Glimtar från inuti.
Jag var på Öland förra veckan. Körde 200 mil för att tillbringa fyra dagar på den där avlånga ön som är förbunden med fastlandet. Men det var så bra. Värt det på alla sätt. Sol och strandhäng varje dag, god mat, promenader, linedans, loppisar och natur så vacker att jag blev ordlös. Skratt, skratt, skratt. Men bäst av allt; sällskapet. Barndomsvänner, stockholmsvänner, vänners vänner som blivit mina egna och en bra men för kort stund med Wille. Och så kände jag bebisen in my life sparka för första gången.
När jag kom hem fick jag flytta in på brors sommarrum. Vi hade fått besök nämligen. Av moster, mosters sambo, kusiner, kusinens flickvän och sambons barn. Min yngsta lillebror fyllde myndig dagen efter, vilket jag har lite svårt att acceptera, då det ju måste betyda att också jag är vuxen. En ogripbar tanke.
Han pratar i sömnen, min bror och rumskamrat, och jag med tydligen. Jag hävdar fortfarande att jag kan spöa honom, men får allt svårare att bevisa det. Moster stack in huvudet i rummet mitt under en fajt och undrade oroligt vad vi egentligen hade för oss.
Solen följde inte med hem från Öland. Väderrapporterna hade utlovat en enda solig dag den här veckan och hela Ö-vik gjorde sig redo för en dag på stranden. Men tji fick vi. Väcktes på onsdagsmorgonen av en frustrerad Stina som var less på att hennes semester regnade bort. ”Men i Sundsvall, där är det strålande sol!” Sagt och gjort, jag bangar inte på ett äventyr. En timme senare var vi på väg mot stranden som vi googlat upp som Norrlands hawaii.
Och bländande vackert var det, sådär som höga kusten-skärgården alltid är men jag aldrig slutar att fascineras över. Sol fick vi dock bara drygt en timme, sen rullade de mörka molnen in igen. Då körde vi in till centrum och jag köpte en virkad basker. Sommaren verkar ju inte vilja komma tillbaka. Men utanför gallerian igen lyste solen, och vi la oss i en park och åt middag på en uteservering. Sen sjöng vi hela vägen hem igen.
35 mil i bil på jakt efter solen blev till ett av de finaste sommarminnena.
Jag jobbar vidare på mina En-gång-vill-jag-ha-ett-hus-skills. Har målat ute flera dagar (och seriöst funderat på om jag inte borde ha valt hantverkarkarriären istället, jag mår så bra av att se konkreta resultat) och i dag har jag för första gången tapetserat, med Helena som tålmodig lärare. Resultatet var värt en high-five, minst. Mina snickeriplaner ligger dock på is för tillfället, då jag inte vet hur jag ska få med mig grejerna ner till Stockholm.
Pratade två timmar i telefon med Frida också häromdan, sittandes på min sängkant. Andades på något sätt ut i varandras sorg och förvirring. "Åh, det är så skönt att prata med dig", sa vi båda två. Pratade om kraven som kväver, om lögnerna vi börjat hantera som sanning, om kärlek; trötta hjärtan men ett trotsigt hopp. Att det känns som om vi sitter fast och hela tiden kämpar en tröstlös kamp, för vi vet inte exakt vad vi sitter fast i, eller hur vi ska ta oss loss. Vet bara att något är grundläggande fel och att det skär i oss. Bestämde oss för att göra vad vi kan för att åka bort i höst, gå i kloster för ett litet tag.
”I en kultur där aktivitet och effektivitet premieras, glömmer vi ofta det enkla och självklara: människans liv är en pendling mellan arbete och vila. För att kunna ge är det nödvändigt att ta emot. Endast den som låter sig bli älskad förmår att älska. (…) Retreaten handlar inte om att göra eller lära nytt, utan om att erfara. I stillheten låter vi något ske på djupet i våra liv. Erfarenheten av Gud är hemligheten till det nya som sker, den inre förnyelsen.”
Jag är så bra på att ta ut sorger i förskott. Som för att på något sätt förbereda mig, skydda mig. En relation som är annorlunda, och jag gråter över alla relationer som gått sönder och alla som eventuellt kommer att göra det. För allt som aldrig kommer att bli. Men det är ju så dumt, att sörja saker som kanske aldrig ens blir. Det finns ju nog att gråta över ändå. "Kära syster, du känner så mycket", säger min bror. "Och det är ju bra, men vi måste lära oss att hantera det på ett sunt sätt". Jag vet, och jag försöker.
I kväll åt vi upp de sista resterna av farfars födelsedagstårta. Mamma, pappa, bröderna, jag och farmor. En av de sista gångerna vi pratade, farfar och jag, bestämde vi att vi skulle äta tårta på hans födelsedag. Nu blev det ju inte så. Men jag bakade en tårta ändå den tolfte juli och firade alla år vi fick tillsammans, och alla de nära och kära jag har kvar. Och att vi en gång förhoppningsvis kommer att ses igen.
När jag kom hem fick jag flytta in på brors sommarrum. Vi hade fått besök nämligen. Av moster, mosters sambo, kusiner, kusinens flickvän och sambons barn. Min yngsta lillebror fyllde myndig dagen efter, vilket jag har lite svårt att acceptera, då det ju måste betyda att också jag är vuxen. En ogripbar tanke.
Han pratar i sömnen, min bror och rumskamrat, och jag med tydligen. Jag hävdar fortfarande att jag kan spöa honom, men får allt svårare att bevisa det. Moster stack in huvudet i rummet mitt under en fajt och undrade oroligt vad vi egentligen hade för oss.
Solen följde inte med hem från Öland. Väderrapporterna hade utlovat en enda solig dag den här veckan och hela Ö-vik gjorde sig redo för en dag på stranden. Men tji fick vi. Väcktes på onsdagsmorgonen av en frustrerad Stina som var less på att hennes semester regnade bort. ”Men i Sundsvall, där är det strålande sol!” Sagt och gjort, jag bangar inte på ett äventyr. En timme senare var vi på väg mot stranden som vi googlat upp som Norrlands hawaii.
Och bländande vackert var det, sådär som höga kusten-skärgården alltid är men jag aldrig slutar att fascineras över. Sol fick vi dock bara drygt en timme, sen rullade de mörka molnen in igen. Då körde vi in till centrum och jag köpte en virkad basker. Sommaren verkar ju inte vilja komma tillbaka. Men utanför gallerian igen lyste solen, och vi la oss i en park och åt middag på en uteservering. Sen sjöng vi hela vägen hem igen.
35 mil i bil på jakt efter solen blev till ett av de finaste sommarminnena.
Jag jobbar vidare på mina En-gång-vill-jag-ha-ett-hus-skills. Har målat ute flera dagar (och seriöst funderat på om jag inte borde ha valt hantverkarkarriären istället, jag mår så bra av att se konkreta resultat) och i dag har jag för första gången tapetserat, med Helena som tålmodig lärare. Resultatet var värt en high-five, minst. Mina snickeriplaner ligger dock på is för tillfället, då jag inte vet hur jag ska få med mig grejerna ner till Stockholm.
Pratade två timmar i telefon med Frida också häromdan, sittandes på min sängkant. Andades på något sätt ut i varandras sorg och förvirring. "Åh, det är så skönt att prata med dig", sa vi båda två. Pratade om kraven som kväver, om lögnerna vi börjat hantera som sanning, om kärlek; trötta hjärtan men ett trotsigt hopp. Att det känns som om vi sitter fast och hela tiden kämpar en tröstlös kamp, för vi vet inte exakt vad vi sitter fast i, eller hur vi ska ta oss loss. Vet bara att något är grundläggande fel och att det skär i oss. Bestämde oss för att göra vad vi kan för att åka bort i höst, gå i kloster för ett litet tag.
”I en kultur där aktivitet och effektivitet premieras, glömmer vi ofta det enkla och självklara: människans liv är en pendling mellan arbete och vila. För att kunna ge är det nödvändigt att ta emot. Endast den som låter sig bli älskad förmår att älska. (…) Retreaten handlar inte om att göra eller lära nytt, utan om att erfara. I stillheten låter vi något ske på djupet i våra liv. Erfarenheten av Gud är hemligheten till det nya som sker, den inre förnyelsen.”
Jag är så bra på att ta ut sorger i förskott. Som för att på något sätt förbereda mig, skydda mig. En relation som är annorlunda, och jag gråter över alla relationer som gått sönder och alla som eventuellt kommer att göra det. För allt som aldrig kommer att bli. Men det är ju så dumt, att sörja saker som kanske aldrig ens blir. Det finns ju nog att gråta över ändå. "Kära syster, du känner så mycket", säger min bror. "Och det är ju bra, men vi måste lära oss att hantera det på ett sunt sätt". Jag vet, och jag försöker.
I kväll åt vi upp de sista resterna av farfars födelsedagstårta. Mamma, pappa, bröderna, jag och farmor. En av de sista gångerna vi pratade, farfar och jag, bestämde vi att vi skulle äta tårta på hans födelsedag. Nu blev det ju inte så. Men jag bakade en tårta ändå den tolfte juli och firade alla år vi fick tillsammans, och alla de nära och kära jag har kvar. Och att vi en gång förhoppningsvis kommer att ses igen.
Tre fina.
Att längta bort och hem.
Jag får fler mejl än vanligt av Hertz Freerider. Som att de känner av min oro. Varje gång önskar jag att det ska stå att det finns en bil som ska köras från Örnsköldsvik till… ja, var som helst faktiskt.
Om jag hade varit i Stockholm hade jag kunnat åka till Visby, Bergen eller Göteborg. Men nu är jag ju inte det. Och jag är så trött på den där välkända rastlösheten. Att alltid längta bort. Och att oupphörligt längta hem.
En sommarnatt såg jag Trädälskaren. En dokumentär av Jonas Selberg Augustsén, om en norrlänning i exil med ständig hemlängtan. Han lämnar Stockholm bakom sig en sommar för att bygga ett trädhus med förstaklassig utsikt över Luleälven. På vägen upp med den gröna gamla saaben åker de genom långa kurvan där jag vet att nu, nu är jag snart hemma. Men de fortsätter många fler mil.
Naturvyerna är så där storslagna som Sverige bara bjuder på i norra norrland. De diskuterar rotlösheten så många drabbats av och vad urbaniseringen gör med oss, tillsammans med bland annat Martin Lönnebo, Stefan Edman och Owe Wikström. Och så står Loney, dear för musiken. Det kan inte bli annat än magiskt.
Är nog faktiskt något av det bästa jag sett på länge. Du borde se den, du med.
Om jag hade varit i Stockholm hade jag kunnat åka till Visby, Bergen eller Göteborg. Men nu är jag ju inte det. Och jag är så trött på den där välkända rastlösheten. Att alltid längta bort. Och att oupphörligt längta hem.
En sommarnatt såg jag Trädälskaren. En dokumentär av Jonas Selberg Augustsén, om en norrlänning i exil med ständig hemlängtan. Han lämnar Stockholm bakom sig en sommar för att bygga ett trädhus med förstaklassig utsikt över Luleälven. På vägen upp med den gröna gamla saaben åker de genom långa kurvan där jag vet att nu, nu är jag snart hemma. Men de fortsätter många fler mil.
Naturvyerna är så där storslagna som Sverige bara bjuder på i norra norrland. De diskuterar rotlösheten så många drabbats av och vad urbaniseringen gör med oss, tillsammans med bland annat Martin Lönnebo, Stefan Edman och Owe Wikström. Och så står Loney, dear för musiken. Det kan inte bli annat än magiskt.
Är nog faktiskt något av det bästa jag sett på länge. Du borde se den, du med.
Världar inom mig.
Malin sa för mer än en vecka sen att nu är det länge sedan du skrev något på din blogg. Ja. Jag har diverse utkast, både på papper och i huvudet. Men att jag inte kan skriva beror oftast på att jag antingen har för ont eller är för glad. Eller båda två, som nu.
Tomas sjunger om att han bär en hel värld inom sig. Men jag har inte längre bara en värld att bära på, utan många. Ibland hinner jag inte med att växla och den värld jag har inom mig passar inte ihop med den jag ser. Det blir lätt förvirrat. Och vissa världar har jag ingen att dela med. Det blir rätt ensamt.
Jag vet inte hur många som har frågat mig hur jag hade det i Moldavien. Men få har varit beredda att verkligen lyssna, eller fanns med mig under tiden där nere. Jag har ännu inte kunnat titta på bilderna i Moldavien-mappen. Och när jag ibland tillåter mig att snudda vid vissa minnen blir det sådär tungt över bröstet och jag får svårt att andas.
Jag kom hem från Moldavien, och först var jag bara lättad över att vara hemma. Sen har det hunnit ifatt mig lite eftersom. Jag blev trött av ingenting, hade ingen ork. Och grät av ilska och sorg över min egen ynklighet. Jag hade ju lovat mig själv att nu skulle jag bli annorlunda. Prioritera som jag verkligen vill, sätta saker i den ordning de är värda. Men så blir allt så lätt som vanligt igen.
Grät ner i morgonfilen över allt jag inte klarar av. Men mamma och pappa tröstade och klappade. Hjälpte mig att rensa upp i måste-listan och sa att du har ju levt i fyra månader på ren tjurighet och tvingat undan så mycket av dina känslor. Klart det gör dig trött, men det kommer att bli bra.
Nej, jag kan nog inte vänta mig att vanor, beteenden och beroenden bryts bara sådär. Att demoner bara lämnar eller att det är möjligt att göra en 180-graderssväng. Men jag har ändrat några grader i min kurs och medvetenheten gör sig oftare påmind nu. Och den processen är nog mer hållbar. Jag hoppas det.
Att leva i en miljö som ständigt fick mig att tänka på de stora frågorna, vad jag vill med mitt liv, vad jag vill prioritera, vad som egentligen betyder något. Och sen komma hem till allt det vanliga, till alla gamla mönster, värderingar, kamper. Men också till vänner och allt det jag längtat efter. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera det.
Tomas sjunger om att han bär en hel värld inom sig. Men jag har inte längre bara en värld att bära på, utan många. Ibland hinner jag inte med att växla och den värld jag har inom mig passar inte ihop med den jag ser. Det blir lätt förvirrat. Och vissa världar har jag ingen att dela med. Det blir rätt ensamt.
Jag vet inte hur många som har frågat mig hur jag hade det i Moldavien. Men få har varit beredda att verkligen lyssna, eller fanns med mig under tiden där nere. Jag har ännu inte kunnat titta på bilderna i Moldavien-mappen. Och när jag ibland tillåter mig att snudda vid vissa minnen blir det sådär tungt över bröstet och jag får svårt att andas.
Jag kom hem från Moldavien, och först var jag bara lättad över att vara hemma. Sen har det hunnit ifatt mig lite eftersom. Jag blev trött av ingenting, hade ingen ork. Och grät av ilska och sorg över min egen ynklighet. Jag hade ju lovat mig själv att nu skulle jag bli annorlunda. Prioritera som jag verkligen vill, sätta saker i den ordning de är värda. Men så blir allt så lätt som vanligt igen.
Grät ner i morgonfilen över allt jag inte klarar av. Men mamma och pappa tröstade och klappade. Hjälpte mig att rensa upp i måste-listan och sa att du har ju levt i fyra månader på ren tjurighet och tvingat undan så mycket av dina känslor. Klart det gör dig trött, men det kommer att bli bra.
Nej, jag kan nog inte vänta mig att vanor, beteenden och beroenden bryts bara sådär. Att demoner bara lämnar eller att det är möjligt att göra en 180-graderssväng. Men jag har ändrat några grader i min kurs och medvetenheten gör sig oftare påmind nu. Och den processen är nog mer hållbar. Jag hoppas det.
Att leva i en miljö som ständigt fick mig att tänka på de stora frågorna, vad jag vill med mitt liv, vad jag vill prioritera, vad som egentligen betyder något. Och sen komma hem till allt det vanliga, till alla gamla mönster, värderingar, kamper. Men också till vänner och allt det jag längtat efter. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera det.
Just beat it.
Ikväll lyssnar jag på den här låten:
My summerlove.
Att kliva upp ur sängen och ta på sig bikini direkt, gå ut i solen. Åka till den lilla stranden, ta årets första dopp, sova en liten stund. Prata med vänner på filten bredvid och med vänner långt borta. Dansa tillsammans med flera hundra andra på ett fält bredvid brandstationen. Få solen i ögonen.
Ta årets andra dopp med kor som åskådare. Köra fast i sanden, men tillsammans med fyra andra flickor i bikini putta loss bilen. Steka pannkakor en vanlig tisdagskväll och äta med grädde och bär. Sjunga med till All the single ladies och försöka lista ut några nya lovestories. Cykla hem genom en tyst stad, kyrkklockan visar tjugo i tolv men ändå se ända ner till havet. Somna för sent igen.
Läsa ut Tio små negerpojkar som stod i bokhyllan, medan mamma och pappa gör ärenden på stan. Bli allt svettigare. Till slut packa in fika, filtar och tidningar i bilen och åka mot vattnet. Väl framme se att de mörklila molnen hunnit ifatt, få vända och åka tillbaka igen. Inse att kaffetermosen stod kvar på köksbänken, att det nog var lika bra att vi åkte hem. Fika på trädäcket på baksidan istället. Höra regnet smattra mot segelduken och känna hur huden knottrar sig. Krypa ner i soffan och se på en dokumentär.
Det är sommar och jag älskar det.