Lina

ofta tänker och tror jag nog för lite om mig själv. men ibland tar övertron på min egen förmåga över.
på väg till skolan säger den datoriserade pendeltågsrösten helt plötsligt: "nästa farsta strand" och jag skrattar gott för mig själv. vi kan ju omöjligt vara i farsta strand, nästa station är ju stuvsta. tittar mig omkring för att se om någon annan sitter och fnissar åt det faktum att pendeltåget fått en knäpp och skanderar ut felaktiga fakta. ingen verkar dock vara road förutom jag. tråkmånsar. "nästa station trångsund". jag kikar ut för att kontrollera att jag räknat rätt och befinner mig i huddinge, då ju pendeltåget helt klart inte går att lita på. till min förvåning står det dock även trångsund på skyltarna utanför. det var inte fel på pendeltågets lokalsinne, utan på mitt.
fick i alla fall se två nya pendeltågsstationer, det händer inte alla dagar.

de senaste dagarna har jag flera gånger överväldigats av en längtan efter att skrika allt jag kan. senast imorse på det fullsatta pendeltåget på väg till skolan. jag skriker aldrig. men nu fantiserar jag vilt om att sätta mig på min motorcykel, hitta en lämplig raksträcka, gasa upp till max och sen skrika som jag aldrig har skrikit förut. i stockholm är det människor överallt, så därför får det vänta i två veckor till. skriket är mitt eget, ett befrielsevrål från ilskasaknadvanmäktighetlängtansorgförvirringförnedring. ett skrik som ebbar ut i tacksamhet.

kanske att det var hormoner, eller att sockerchocken från kvällen innan då vi åt ett oräkneligt antal nybakade bullar fortfarande inte hade ebbat ut, eller så var det gud (och det kanske är det mest troliga ändå, jag menar om jag har bett om glädje och kraft så vore det ju dumt att inte våga se när svaret kommer), men när jag vaknade i morse så var jag jätteglad. gladare än jag kan minnas att jag har varit på väldigt länge, vilket kändes rätt oväntat. så glad att jag i halvsömnen sådär i de fem extrasömn-snoozade-minuterna bad en ärligt glad tackbön för en ny dag.

och sen sken solen också.

jag vet vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens för att ge er en framtid och ett hopp. ni skall kalla på mig och komma och be till mig, och jag skall höra er.

men Lina, hur kan du bara skratta? det är ju inte roligt!

jo, för det är så absurt att jag kan välja att antingen gapskratta eller gråta.
och jag tänker inte gråta mer nu.
jag klarar mig och jag är glad och jag är värd så mycket mer.

du vet att du är student när du blir överlycklig över att få en överbliven ost och drygt ett halvt paket bröd med hem.
ostmacka och te till frukost är lyx för mig. mums.

jag längtar efter att äta frukost på balkongen i pyjamas med mamma och pappa och se flera bussar åka förbi (trots att de går som mest varje halvtimme). jag längtar efter att plantera färska kryddor, laga massa god mat, ligga i gräset och sola, bli arg på alla myror som kryper på mig och hämta den gamla solstolen. jag vill läsa alla böcker i bokhyllan jag inte hunnit och orkat med, låna ännu fler böcker från biblioteket, läsa alla de klassiker jag missat, skriva själv. jag längtar efter att köra mc, hälsa på farmor och farfar på torpet och sova över i utdragssoffan, att gå på promenad med mormor längs vattnet, hoppa studsmatta på baksidan av huset med bror gånger två tills jag inte kan stå upp längre. jag vill ha picknicks, åka på utflykt, bada i havet, åka ut i skärgården, grilla, gå gula leden. jag vill ta långa promenader, sitta inkurad med en filt medan det regnar ute och se helt galet många mysiga och tänkvärda och roliga filmer, gå ut och låta mig bli helt genomblöt av regnet. jag vill åka vattenskidor och ring, åka och fiska utan att få någon fisk, gå högakusten-leden, tälta. måla naglarna, locka håret, dansa mig helt svettig till dåliga schlagerlåtar som på sommaren är glädje. träffa alla älskade vänner, göra midsommarkransar med löss i, ha diskussioner långt in på natten, grädda våfflor och göra i ordning mitt fotoalbum. spela fiol igen och rensa alla gamla papper. vakna upp och inte veta vad jag ska göra flera dagar framöver, spontangöra grejer och ha riktigt tråkigt. jag vill plocka bär och göra egen saft och sylt, tvätta bilen och klippa gräsmattan, rensa trädgårdslandet. cykla in till stan och äta glass i hamnen, träna i ring i parken.


låta dagarna gå tills de flyter ihop, huden bli brunare, hjärtat lugnare, kroppen starkare.

musik har alltid fått mig att minnas
och vissa låtar kastar mig obönhörligen tillbaka till det som var
- på gott och ont

för det är med skräckblandad förtjusning jag blundar
och finner att jag inte längre är ensam på mitt rum
men det varar ju bara några minuter
(och även om jag sätter på repeat vet jag hela tiden att det inte är på riktigt)

Jag har en kompis som läser konstvetenskap. I tisdags var hennes klass på besök hos en konstnär som heter Kader Attia. Hon berättade om det för mig och att många av hans konstverk gestaltar tomhet:

Madrasser med märken av kroppar som förut låg där.


Skulpturer i folie, men människorna de är formade av är inte längre där.


Plastpåsar som fortfarande är formade av vad de tidigare innehållit, som ett mjölkpaket.


Han sa att tomhet präglar oss mer än vi tror.

Och jag tror att jag förstod vad han menade, för jag kände igen mig.
När man först tänker på ordet "tomhet" så tänker man på något som inte finns. Men ibland är tomheten väldigt tydlig. Tomheten efter något eller någon som man haft men inte längre har lämnar spår i oss, precis som i Attias konstverk. Jag tror de flesta har varit med om det, på olika sätt och olika mycket, men att alla kan känna igen sig i det.

För visst har ni känt att ni har saknat någon riktigt mycket?
Hur handen plötsligt känns tom, eftersom den hand som brukade hålla din inte längre gör det, hur saknaden gör fysiskt ont. Hur buren i köket och gropen vid halsen inte bara är tomma utan att saknaden efter den lilla pälsklädda kroppen smärtar. Den nära vännen som du upptäcker att du inte längre känner. Tystnaden på släktkalasen eftersom morfars röst inte längre överröstar alla andras.

När tomheten kommer från något som gått förlorat så blir den ofta smärtsam tydlig.

Men ibland känner jag också en annan sorts tomhet, längtan och saknad än de jag gav exempel på nyss. Den längtan är svårare att precisera, för det är en längtan efter något som är större än vad jag kan hitta i den här världen. Oftast är den ganska svag, men vid vissa tillfällen blir den så stark att jag inte vet var jag ska ta vägen.
När jag tittar upp mot en mörk stjärnhimmel och allting svindlar, när jag inte kan somna eftersom jag är så glad, när jag gråter mig till sömns, när jag håller i min kompis nyfödda bebis, när jag håller min 80-åriga farfar i handen eller när musiken och orden förklarar livet.

Pär Lagerkvist som var författare och poet, har också känt det och skriver såhär:
Vem är du, som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro, som uppfyller hela världen med din frånvaro?

CS Lewis, som bland annat har skrivit böckerna om Narnia, har skrivit så här:
Inga varelser föds med längtan, om det inte finns någon möjlighet för dem att få den tillfredsställd. Ett spädbarn känner hunger - nåväl, det finns mat. En ankunge vill simma - nåväl, det finns vatten. Människan känner sexuella begär - nåväl, det finns olika kön. Om jag hos mig känner en längtan, som intet i denna värld kan tillfredsställa, är den mest sannolika förklaringen att jag föddes till en annan värld.

Lewis, och många med honom, menar alltså att den här längtan efter något större än vad som finns här på jorden, borde säga att det finns någon som vi längtar efter. Att det faktum att det i oss finns en längtan som ingenting i tiden, ingenting på jorden och ingen skapad varelse kan tillfredsställa innebär att det måste finnas någonting mer än tiden, jorden och skapade varelser som kan tillfredsställa denna längtan. Och att det kallar vi för Gud.
Attias plastpåsar som hade formats efter ett mjölkpaket, kan ses som en liknelse för att det finns en del i oss som är formad för att Gud. Och så länge den platsen är tom så är tomheten väldigt tydlig. Det saknas något, eftersom vi är skapade till att ha gemenskap med Gud.

Tomheten kan leda till två saker. Antingen försöker man fylla det med något annat än Gud; äta mycket, eller sluta äta, shoppa massa saker, träna mycket, ha många relationer, träffa mycket folk. De här sakerna mår man oftast bra av för stunden, i alla fall jag, men det är inget som håller i längden mot den här längtan, den här tomheten. Eller så kan man faktiskt bli glad över tomheten. Just eftersom den får mig att känna att det ju finns något som borde vara där, något helt underbart och större än jag någonsin kan tänka mig och börja leta efter det.

(Jag menar inte att allt blir bra eller att man känner sig totalt fridfull när man väljer att bli kristen och låta Gud få sin plats i sitt liv. Världen är ju fortfarande trasig, det var därför Jesus behövde komma hit och dö och uppstå, men det är ju också därför han en dag ska komma tillbaka. Men man har påbörjat den resa som kommer att göra att tomheten en dag försvinner helt. )


En bön - Skapad till dig

Allsmäktige Gud,
du har en sådan omsorg om varje människa
som frågade du blott efter henne ensam,
och en sådan omsorg om alla,
som vore de blott en enda.
Jag ser att somliga ting förgås och att andra kommer i deras ställe,
men du förgås aldrig.
Min Gud och Fader,
dig vill jag därför anförtro allt vad jag har tagit emot från dig.
Då skall jag intet förlora.
Du ger beständig och säker trygghet.
Ty du, o Gud, har skapat mig till dig,
och mitt hjärta är oroligt,
till dess det finner ro i dig.

- Augustinus

i dag gick jag uppför den långa trappan istället för att ta rulltrappan på väg till skolan.
och i kväll har jag tränat för första gången på många veckor.

kanske att jag börjar återfå lite kraft. hoppas det.