Lina

jag är expert på att bygga upp det största av något litet. scenarion och samtal spelas upp överallt jag går och drömmen piffas hela tiden till med nya detaljer, snygg musik och smarta dialoger.
och sen blir jag så himla besviken när jag inser att allt var gjort av luft. skjut mig någon!
men istället spränger jag slottet och allt däri; kulisser, scenkläder och orkestern.
för det är lika bra att glömma, att gömma undan min längtan så långt inne och binda fast den så hårt att jag slipper sorgen i att se ännu ett slott rasera.

När min yngste lillebror Adam föddes uppbrast vår pappa: "Nämen! Det blev en Lina med snopp!" Så lika var vi tydligen. Vissa säger sig se en stor likhet även 17 år senare, men jag vet inte jag. Oavsett vilket kommer han hit ikväll och ska hälsa på mig under några dagar. Och det gör mig väldigt glad.


Fotograf: Ida Näslund

Till min vän H

jag älskar dig för att

du blir arg på mig när du ser mig hålla i en cigarett
och säger att jag inte får röka, (trots att du gör det själv)
för att du bryr dig så mycket om mig

du berättar allt för mig
att du litar på mig så

du bjuder mig på Proviva blåbärsdryck när ni dricker vin
och vill vara med mig hålla mig i handen dansa med mig
trots att du är full och inte jag
att du inte försöker få mig att vara någon annan än jag är

du presenterar mig som din bästa kompis

du håller mig i handen när den skakar
och säger Bry dig inte om honom du är mycket finare
än henne han står och pratar med och det är ju ingenting
och sen, när det ändå var någonting
att du inte hejar på honom för att han visade sig vara ett svin
som du sa

bestående men viker undan
för du är orsak till morgonluft
när du viskar att
orden har ständigt liv
trots att jag är tyst

- aftonSon

en kavalkad av vänner, ständig mättnad trots promenader fram och tillbaka och överallt under stjärnhimmel och avlövade träd. förvirring, ångest, samhällsanalys, postmodernism, relativitet, ja val i all oändlighet. ge oss lite frid. tomas tranströmmer, gemensamma rötter, en böna och en ärta. klänning med rosor, vantar med ränder, kjol med inbyggd plats för tantmage.



och sen ensamhet i söndagskvällen - den där saknaden igen. men hembakt bröd med blåbärssylt och duntäckesomfamning.

jag föll och föll, trots att jag hade sittplats.
när jag framkallade filmen var alla kort suddiga men om jag kisade såg jag att det var du.
och om jag blundade stod du där framför mig.
du vet, jag har alltid varit svag för vita linnen, dialekter och ord till gitarr.

tre år senare landade jag på ett cementgolv, tittade upp och allt var insvept i blå rök.
du gömde dig bakom jag vet inte vad, men den där osynliga muren sprang jag rakt in i.
det gjorde lite ont men mest var det skönt för jag slutade falla och flyga och öppnade ögonen av chocken.

insåg det jag alltid sagt. att du är alldeles för trasig för att kunna omfamnas och för högtflygande för att kunna nås.

Kurar in mig bredvid vännen där vi sitter i fönstret och tittar ut över söder i mörker. Dricker stora klunkar och låter pulsen lugna ner sig efter kategorifri dans. Fnissar till lite.
– Hihi, jag tror att de där killarna som dansade med oss har nåt ihop.
Vännen tittar oförstående på mig.
– Men Lina, är du dum, den ene har ju flörtat med dig hela kvällen.
– Neeej, såklart han inte har. Hahaha.
– Jo.
– Nej, det skulle jag ju ha märkt.
Vännen tittar på mig med en blandning av uppgivenhet och medlidande. Jag tvekar lite.
– Eller..?

Ibland är jag bara lite trög. Och naiv kanske. Men oftast gör kombinationen rädsla, prestationsångest och dåligt självförtroende att det är mycket lättare att inte börja hoppas alls. Så fort jag tänker den första enkla tanken följer fortsättningen snabbt. Det sticker till i ärren från såren som nu läkt men inte försvinner. Hjärtat det minns och har hamrat upp en extra skyddsmur av försiktighet att ta sig över. Och genast blir allt jag inte är så mycket starkare än allt jag är och kan. Tänker att varför just jag och det finns ju så många andra som är så mycket bättre och när du väl lärt känna mig kommer du att komma på att det inte var mig du ville ha ändå. Lämna mig ensam med de med möda framtagna känslorna, orden, tilliten.


Det är sällan - men hösten står ju i lågor, äppelträden har smyckat sig för dig och titellåten handlar om en längtan efter att vara godtrogen, att våga lita på igen och igen och jag sjunger högt med - men ibland, så låter jag hoppet flyga högt mot den aldrig någonsin förr så blå himlen.

vännen sa åt mig att kolla upp emil jensen. så det gjorde jag. och åh. vissa blir svaga i benen av lockigt hår och gröna ögon inringade av mörka fransar. mitt hjärta börjar banka lite snabbare av ord och för dem som kan sätta ihop orden i en ordning så att det skapas känslor och bilder och längtan i mig. som han.


"vi ska vara fria men varför och från vem
vi ska spela svåra och aldrig längta hem
jag gör ett misstag och jag gör det med flit
jag spelar chanslös och ber dig hitta hit

vem vill ha stolthet när man kan få den man vill ha
vad ska jag med värdighet när jag kan ha det bra
integritet vad har det någonsin gjort för mig
och tryggheten byter jag med glädje ut mot dig"


Så får du mig ändå - Emil Jensen