Lina

jag sa det ju till dig.
jag sa att jag vägrade vara någon istället för den du aldrig fick. med en liten rädd röst, men jag sa det. och du tog blicken från vägen, la din hand på mitt lår, tittade mig i ögonen och lovade att det inte var så.
när det var exakt så det var. jag var bara en av dina parenteser. medan du för mig var det eventuella utropstecknet.

en efter en försvinner sakerna jag trodde var våra, men jag blir inte ens förvånad längre. vi:et bleknar fortare än med enbart tidens hjälp; allt var visst bara en kopia, väl inövade ord, något sorts satiriskt drama.
födelsedagen då jag somnade i min egen säng med det nya dagsljuset insipprandes genom persiennerna och fågelkvitter till godnatt/godmorgonsång har omvandlats till ett elakt skämt. leendet och glädjeyrseln och mina händer som i saknad flätades i varandra under täcket är nu ingenting annat än tomhet.

orimlighet in absurdum: att det fina (du, jag tycker om dig jättemycket. den här dagen var fin. du är bra.) inte ens två veckor senare förvandlats till ett hån då jag helt plötsligt befinner mig ensam i det lysrörsljusa trapphuset klockan halv elva med en stängd lägenhetsdörr bakom mig.
jag ska upp tidigt imorgon så du måste gå nu, du tar bussen va?
och jag blir så förvånad att jag inte kan protestera utan går ensam vägen till hållplatsen. desorienterad, men utan att vända mig om för jag vet att fönstret är mörkt och att du inte har en tanke på mig. jag såg det på dig, du är inte så himla diskret, och jag vet.

försöker somna men jag är bedövad.

briggen gerda har lagt till i hamnen och min familj och jag funderar på att kombinera glassätande med båttittande.
mamma ropar ner till min yngsta lillebror adam som lyssnar på musik i sitt rum:
- adam, vill du följa med till hamnen och titta på en båt?
- en mås?
- nej, en båt!
- vaa? en gås?

jag undrar:
• hur räknar de ut hur långt fotbollsspelarna sprungit under en match?
• hur kan de filma planen rakt uppifrån?
• varför tvingar alltid jidhe max-killen att göra massa knäppa grejer i direktsändning?

– alla män är nog svin ändå.
– mm... även om jag trots allt fortfarande hoppas på att hitta mitt undantag så tyder ju erfarenheten verkligen på att det stämmer. sannolikheten är nog stor att jag kommer att dö ensam.
– ja, jag med. men i så fall kommer jag att med stolthet lägga mig i min grav i vetskapen om att ingen var mig värdig.
– ha! så sant.

uppkrupna i varsitt hörn av soffan kommer vi att prata om döden. om att hon är död. och hur det känns helt fel. hur märkligt det är att det enda vi egentligen kan vara säkra på känns som det mest onaturliga.

kvällen innan diskuterar jag och en annan vän samma ämne. festivalen frizon ska ha tema döden. och hon tycker inte om det. det känns ju som ett stort mörker. säger hon. nog för att döden är en del av livet men man behöver ju inte fokusera på den.
och jag svarar att jag inte alls tänkt på det så utan snarare tvärtom. att jag verkligen ser fram emot det. att tema livet istället hade fått mig att känna mig väldigt tveksam och missanpassad. jag passar inte så bra in i klyschor.

men det fick mig att fundera. på om jag fokuserar fel. varför temat döden lämnar mig med någon slags lugnhet samtidigt som medvetenheten om samma död ofta får mig att stelna av rädsla över att det här var sista gången.

läser tomas sjödins ”när träden avlövas ser man längre från vårt kök”. hans första bok om honom och hans familj, där två av hans tre söner har en odiagnostiserad hjärnsjukdom som gör att de blir sämre och sämre. hos dem är döden ständigt närvarande, men på ett ännu påtagligare sätt livet.

”Vanmakten inför döden har rottrådar bakåt. Så också hoppet. Mötet med döden har gjort att jag inte längre är rädd för att dö. I dödens närhet har jag mött ett hopp starkare än min tidigare dödsfruktan. Jag är rädd för att förlora det ömmaste och käraste, men vet också att djupast sett betyder dödsögonblicket: det ögonblick när vi slutar upp att dö. För död är att vara borta från varandra.

Jag dör en smula
för var sekund som går,
här bär jag döden med mig
i alla livets år.

En natt, en marsnatt kanske,
så mild av regn och tö
skall jag gå bort i mörkret
och sluta upp att dö.

- Grethe Risbjerg Thomsen.”

jag har alltid tyckt att bibliotekarier är överskattade och ofta tror jag att jag skulle kunna göra ett bättre jobb än de. vad de lär sig under sina tre års studier är för mig ett mysterium.

i dag späddes mina fördomar på ytterligare.

jag var på mitt gamla skolbibliotek och skulle låna böckerna om narnia. eftersom jag inte hittade boken jag letade efter på "L", och det var en samlingsvolym, frågade jag bibliotekarien om den kanske stod någon annanstans. hon ställde sig vid datorn för att söka i katalogen.
"narnia sa du? det stavas som det låter, va? n.. a.. r.. n.. i.. a.. "

mamma och pappa åker till kina under en vecka för att fira sin 25-åriga bröllopsdag. de verkar oroa sig lika mycket för att lämna oss nu som när vi var små. ”är det någon som undrar något mer?” frågar mamma vid middagsbordet efter att ha hållit en utläggning innehållande diverse råd och uppgifter. min yngsta lillebror som snart fyller 17 passar då på att fråga: ”när ska jag få en lillebror?”.

farmor och farfar kommer ner för att säga hejdå till mamma och pappa och hej till oss hemkomna barn. ”här kommer frulla”, konstaterar min andre bror när han tittar ut genom fönstret. ”va?” ”ja, farfar frans och farmor ulla, frulla, som i tomcat liksom.”

jag ska ta upp min mobil från bordet och råkar då på något outgrundligt vis slänga ner den i en väns kaffekopp. mobilen tror efter badet att den ständigt laddar batteriet och de enda knapparna som funkar är 7:an och avstängningsknappen. ”pappa, har du någon gammal telefon jag kan få låna medan min torkar upp?” frågar jag. ”kan du ta någon av de här?” säger han och pekar på en hög med fem olika mobiler med tillhörande laddare som ligger på hans arbetsrumsgolv.

mamma ringer hem från arlanda och undrar vad jag gör. ”jag sitter och diskuterar med linda hur vi ska förbli ogifta.” säger jag. ”va?” säger mamma. ”nej, fel. jag menar undvika att förbli ogifta. de ska anordna speeddejting på frizon. jag kanske skulle haka på.” linda känner sig tveksam men uppmanar mig att ge mig ut i svängen. mamma verkar tycka detsamma, säger att jag behöver ju inte nödvändigtvis hitta någon i övik eller stockholm. ”en dag kanske du åker till karlskrona.” ja, det skulle väl vara där då.

mamma fortsätter att berätta att de blivit varnade för bedragare i kina. att det finns de som lurar turister genom att säga att de fick en mindre sedel än de egentligen fick. jag påminner linda om när det hände oss i turkiet. hur taxichauffören som några minuter tidigare bjudit hem oss på gruppsex hävdade att jag gett honom för lite pengar. och linda tror på honom, säger ”excuse my friend, she sees very bad, she needs glases” och lämnar mig ensam i bilen med snuskmannen medan hon springer upp på hotellrummet för att hämta mer pengar.
linda faller nästan av stolen i en skrattattack vid minnet.


det regnar och är tio grader ute. men det gör ingenting.

"Livet får aldrig begränsas till att uppfylla andras förväntningar. Livet har ett egenvärde. Att våga tro på den dröm som bor i det egna hjärtat, att det finns egenart som inte får mutas in i givna mallar, hör till själva livsbetingelserna. Vi har blivit anförtrodda en strof i det stora skådespel som kallas livet. Trohet mot den strofen, hur marginell den än kan tyckas, måste ges företräde om inte livet alldeles skall förlora sin mening."

- Tomas Sjödin, När träden avlövas ses man längre från vårt kök, sidan 65.

jag hade tagit studenten några veckor tidigare. det var sommar och dagen efter festen var mina fötter fulla av myggbett efter att ha spelat kubb barfota på gräsmattan. när vi kom dit konstaterade killen från parallellklassen vi hälsade på vid verandadörren att det inte var så många där. men det gör ju inget för alla snygga tjejer är ju här i alla fall. sa han och så log han ett snett leende och tittade på oss, som han typ aldrig pratat med förut. helt säkert menat som en komplimang, men jag hatade honom för att han sa det. för att han satte ord på det som så många på så många sätt sagt till mig genom åren.

i julas såg jag och min bror på idol, i rummet med de misslyckade orangea väggarna i bottenvåningen på våra föräldrars hus. bakgrundsdansarna i tv-rutan var två väldigt lättklädda kråmande tjejer. och jag blev så arg. men jag kunde inte förklara för honom varför så att han förstod. och hans tröstande ord men lina det är ju inte såna tjejer de bra killarna vill ha i alla fall, det är såna som du som man vill gifta sig med, hjälpte inte alls utan gjorde mig bara ännu mer uppgiven.

ungefär ett år tidigare befann jag mig på en klubb i centrala stockholm med goda vänner. vi dansade oss svettiga tills musiken kändes i hela kroppen och vi inte orkade skratta mer. men ovanför våra huvuden dansade en tjej i minimal bikini på en glasbro och hur mycket jag än tycker om er så blev ni då en del av det där hatet. för jag ser ju att ni tittar. hur ni tittar.


och jag insåg där i soffan framför tvn hur svårt det är att med ord förklara upplevelsen av alla dessa bilder på nästintill nakna sminkade hårdtränade retuscherade falska kroppar som ständigt är en del av min vardag. som varit en del av mina dagar så länge jag kan minnas, tittat ner på mig från enorma bilder och utan ord berättar för mig hur jag ska vara och se ut (hur kommer det sig annars att alla ser exakt likadana ut?). alla dessa annonser som påpekar alla mina fel, medvetna och tidigare omedvetna, och hur jag kan fixa till dem. alla dessa blickar som stannar vid mig om jag rör mig, ser ut och beter mig på ett speciellt sätt men annars vandrar vidare. löpsedlar och förstasidor som berättar vad som är rätt och fel och ger tips i punktform på hur jag kan gå från fel till rätt.
hur ilskan grundar sig i ett hat för att de om och om igen matar mig med en ouppnåelig bild av hur jag ska vara för att bli sedd, bli vald, vara rätt. och jag hatar att jag, trots att jag med all kraft försöker värja mig, har internaliserat deras åsikter om mig.

(fast trots allt nej, jag kommer aldrig att passa in i den skapade mallen och innerst inne älskar jag det.)

kisandes mot solen med en smårutig handvävd sjal från andra sidan jorden runt halsen poesi i öronen och håret fortfarande lite småfuktigt efter duschen
går jag välkända och nya vägar tills solen gått ner bakom träden och svanen bredvid gångstigen bäddat ner huvudet mellan sina egna vingar
låter tankarna känslorna drömmarna komma och gå som de vill utan att försöka fånga dem

förbereder mig på att ta farväl av staden som blivit min

då, när någon frågade hur jag mådde så svarade jag istället vad jag gjorde jag ligger i sängen och pluggar.
för vad skulle jag säga liksom?

att jag trodde att jag inte skulle kunna andas, men att det faktiskt går förvånansvärt bra. att jag däremot gråter någon gång varje dag. att jag inte kan somna, eller somna om när jag vaknar efter några timmar. att jag inte har någon matlust, har ont i magen och mår illa (men jag försöker äta ändå det är bra har jag hört). att mina händer började skaka okontrollerat och den sista halvtimmen av lektionen försvann i någon sorts dimma då jag insåg att jag inte kom ihåg sista gången du tog i mig. att jag är så ledsen över att jag somnade där i soffan bredvid dig nära dig, istället för att vara klarvaken och pränta in varje drag och märke. vara totalt medveten om hur du strök mig över håret och armen som låg runt dig, trots att du halvsov du med. jag hann ju aldrig vänja mig.

nu, frågade någon mig hur ofta jag tänker på dig. inte så ofta alls svarade jag. men när jag började räkna fick jag sluta för du är ju fucking överallt. och jag överväldigas av ett begär att skrika allt jag kan mitt i morgonträngseln på tunnelbanan. för om inte jag minns och bekräftar så är det som om det aldrig funnits. du skrattar ju bara och säger att det var så längesen (eh, nej) och inte betydde så mycket (förstod du inte att du satte mig fri på så många sätt med dina ord och hur du tittade på mig, hur du fick mig att våga hoppas igen?).

inser att jag, liksom den estlands-svenska kvinnan i exil vars hemby blivit utplånad som föreläsaren berättar om, saknar det som var och som inte fick chans att bli. men jag längtar inte efter dig för du finns inte längre, inte den du var då.


och jag, jag är friare än någonsin.