlas katastrof till mindre katastrof), låter adrenalinhalten sänkas så att energin bara går till det nödvändiga, och rörelserna blir långsamma och få. Upptäcker det snabbare, hinner inte sjunka så långt - det gör att det är kortare väg upp igen.

Och jag har lärt mig några knep. Så jag flydde mitt rum och alla måsten, bjöd in mig till vännen med Stockholms bästa utsikt. Köpte mat och choklad och såg på löjlig men rolig film med lyckligt slut. Läser boken ”Diagnos: Duktig. Handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig.” och förstår mig själv lite bättre. Struntar i att städa och allt annat som kan skjutas upp. Går till kyrkan. Sover när jag blir trött, några stunder om dagen under min filt i soffan. Tränar. Inför en helledig dag i veckan med pyssel, radiolyssnande och andra saker jag tycker om att göra, där tankar på måsten inte är tillåtna. Umgås bara med människor som jag mår bra tillsammans med.


(Den här låten tycker jag om, i all sin trasighet.)
Och jag, jag nynnar mycket, men jag sjunger knappt längre.



A walk through the valley of the shadow of death

Och i samband med att krönikan nedanför publicerades gjordes även en intervju med mig.

Sorgen jag ärvde.


                                    Foto: Cornelia Edblad för Ikon1931.


Kan man ärva sorg?

Frågar jag mamma.

För där jag står stilla i min hall med blicken fäst på tapeten, och lyssnar på tvn där Gunvie berättar om sin tvillingsysters död, så rör det vid något djupt i mig som inte borde finnas där. När hon berättar om dödsbudet och säger Då började jag kräkas i en skokartong så kan jag inte andas riktigt längre och benen vacklar. Känner igen lite av den tyngsta, den rent fysiska, sorgen utan att själv ha drabbats av den.

Och när jag och mamma senare sitter på ett café med utsikt över Sergels torg och jag ska berätta om Gunvie och hennes sorg så kan jag inte för jag gråter så. Vi sitter där, min mamma och jag, och vi gråter så att vi inte kan prata.

Mamma, kan man ärva sorg?
Ja, svarar hon.

Jag har levt nära sorg. Nära efterverkningarna av den plötsliga meningslösa döden. Och det har präglat mig, gjort mig extra känslig. För döden och för livet. Stannar ofta upp och undrar hur jag kunde flytta 60 mil från dem jag älskar mest. Och de stunder jag har dem nära så pratar, lyssnar, tittar, känner och luktar jag. Tar in allt allt allt jag kan för att försöka etsa fast hur de ser ut, hur de luktar och hur handen känns i min - för jag tar inte för givet att vi får mer tid. Och jag måste komma ihåg.

Tv-programmet fortsätter med att en präst beskriver sorgen efter sin pappas död.
Det finns inget som riktigt hjälper mot sorg, säger hon.
Men har inte din tro gjort det lite lättare? Hjälpt till att hitta svar och en mening? undrar programledaren.
Nej, säger Annika, för mig har det inte varit så. Det enda jag kunde tänka på var Jesus på korset och Hans Varför har du övergivit mig. Känslan av att vara övergiven av allt och alla.

Och jag minns hur Tomas Sjödin skriver i sin bok Reservkraft att de enda orden som fanns kvar i sorgen över hans två dödssjuka söner var Jesus Kristus - Smärtornas man.


Därför är vår Gud inte långt borta. Någonsin. Vår Gud har själv känt den djupaste sorgen. Varit allra längst nere i det svarta det onda det hopplösa.
Ibland är Jesus det enda som håller – den blodige, sårade, hatade och övergivne Jesus. Han som inte bara är den högste utan också har varit den lägste.
Och just därför är vi aldrig ensamma, inte ens i det mörkaste meningslösa.

---------------------------------------------------
- Tidigare publicerad i Ikon nr 1 2008.

luftslottet som sprängdes

jag är expert på att bygga upp det största av något litet. scenarion och samtal spelas upp överallt jag går och drömmen piffas hela tiden till med nya detaljer, snygg musik och smarta dialoger.
och sen blir jag så himla besviken när jag inser att allt var gjort av luft. skjut mig någon!
men istället spränger jag slottet och allt däri; kulisser, scenkläder och orkestern.
för det är lika bra att glömma, att gömma undan min längtan så långt inne och binda fast den så hårt att jag slipper sorgen i att se ännu ett slott rasera.

Baby, I’m the worrying kind

Kurar in mig bredvid vännen där vi sitter i fönstret och tittar ut över söder i mörker. Dricker stora klunkar och låter pulsen lugna ner sig efter kategorifri dans. Fnissar till lite.
– Hihi, jag tror att de där killarna som dansade med oss har nåt ihop.
Vännen tittar oförstående på mig.
– Men Lina, är du dum, den ene har ju flörtat med dig hela kvällen.
– Neeej, såklart han inte har. Hahaha.
– Jo.
– Nej, det skulle jag ju ha märkt.
Vännen tittar på mig med en blandning av uppgivenhet och medlidande. Jag tvekar lite.
– Eller..?

Ibland är jag bara lite trög. Och naiv kanske. Men oftast gör kombinationen rädsla, prestationsångest och dåligt självförtroende att det är mycket lättare att inte börja hoppas alls. Så fort jag tänker den första enkla tanken följer fortsättningen snabbt. Det sticker till i ärren från såren som nu läkt men inte försvinner. Hjärtat det minns och har hamrat upp en extra skyddsmur av försiktighet att ta sig över. Och genast blir allt jag inte är så mycket starkare än allt jag är och kan. Tänker att varför just jag och det finns ju så många andra som är så mycket bättre och när du väl lärt känna mig kommer du att komma på att det inte var mig du ville ha ändå. Lämna mig ensam med de med möda framtagna känslorna, orden, tilliten.


Det är sällan - men hösten står ju i lågor, äppelträden har smyckat sig för dig och titellåten handlar om en längtan efter att vara godtrogen, att våga lita på igen och igen och jag sjunger högt med - men ibland, så låter jag hoppet flyga högt mot den aldrig någonsin förr så blå himlen.

Skavsår

Vi diskuterar relationer som runnit oss mellan fingrarna.
Med varsin kaka och kopp har vi krupit upp i soffan. Sparkat av oss skorna och intagit caféet som vårt vardagsrum.

Vad hände? undrar hon. Jag förstår verkligen inte.

Inte jag heller.
Hur kunde hela dagar varje dag, bli till ett grattis-sms om året? Sprudlande glädje och framtidsdrömmar till tystnad? Sitta så nära det bara går och vilja veta allt, till inte ens ett hej?

De där relationerna som till synes obemärkt eller explosionsartat försvann. Gick mig förbi. De ligger nu liksom småsten och skaver.
Och det gör mig ont.

NÄSTA GÅNG SKA JAG BRYTA IHOP INFÖR DIG


Siffror som formar mitt liv:

"Kvinnors inkomst är cirka 70 procent av männens. Det beror bland annat på att kvinnor jobbar deltid i högre utsträckning än män, tar ut större andel av föräldraförsäkringen och har längre och fler sjukskrivningar.
(Vilket i sig till stor del beror på olika förväntningar på och roller för män och kvinnor – min anmärkning.)
Om man räknar om kvinnors och mäns löner till heltidslöner tjänar kvinnor cirka 83 procent av männens löner vid heltidsarbete (år 2004). Det så kallade lönegapet mellan kvinnor och män har i princip varit konstant sedan 80-talet, trots att kvinnors arbetslivserfarenhet numera ligger i nivå med männens och att kvinnors utbildningsnivå till och med är högre än männens.
Om man viktar kvinnors lön, omräknat för ålder, utbildning, sektor, yrkesgrupp och yrke, kvarstår ett lönegap på cirka 7 procent. Kvinnor tjänar fortfarande alltså inte mer än 93 procent av det männen tjänar."
Källa

"Vanligtvis har kvinnor och män olika arbeten, eftersom den svenska arbetsmarknaden är extremt könsuppdelad. Nära 90 procent av arbetskraften finns i yrken som domineras av ena könet. Det leder till att många yrken har blivit ”könsmärkta”. Omedvetna eller ibland medvetna värderingar gör att kvinnodominerade arbeten ofta har lägre status och betalas sämre än mansdominerade arbeten. När andelen kvinnor ökar i ett yrke riskerar löneutvecklingen att bromsas. Hur stor denna så kallade värdediskriminering är kan inte anges i exakta siffror. Men den har blivit synlig på vissa arbetsplatser som genomfört könsneutral arbetsvärdering. Där har kvinnodominerade arbeten med låg lön visat sig vara likvärdiga utifrån kraven i arbetet i jämförelse med välbetalda manliga jobb. Den traditionella lönerangordningen mellan yrkesgrupper har behövt ändras."
Källa

Det är få länder som har ett så könsuppdelat arbetsliv som Sverige har. Trots att kvinnor utbildar sig och arbetar i samma utsträckning som män får de sämre avkastning på sina investeringar. Kvinnor har fortfarande huvudansvar för hem och barn. Männen tar bara ut en femtedel av all föräldraledighet och ägnar bara hälften så mycket tid som kvinnorna gör åt hushållsarbete.
Att kärleksförhållanden där könsrollerna avviker alltför mycket från det traditionella utsätts för stora påfrestningar visas även i omfattande statistiska analyser av risken för separation bland par i den svenska befolkningen. Resultaten visar att risken för separation är högre i familjer där kvinnan står för en stor andel av familjens inkomst.
Källa

Ett exempel där könsrollerna syns tydligt är hur arbetsfördelningen påverkas om mannen respektive kvinnan är den som tjänar mest pengar. Om mannen tjänar mer än kvinnan arbetar kvinnan mer i hemmet. Ju större gap i löneskillnaden, desto mer hushållsarbete gör kvinnan. Men tjänar kvinnan mest innebär inte det att mannen drar ett tyngre lass hemma, tendensen är snarare den motsatta: ju mer kvinnan tjänar, desto mindre gör mannen i hemmet.
Blir mannen arbetslös tenderar förhållandet att spricka, samtidigt som det inte påverkas av att kvinnan förlorar jobbet. En arbetslös kvinna har en naturlig könsroll att falla tillbaka på: att ta hand om hemmet.
Källa

                                                                                                                                                                  

Mitt liv, mina förutsättningar, präglas negativt av att jag är kvinna och jag hatar det.
Och jag fattar inte hur ni inte kan förstå att det sårar mig så fruktansvärt djupt när ni inte lyssnar, skämtar bort eller säger att jag inbillar mig. Eller ännu värre – skyller människors diskriminerande kategoriseringar på Gud.
(- Jag tror faktiskt bokstavligt på bibeln. - Ja, jag tror också att bibeln är Guds ord. Men det är väl märkligt då att du inte tycker att det är okej att ha slavar. Du har aldrig tänkt på att läsa texterna utifrån det sammanhang de är skrivna?)

NÄSTA GÅNG SKA JAG BÖRJA GRÅTA INFÖR ER, SKRIKA UT MIN SORG, UPPGIVENHET OCH ILSKA SÅ ATT NI HÖR. ISTÄLLET FÖR ATT SENARE I SOFFAN MED MAMMA GRÅTA UT MIN FÖRTVIVLAN SÅ ATT RÖSTEN INTE HÅLLER OCH "MEN DE FÖRSTÅR JU INTE OCH DET GÖR SÅ ONT!" KOMMER UT SOM ETT ÅNGESTROP I FALSETT.

Och om du är jättearg och slår mig så ser ju alla det, men om du dödar mina argument och antyder att de är löjliga så blir det mycket mer subtilt, och det ser man inte.
Nour El-Refai i Trots Allt, Nr 4 2008, sid 18.

Om att bevara hjärtat sitt (igen)

Det gör mig så arg. Att han inte förstår att så gör man bara inte. Att han inte bara kan leka med henne så. Även om hon knappt har några kläder och de svartaste ögonfransarna som blinkar (men ser du hennes ögon, gör du det) och ett leende och så hennes kropp som kommer närmare.

Det blir ju som en ondond cirkel det där. När vi borde ta hand om varandra och inte bara sätta oss själva först hela tiden, vad som känns bra för stunden för mig. Att jag vill ha dig nu, nära nära för jag är less eller har bara lust eller vill skratta lite eller bara känna nåt för den delen, men imorgon är det ingenting. Då är jag inte ens här. Tänk en tanke till, kanske, att den kropp som ger dig värme då faktiskt har ett hjärta där inne i sig, som du har ett ansvar till. Men det är ju som svårt att förstå att det där hjärtat ens finns och kan känna saker när ditt eget för länge sen är avstängt, för om du kände efter så skulle du gå sönder. Då lär det ju vara svårt att tänka att nu kanske jag gör dig ledsen, när du inte känner nåt själv.

Och så gör ni bara varandra ännu mer trasiga när ni försöker känna nåt, vad som helst. Men det hjälper inget. Förstår du inte det?

På något konstigt sätt så är jag glad att jag blir ledsen, tvärtemot hon och han och du. Att jag tycker att man inte kan bete sig så, som att du vill ha mig, när du egentligen bara vill ha någon vem som helst just då. Sådär efteråt när jag slutat att krypa ihop i ett hörn, som en boll med hjärtat längst inuti som för att skydda det hjälpa det att läka låta det gråta ut. När jag slutat må så dåligt av att du inte tycker att jag är mer värd än så (är jag det?) att jag får magsjukeont i magen och funderar på att använda fingrarna till att få upp det onda. När jag behärskat mig så många gånger att inte ringa upp och säga att det var ok det var ju inte ditt fel så kan man ju göra jag förstår och om du vill ha mig ibland så ska det nog gå bra för då känns det ju i alla fall då som att du vill ha mig. Då är jag glad. Glad att mitt hjärta fortfarande lever och känner saker. Tänker att då finns det ju trots allt hopp.

Ta hand om hjärtat ditt, vännen. Gör det. Av allt som du bevarar, bevara ditt hjärta mest.

Inte bevara som i att låsa in, inte dela med sig av, inte våga hoppas och tro på. Nej, bevara som i att vara rädd om, ta hand om – just därför att du är värd så mycket mer. Bevara som att inte utsätta dig och ditt hjärta för onödigt ont. Att umgås med människor och vara i situationer som inte enbart får dig att må bra för stunden (men sen blir ångesten ännu större då kicken lagt sig) utan som lämnar en lugnhet och frid där inne i dig.

Ta hand om hjärtat ditt. Ge det inte till vem som helst. Låt inte vad som helst få påverka det.
Ta hand om hjärtat ditt. Ta hand om dig. Gör det.


Tidigare publicerad i Gyro våren 2007

(in absurdum)

jag sa det ju till dig.
jag sa att jag vägrade vara någon istället för den du aldrig fick. med en liten rädd röst, men jag sa det. och du tog blicken från vägen, la din hand på mitt lår, tittade mig i ögonen och lovade att det inte var så.
när det var exakt så det var. jag var bara en av dina parenteser. medan du för mig var det eventuella utropstecknet.

en efter en försvinner sakerna jag trodde var våra, men jag blir inte ens förvånad längre. vi:et bleknar fortare än med enbart tidens hjälp; allt var visst bara en kopia, väl inövade ord, något sorts satiriskt drama.
födelsedagen då jag somnade i min egen säng med det nya dagsljuset insipprandes genom persiennerna och fågelkvitter till godnatt/godmorgonsång har omvandlats till ett elakt skämt. leendet och glädjeyrseln och mina händer som i saknad flätades i varandra under täcket är nu ingenting annat än tomhet.

orimlighet in absurdum: att det fina (du, jag tycker om dig jättemycket. den här dagen var fin. du är bra.) inte ens två veckor senare förvandlats till ett hån då jag helt plötsligt befinner mig ensam i det lysrörsljusa trapphuset klockan halv elva med en stängd lägenhetsdörr bakom mig.
jag ska upp tidigt imorgon så du måste gå nu, du tar bussen va?
och jag blir så förvånad att jag inte kan protestera utan går ensam vägen till hållplatsen. desorienterad, men utan att vända mig om för jag vet att fönstret är mörkt och att du inte har en tanke på mig. jag såg det på dig, du är inte så himla diskret, och jag vet.

försöker somna men jag är bedövad.

ok, haha, det känns som mycket längre sen (va? nej det är inte ok du är inte ok)

då, när någon frågade hur jag mådde så svarade jag istället vad jag gjorde jag ligger i sängen och pluggar.
för vad skulle jag säga liksom?

att jag trodde att jag inte skulle kunna andas, men att det faktiskt går förvånansvärt bra. att jag däremot gråter någon gång varje dag. att jag inte kan somna, eller somna om när jag vaknar efter några timmar. att jag inte har någon matlust, har ont i magen och mår illa (men jag försöker äta ändå det är bra har jag hört). att mina händer började skaka okontrollerat och den sista halvtimmen av lektionen försvann i någon sorts dimma då jag insåg att jag inte kom ihåg sista gången du tog i mig. att jag är så ledsen över att jag somnade där i soffan bredvid dig nära dig, istället för att vara klarvaken och pränta in varje drag och märke. vara totalt medveten om hur du strök mig över håret och armen som låg runt dig, trots att du halvsov du med. jag hann ju aldrig vänja mig.

nu, frågade någon mig hur ofta jag tänker på dig. inte så ofta alls svarade jag. men när jag började räkna fick jag sluta för du är ju fucking överallt. och jag överväldigas av ett begär att skrika allt jag kan mitt i morgonträngseln på tunnelbanan. för om inte jag minns och bekräftar så är det som om det aldrig funnits. du skrattar ju bara och säger att det var så längesen (eh, nej) och inte betydde så mycket (förstod du inte att du satte mig fri på så många sätt med dina ord och hur du tittade på mig, hur du fick mig att våga hoppas igen?).

inser att jag, liksom den estlands-svenska kvinnan i exil vars hemby blivit utplånad som föreläsaren berättar om, saknar det som var och som inte fick chans att bli. men jag längtar inte efter dig för du finns inte längre, inte den du var då.


och jag, jag är friare än någonsin.

hold my hand til we know what's right

musik har alltid fått mig att minnas
och vissa låtar kastar mig obönhörligen tillbaka till det som var
- på gott och ont

för det är med skräckblandad förtjusning jag blundar
och finner att jag inte längre är ensam på mitt rum
men det varar ju bara några minuter
(och även om jag sätter på repeat vet jag hela tiden att det inte är på riktigt)