Breaking news!

Till er få tappra som nu och då tittar in här har jag en glad nyhet. Jag har nämligen börjat blogga igen! På magasinet Ikon1931s hemsida, som jag skriver för. HÄR hittar ni mig nuförtiden. Blir såklart jätteglad om ni följer med mig dit.

Allt och lite till.

Jag tror bestämt att jag har tagit en bloggpaus. Och det känns som om den kommer att bestå ett tag.

 

Jag har för mycket annat att göra, tiden räcker liksom inte till att fånga tankarna, sortera och skriva ner dem. Det är skola på 125 % - statsvetenskap och foto - en ny lägenhet att pyssla med, vänner att få besök av, besöka och lära känna, artiklar att skriva, böcker att läsa, bär att plocka, dansgolv att inta, pjäser att se, konserter att lyssna på, kids att hänga med, föreläsningar att förbereda och genomföra, städer att besöka. Och mycket av det som studsar omkring inuti gör för ont eller är för förvirrat att dela med hela världen. Eller så känns det totalt oväsentligt, eller är för fint och skört för att beskrivas.

 

Någon dag framöver kanske jag kan skriva det där inlägget som ligger som ett lock över allt det andra. Det som jag har författat så många gånger i mitt huvud den senaste tiden. Med rubriken ”Om kärlek eller Jag vill ha en trädpojke med partyhatt”.

 

Till dess: Ta hand om varandra och lyssna på världens bästa Nours sommarprogram.


It's you or none, my damaged one.



                                                                                 Foto härifrån


Maybe we are the damaged ones
endless need, like a burning sun
Burns like you, my damaged one

On my knees in a faceless crowd
We go blind when the stakes are high
I'm on my knees can you see me now
Whatever you do, don't leave me tonight

Maybe we are the damaged ones
endless need, like a burning sun
Burns like you, my damaged one

You and I in a shamless state
I want you so badly you know, that it's a pain to wait
what keeps you from moving, are you afraid to be loved?
See how my hands shake, I was raised on it like a drug

Maybe we are the damaged ones
endless need, like a burning sun
Burns like you, my damaged one

It's you or none, my damaged one
It's you or none, my damaged one



Damaged ones - Anna Ternheim

Glimtar från inuti.

Jag var på Öland förra veckan. Körde 200 mil för att tillbringa fyra dagar på den där avlånga ön som är förbunden med fastlandet. Men det var så bra. Värt det på alla sätt. Sol och strandhäng varje dag, god mat, promenader, linedans, loppisar och natur så vacker att jag blev ordlös. Skratt, skratt, skratt. Men bäst av allt; sällskapet. Barndomsvänner, stockholmsvänner, vänners vänner som blivit mina egna och en bra men för kort stund med Wille. Och så kände jag bebisen in my life sparka för första gången.

När jag kom hem fick jag flytta in på brors sommarrum. Vi hade fått besök nämligen. Av moster, mosters sambo, kusiner, kusinens flickvän och sambons barn. Min yngsta lillebror fyllde myndig dagen efter, vilket jag har lite svårt att acceptera, då det ju måste betyda att också jag är vuxen. En ogripbar tanke.
Han pratar i sömnen, min bror och rumskamrat, och jag med tydligen. Jag hävdar fortfarande att jag kan spöa honom, men får allt svårare att bevisa det. Moster stack in huvudet i rummet mitt under en fajt och undrade oroligt vad vi egentligen hade för oss.

Solen följde inte med hem från Öland. Väderrapporterna hade utlovat en enda solig dag den här veckan och hela Ö-vik gjorde sig redo för en dag på stranden. Men tji fick vi. Väcktes på onsdagsmorgonen av en frustrerad Stina som var less på att hennes semester regnade bort. ”Men i Sundsvall, där är det strålande sol!” Sagt och gjort, jag bangar inte på ett äventyr. En timme senare var vi på väg mot stranden som vi googlat upp som Norrlands hawaii.
Och bländande vackert var det, sådär som höga kusten-skärgården alltid är men jag aldrig slutar att fascineras över. Sol fick vi dock bara drygt en timme, sen rullade de mörka molnen in igen. Då körde vi in till centrum och jag köpte en virkad basker. Sommaren verkar ju inte vilja komma tillbaka. Men utanför gallerian igen lyste solen, och vi la oss i en park och åt middag på en uteservering. Sen sjöng vi hela vägen hem igen.
35 mil i bil på jakt efter solen blev till ett av de finaste sommarminnena.

Jag jobbar vidare på mina En-gång-vill-jag-ha-ett-hus-skills. Har målat ute flera dagar (och seriöst funderat på om jag inte borde ha valt hantverkarkarriären istället, jag mår så bra av att se konkreta resultat) och i dag har jag för första gången tapetserat, med Helena som tålmodig lärare. Resultatet var värt en high-five, minst. Mina snickeriplaner ligger dock på is för tillfället, då jag inte vet hur jag ska få med mig grejerna ner till Stockholm.

Pratade två timmar i telefon med Frida också häromdan, sittandes på min sängkant. Andades på något sätt ut i varandras sorg och förvirring. "Åh, det är så skönt att prata med dig", sa vi båda två. Pratade om kraven som kväver, om lögnerna vi börjat hantera som sanning, om kärlek; trötta hjärtan men ett trotsigt hopp. Att det känns som om vi sitter fast och hela tiden kämpar en tröstlös kamp, för vi vet inte exakt vad vi sitter fast i, eller hur vi ska ta oss loss. Vet bara att något är grundläggande fel och att det skär i oss. Bestämde oss för att göra vad vi kan för att åka bort i höst, gå i kloster för ett litet tag.
I en kultur där aktivitet och effektivitet premieras, glömmer vi ofta det enkla och självklara: människans liv är en pendling mellan arbete och vila. För att kunna ge är det nödvändigt att ta emot. Endast den som låter sig bli älskad förmår att älska. (…) Retreaten handlar inte om att göra eller lära nytt, utan om att erfara. I stillheten låter vi något ske på djupet i våra liv. Erfarenheten av Gud är hemligheten till det nya som sker, den inre förnyelsen.

Jag är så bra på att ta ut sorger i förskott. Som för att på något sätt förbereda mig, skydda mig. En relation som är annorlunda, och jag gråter över alla relationer som gått sönder och alla som eventuellt kommer att göra det. För allt som aldrig kommer att bli. Men det är ju så dumt, att sörja saker som kanske aldrig ens blir. Det finns ju nog att gråta över ändå. "Kära syster, du känner så mycket", säger min bror. "Och det är ju bra, men vi måste lära oss att hantera det på ett sunt sätt". Jag vet, och jag försöker.

I kväll åt vi upp de sista resterna av farfars födelsedagstårta. Mamma, pappa, bröderna, jag och farmor. En av de sista gångerna vi pratade, farfar och jag, bestämde vi att vi skulle äta tårta på hans födelsedag. Nu blev det ju inte så. Men jag bakade en tårta ändå den tolfte juli och firade alla år vi fick tillsammans, och alla de nära och kära jag har kvar. Och att vi en gång förhoppningsvis kommer att ses igen.

Tre fina.







Att längta bort och hem.

Jag får fler mejl än vanligt av Hertz Freerider. Som att de känner av min oro. Varje gång önskar jag att det ska stå att det finns en bil som ska köras från Örnsköldsvik till… ja, var som helst faktiskt.
Om jag hade varit i Stockholm hade jag kunnat åka till Visby, Bergen eller Göteborg. Men nu är jag ju inte det. Och jag är så trött på den där välkända rastlösheten. Att alltid längta bort. Och att oupphörligt längta hem.

En sommarnatt såg jag Trädälskaren. En dokumentär av Jonas Selberg Augustsén, om en norrlänning i exil med ständig hemlängtan. Han lämnar Stockholm bakom sig en sommar för att bygga ett trädhus med förstaklassig utsikt över Luleälven. På vägen upp med den gröna gamla saaben åker de genom långa kurvan där jag vet att nu, nu är jag snart hemma. Men de fortsätter många fler mil.
Naturvyerna är så där storslagna som Sverige bara bjuder på i norra norrland. De diskuterar rotlösheten så många drabbats av och vad urbaniseringen gör med oss, tillsammans med bland annat Martin Lönnebo, Stefan Edman och Owe Wikström. Och så står Loney, dear för musiken. Det kan inte bli annat än magiskt.
Är nog faktiskt något av det bästa jag sett på länge. Du borde se den, du med.


Världar inom mig.

Malin sa för mer än en vecka sen att nu är det länge sedan du skrev något på din blogg. Ja. Jag har diverse utkast, både på papper och i huvudet. Men att jag inte kan skriva beror oftast på att jag antingen har för ont eller är för glad. Eller båda två, som nu.

Tomas sjunger om att han bär en hel värld inom sig. Men jag har inte längre bara en värld att bära på, utan många. Ibland hinner jag inte med att växla och den värld jag har inom mig passar inte ihop med den jag ser. Det blir lätt förvirrat. Och vissa världar har jag ingen att dela med. Det blir rätt ensamt.
Jag vet inte hur många som har frågat mig hur jag hade det i Moldavien. Men få har varit beredda att verkligen lyssna, eller fanns med mig under tiden där nere. Jag har ännu inte kunnat titta på bilderna i Moldavien-mappen. Och när jag ibland tillåter mig att snudda vid vissa minnen blir det sådär tungt över bröstet och jag får svårt att andas.

Jag kom hem från Moldavien, och först var jag bara lättad över att vara hemma. Sen har det hunnit ifatt mig lite eftersom. Jag blev trött av ingenting, hade ingen ork. Och grät av ilska och sorg över min egen ynklighet. Jag hade ju lovat mig själv att nu skulle jag bli annorlunda. Prioritera som jag verkligen vill, sätta saker i den ordning de är värda. Men så blir allt så lätt som vanligt igen.
Grät ner i morgonfilen över allt jag inte klarar av. Men mamma och pappa tröstade och klappade. Hjälpte mig att rensa upp i måste-listan och sa att du har ju levt i fyra månader på ren tjurighet och tvingat undan så mycket av dina känslor. Klart det gör dig trött, men det kommer att bli bra.
Nej, jag kan nog inte vänta mig att vanor, beteenden och beroenden bryts bara sådär. Att demoner bara lämnar eller att det är möjligt att göra en 180-graderssväng. Men jag har ändrat några grader i min kurs och medvetenheten gör sig oftare påmind nu. Och den processen är nog mer hållbar. Jag hoppas det.

Att leva i en miljö som ständigt fick mig att tänka på de stora frågorna, vad jag vill med mitt liv, vad jag vill prioritera, vad som egentligen betyder något. Och sen komma hem till allt det vanliga, till alla gamla mönster, värderingar, kamper. Men också till vänner och allt det jag längtat efter. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera det.

Just beat it.

Ikväll lyssnar jag på den här låten:


My summerlove.

Att kliva upp ur sängen och ta på sig bikini direkt, gå ut i solen. Åka till den lilla stranden, ta årets första dopp, sova en liten stund. Prata med vänner på filten bredvid och med vänner långt borta. Dansa tillsammans med flera hundra andra på ett fält bredvid brandstationen. Få solen i ögonen.

Ta årets andra dopp med kor som åskådare. Köra fast i sanden, men tillsammans med fyra andra flickor i bikini putta loss bilen. Steka pannkakor en vanlig tisdagskväll och äta med grädde och bär. Sjunga med till All the single ladies och försöka lista ut några nya lovestories. Cykla hem genom en tyst stad, kyrkklockan visar tjugo i tolv men ändå se ända ner till havet. Somna för sent igen.

Läsa ut Tio små negerpojkar som stod i bokhyllan, medan mamma och pappa gör ärenden på stan. Bli allt svettigare. Till slut packa in fika, filtar och tidningar i bilen och åka mot vattnet. Väl framme se att de mörklila molnen hunnit ifatt, få vända och åka tillbaka igen. Inse att kaffetermosen stod kvar på köksbänken, att det nog var lika bra att vi åkte hem. Fika på trädäcket på baksidan istället. Höra regnet smattra mot segelduken och känna hur huden knottrar sig. Krypa ner i soffan och se på en dokumentär.

Det är sommar och jag älskar det.


Jag är hemma igen.

Första morgonen i Sverige vaknade jag av tågen vid Karlbergs station. Tittade ut genom fönstret. Stockholmsvy. Undrade om jag drömde, om jag snart skulle vakna upp i Moldavien. Men minuterna gick. Jag åt hårdbröd med ost till frukost och tog 47:an ner till Sergels tog. Hajade till när jag hörde människor prata svenska bredvid mig på övergångsstället. Insåg att jag faktiskt var hemma igen. Och jag kunde inte sluta att förundras över hur vackert allt var, och att jag faktiskt klarat det.
Och nu. Så känns Moldavien som en dröm. Som om jag aldrig varit där, som om allt bara utspelat sig i mitt huvud. För hemma är allt (nästan) som vanligt, och ingen här har en aning om hur det är där nere.

Men det har varit fina dagar. Jag har ätit frukost i morgonsol på en innergård. Promenerat förbi kolonilotter längs en kanal och funderat på om det verkligen går, det där att två personer håller ihop ett helt liv. Åkt 50 mil i solhet bil, vevat ner alla rutor på en och samma gång, skrikit och gjort lekande laxen. Grillat, ätit rabarberpaj och kokat marmelad. Dansat fågeldansen i ring, varit på ridtur längs Höga kusten med min familj, pratat om minnen som gör ont med farmor.

Min bror är på väg till Roskilde. Han har lovat att ringa under Coldplays konsert. Vi testade tältet på baksidan av huset innan han åkte. Åt hamburgare mitt i natten mittemot varandra i varsin sovsäck. Pratade partipolitik tills vi somnade. Vaknade och kastade oss ut på gräsmattan för att få luft. Sen läste jag böcker och lyssnade på radio i solen hela dagen. Linda Olsson var dagens sommarpratare, och pratade om vad som är skillnaden mellan vänskap och kärlek. Hon liknade kärleken vid en livsfarlig forsfärd som upptar alla ens förmågor fullständigt, vänskap vid en kanotfärd i lugna vatten. Jag håller inte med. Tvärtom. För när jag tänker på en kärleksrelation tänker jag på lugna vatten. På en bästa vän, någon som håller fast, en grund att ta spjärn mot för att våga sådant jag är rädd för. Forsar också ibland, såklart. Både sådana av lycka och attraktion, men också av kamp. Men i grunden en reskamrat på en lugn resa.

I helgen var det Hamnfest i min lilla hemstad. Jag höll mig mest därifrån, men den kvällen då Fredric spelade gick vi dit. Han tillägnade den enda svängiga låten till Michael Jackson. En annan av hans låtar handlar om hans mamma. Min vän sa att tänk vad fint att få en låt tillägnad sig. Ja, sa jag. Det är därför jag ska gifta mig med en musiker.

Det blir aldrig mörkt ute den här tiden om året i Norrland. Det är obeskrivligt vackert. Jag skrattar sådär man bara gör med vänner man blivit den man är tillsammans med. Kliver upp, går ute i bikini tills solen försvinner bakom berget, duschar inte förrän på kvällen. Och ändå. Har så svårt att gå och lägga mig, hittar inte lugnet.
Nu går snart solen upp igen.

2009

Mycket har hänt, men det är ett nytt år och jag sträcker mig mot det som ligger framför. Närmast en vår i Moldavien som praktikant för Erikshjälpen och förberedelser inför det - utbildning på Sida bland annat.

Följ mig på min resa på min reseblogg:

http://linaimoldavien.blogspot.com


Under tiden ligger den här bloggen i vila.

Året som gått. September - December.

I september intervjuade jag Nour El-Refai för Ikon och jag får fortfarande en varm klump i magen när jag hör någon prata med samma dialekt som henne. Hon var så ärlig och öppen, sårbar, smart, arg och glad på samma gång. Och jag kände igen mig i så mycket i henne. 'Medvetna människor har mer ont än naiva. När jag börjar tänka på vissa saker, upptäcker fel, känns det som om jag ska bli tokig. Jag tänker så väldigt ofta, att det vore skönt att glömma eftersom det gör så ont.'
Jag var på opera, fick en ny lillasyster och åkte till Skåne för första gången i mitt liv för att skriva ett reportage om Furuboda folkhögskola. På tåget hem var maten slut och jag fick äta kanelbullar och godis till middag. Det var inte så gott som det låter.
På nätterna drömde jag mardrömmar och vaknade alldeles svettig, men dagarna var fina. Jag hängde mycket på trean och vi fikade som aldrig förr. Det är liksom svårt att låta bli att äta när man hela tiden umgås i ett kök. Äppelpaj, kladdkakor, godis, chips, hallongrottor, bullar, muffins.
Det började bli höst på riktigt, rönnbärshimmel, och Mirjam och jag letade höstlöv och andades frisk luft.





Oktober var blå himmel, gula kantareller och röda löv. Johanna lärde mig att hitta trattkantareller vid trollsjön.







Jag åkte till Holsbybrunn på en rekryteringsdag för praktikanter inom Erikshjälpen och passade på att ta en sväng förbi Jönköping och hälsa på Emmet. Ett tag senare fick jag ett brev där det stod att jag var antagen och så var det klart att jag skulle tillbringa våren i Moldavien.
Linda åkte tillbaka till Etiopien och vi sa hejdå. Jag var på teater och åkte till Uppsala och träffade en kavalkad av fina människor.



Och så funderade jag på varför det verkar vara så att smarta tjejer gillar smarta killar mer än smarta killar gillar smarta tjejer och hur arg det gör mig.
Min lillebror Adam kom och hälsade på. Vi anordnade ett bullkalas och gick på Bond-premiär, bland annat. Han är bra, min bror.

I november kom käraste Stina och Malin med varsin man till Stockholm. Och så gick jag en promenad runt Skeppsholmen och någon timme till i skymningsdimma med Maja och Johan. Att träffa vänner sedan länge är omsorg för hjärtat.



Jag gick på bio (mer Zita till folket), var på den satsigaste 25-årsfesten, intervjuade Jonathan Johansson och det var så svårt men blev så bra. Och så hade vi vår första bokklubbsträff.
Jag åkte till Holsby igen och skrev på kontrakt och sådant där som måste göras. Var på ytterligare en 25-årsfest där vi dansade tills grannen sa till, och sen dansade vi några timmar till. Tillbringade en del tid på KTH eftersom min B-uppsats i etnologi handlar om traditioners betydelse för identitetsskapande på KTH ur ett genusperspektiv.
Bakade mina första lussebullar och åkte till Linköping för att hälsa på Malin, hon som är trygghet för mig. Kristallkronor i träden, knastrande gräs, nybakta bullar och secondhandshopping. Och så en kväll i Norrköping med Tomas Sjödin som föreläste utifrån sin nya bok Ett brustet halleluja, som kan vara något av det bästa jag har läst på länge.
Jag gick på flera teatrar och var på releasefest för Fridas skiva. Och så var jag hårmodell och blev korthårig och väldigt sminkad. Mamma och pappa var här och det var bra på många sätt.



Första halvan av december var en serie av middagar, lussebullsbakning, julpysslande och uppsatsskrivande. Sen åkte jag hem till Ö-vik. Träffade vänner, släkt och familj. Bakade pepparkakor, var på fester, hade tjejkväll med godistillverkning, promenerade i snön och var på bastusittning med stjärnhimmelsutsikt tillsammans med mamma och pappa.
Och så hämtade vi hem Alexander från Umeå, och gick på fin restaurang, café och bio hela familjen.







Julafton kom och gick utan att den där stämningen infann sig, men det var en fin dag med god mat (en egen gryta med sojakorvar och vegobullar till mig stod på spisen - sötaste farmor), intressanta diskussioner, gapskratt, midnattsgudstjänst och sen grötätning med fina människor.
Nyårsafton och dagarna innan och efter tillbringade jag i Transtrand i Sälenfjällen med vänner. Och här gäller det nog att en bild säger mer än tusen ord.













Året som gått. Maj - Augusti.

I maj grät jag mer. Ungefär så här kändes det: Before you gave me your sweater I think I didn't realize I was cold (- Margot at the wedding). Inte förrän mina fingrar var inflätade i hans insåg jag att handen tidigare hade varit tom. Jag visste inte att det kunde göra så ont att inte hålla någon i handen. Och sen blev allting (ännu mer) absurt.
Men jag hade vänner som tog hand om mig och det var högsommarvarmt. Jag och Mirjam paddlade runt Djurgården (och upptäckte att den inte tog slut efter Gröna Lund som jag trodde, utan var väldigt mycket större), jag grillade, låg i lunden och solade och läste böcker, badade, åt på restaurang och bakade bullar. Gick på Gröna lund, på fester, och satt på balkongen - på min men mest en trappa upp med Anna-Maria - pluggade hela dagarna och blev brun, på kvällarna såg vi på solnedgångar. Linda kom hem från Etiopien och vi åt glass i Sigtuna.







I juni åkte jag hem till Ö-vik och jag hade inte längtat hem så mycket på så länge. Inte varit så arg heller för den delen. På nätterna skrev jag arga långa brev och dansade ibland och på dagarna lyssnade jag på radio, läste böcker, målade på huset med mamma, klistrade in foton i album, körde mc och skrek allt jag kunde under en hel raksträcka, pysslade, hoppade studsmatta, skrev, fikade med vänner i gästhamnen.









Linda och jag gick en del av Höga kusten-leden och det var helt underbart. Vi sov över på en gammal fäbovall och i en liten idyllisk röd stuga vid en sjö. Vi fick blåsor på fötterna, blev getingstuckna, delade stuga med två lustiga men trevliga utbytesstudenter, tappade nästan andan av det vackra, svettades, lagade mat på spritkök, diskuterade viktiga men svåra saker och tiggde vatten av en trevlig tant som bjöd på nybakta kakor. Och solen sken hela tiden.







I juli hade Tommy och Hanna sin bröllopsfest och jag uppträdde i rollen som ”Lite naket”, mitt hjärta glömde bort att slå ibland men sjuksköterskan sa att det nog berodde på stress och skulle gå över.



Lillebror Adam fyllde 17 år, jag bjöd honom på bio och på så mycket mjukglass att fortfarande får något panikslaget i blicken när jag nämner glass.
Jag åkte till Gysinge, där det var förtrollande vackert men fanns alldeles för mycket mygg, hälsade på min vän Frida och skrev en artikel om när hennes duo spelade in en skiva.
Och så fortsatte jag att göra allt det där jag gjorde i juni; bara saker som fick mig att må bra. Gick på utflykter på berget med mamma och pappa och grillade pinnbröd precis som när jag var liten, badade, gjorde utflykter till havet. Intervjuade mormor och farfar om deras liv. Almanackan var tom och det var en välsignad sommar.









Clara, Pontus och Johanna kom upp från Stockholm och det var den varmaste veckan på hela sommaren och jag tillbringade några helt lycksaliga dagar på Pontus sommarställe vid havet. Sand att borra ner tårna i, vedeldad bastu, nattdopp, båtturer och varma klippor. Och så kanotpaddling i solnedgången.









I augusti åkte jag på festivalen Frizon med tidningen Ikon. Jag intervjuade band på scenen i vårt lilla tält, lyssnade på loveli konserter, gapskrattade, fick användning för mina stövlar, sov sex stycken personer på tältsängar i ett alldeles för litet rum - men vi gillade det. Sista natten skrattade jag så att jag grät men några få timmars sömn senare fick nyheten att Tomas Andersson Wij skulle få barn mig att hoppa upp ur sängen, i nån sorts glädjekick över att ett oroshjärta som jag tänker mig att han är kunde stadga sig (som att det gav mig lite hopp).









Sen rev vi vårt tält och jag åkte tillbaka till staden som blivit mitt hem, och firade huvudstads-sommar. Ingen skärgård dock, det mest regnade och var kallt. Men utomhusbio, konserter, parkteater, grillning, fest och standup.
Och så började skolan. Det var galet mycket att göra, men lika intressant.

Året som gått. Januari - April.

Det var så här det var. I alla fall i efterhand och med ett visst urval.

I januari gifte sig min älskade vän Charlotte med sin Jonas på en sandstrand i Bali. Och när de kom hem igen hade de sin bröllopsfest. Jag var med ända från morgonen. Hjälpte henne på med sin egendesignade bröllopsklänning som Mathilda sytt, målade hennes naglar, putsade Jonas frisyr, assisterade Frida som gjorde bröllopsfrisyren. Och det var så himla vackert allting. På festen höll jag ett tal till Charlotte och citerade något jag hörde på radio som passar så bra in på henne: ”Kanske är det kännetecknet på riktigt djup vänskap, att man kan vara trötta tillsammans. Vänskapen vill inget, den möter den andre i befintligt skikt.



När festen var slut gav jag bort mina strumpbyxor till en tjej som skulle ut efteråt och hade en stor reva i sina. Och så åkte Mathilda och Joel, Henke och jag skridskor i Vasaparken till klockan två på natten. Jag var inte så bra på att åka, men man kan ha väldigt roligt ändå.



"Jag var inte så bra på det där." Nä, helt rätt. Stackars stackars Henke.



Dagen efter gick något sönder i min väns mage som sovit över hos mig och hon hade så ont att hon skrek i en timme och jag fick ringa efter ambulans, men den kom inte förrän efter typ 45 minuter och under tiden hade jag packat allt vi någonsin skulle kunna behöva. Då insåg jag att jag aldrig skulle palla att jobba inom vården, för jag får panik av att se någon annan ha ont utan att kunna göra något åt det, och speciellt när det är någon jag tycker mycket om. När vi väl kommit in på sjukhuset och hon fått smärtstillande kunde jag inte sluta gråta. Och sen somnade jag i väntsalen medan vi väntade på läkaren som gjorde ett akut kejsarsnitt. Sjuksköterskorna sa att jag kunde få lägga mig i sängen bredvid min vän, och där sov jag gott tills kvällspasset undrade vem jag var.
Jag klarade också den feta tentan och grupparbetet på journalistikkursen som gjorde att jag inte fått något jullov och började läsa etnologi.
Och så blev jag Storasyster.

I februari skrev jag min första hemtenta och det gick helt okej fastän jag skrev den under hög feber. Jag var på semlor-fest i Uppsala och hejdå-fest i Nacka och på alla hjärtans dag blev jag bjuden på en dejt till en smygbitter kärlekskrank vän med Stockholms bästa utsikt.

I mars kom mamma och pappa och hälsade på.
Jag ringde polisen när jag upptäckte två klottrare och orsakade omedvetet det största polisuppbåd jag någonsin sett (det innebär tydligen inte samma sak att ringa polisen i Örnsköldsvik som i centrala Stockholm), totalt i onödan dock.
Jag låste ut mig igen, fick sova över hos min granne innan jag genom en väl genomtänkt räddningsaktion fick tag i min extranyckel och så hälsade alltid älskade Malin på mig.
Och kanske var det bästa veckan i Kittelfjäll: vänner, snowboardåkning, sol, blå himmel och gnistrande snö att sjunka ner i.





I april hälsade Emma på mig i Stockholm och jag åkte hem till Örnsköldsvik i några dagar och träffade min familj, farfar bland annat.



Jag fyllde 23 år, gick på teater och hade någon jag tyckte mycket om att hålla i handen. Fåglarna började morgonsjunga och jag somnade leende med pirr i magen. Det blev försommar, och jag hade en famn att somna i, i alla fall ett litet tag. Någon vecka senare grät jag så att mamma inte hörde vad jag sa i telefonen.
Jag firade sista april i Transtrand på återträff med mina konfirmander och grät för det vackra i ett frieri och det trasiga i mig.

You skin is pale white and ice cold.

Jag såg Twilight på bio i förrgår. Den var vacker – dunkelljus i blågrå nyanser, markerade käkben, diamanthud, rum med fönsterväggar, skogarbergochdalar med dimtäcke, ögon som ändrar färg – det var längesen jag såg en vacker film och kanske förstärktes det av att skönheten var så oväntad. Det var en kärlekshistoria med knappt någon fysisk beröring. Inget hångel, inget sex. Men sitta bredvid varandra på en säng och prata i flera timmar tills den ena somnar, blickar, doft, darrande röst. Och det berör mig, fortfarande. Jag vill läsa böckerna nu. Men biblioteket har hundratals reservationer och jag läser som vanligt flera böcker samtidigt (Gomorra av Roberto Saviano, Den oemotståndliga revolutionen av Shane Claiborne, Brott och Straff av Fjodor Dostojevskij, Eftervärme och Ett brustet halleluja av Tomas Sjödin och så Brustna hjärtans café av Lolly Winston att somna till – alla rekommenderas förresten som mycket god läsning) så jag kanske borde vänta. Men nej, jag måste ha dem. Nu.

 

RSS 2.0