2009
Mycket har hänt, men det är ett nytt år och jag sträcker mig mot det som ligger framför. Närmast en vår i Moldavien som praktikant för Erikshjälpen och förberedelser inför det - utbildning på Sida bland annat.
Följ mig på min resa på min reseblogg:
http://linaimoldavien.blogspot.com
Under tiden ligger den här bloggen i vila.
Följ mig på min resa på min reseblogg:
http://linaimoldavien.blogspot.com
Under tiden ligger den här bloggen i vila.
Året som gått. September - December.
I september intervjuade jag Nour El-Refai för Ikon och jag får fortfarande en varm klump i magen när jag hör någon prata med samma dialekt som henne. Hon var så ärlig och öppen, sårbar, smart, arg och glad på samma gång. Och jag kände igen mig i så mycket i henne. 'Medvetna människor har mer ont än naiva. När jag börjar tänka på vissa saker, upptäcker fel, känns det som om jag ska bli tokig. Jag tänker så väldigt ofta, att det vore skönt att glömma eftersom det gör så ont.'
Jag var på opera, fick en ny lillasyster och åkte till Skåne för första gången i mitt liv för att skriva ett reportage om Furuboda folkhögskola. På tåget hem var maten slut och jag fick äta kanelbullar och godis till middag. Det var inte så gott som det låter.
På nätterna drömde jag mardrömmar och vaknade alldeles svettig, men dagarna var fina. Jag hängde mycket på trean och vi fikade som aldrig förr. Det är liksom svårt att låta bli att äta när man hela tiden umgås i ett kök. Äppelpaj, kladdkakor, godis, chips, hallongrottor, bullar, muffins.
Det började bli höst på riktigt, rönnbärshimmel, och Mirjam och jag letade höstlöv och andades frisk luft.
Oktober var blå himmel, gula kantareller och röda löv. Johanna lärde mig att hitta trattkantareller vid trollsjön.
Jag åkte till Holsbybrunn på en rekryteringsdag för praktikanter inom Erikshjälpen och passade på att ta en sväng förbi Jönköping och hälsa på Emmet. Ett tag senare fick jag ett brev där det stod att jag var antagen och så var det klart att jag skulle tillbringa våren i Moldavien.
Linda åkte tillbaka till Etiopien och vi sa hejdå. Jag var på teater och åkte till Uppsala och träffade en kavalkad av fina människor.
Och så funderade jag på varför det verkar vara så att smarta tjejer gillar smarta killar mer än smarta killar gillar smarta tjejer och hur arg det gör mig.
Min lillebror Adam kom och hälsade på. Vi anordnade ett bullkalas och gick på Bond-premiär, bland annat. Han är bra, min bror.
I november kom käraste Stina och Malin med varsin man till Stockholm. Och så gick jag en promenad runt Skeppsholmen och någon timme till i skymningsdimma med Maja och Johan. Att träffa vänner sedan länge är omsorg för hjärtat.
Jag gick på bio (mer Zita till folket), var på den satsigaste 25-årsfesten, intervjuade Jonathan Johansson och det var så svårt men blev så bra. Och så hade vi vår första bokklubbsträff.
Jag åkte till Holsby igen och skrev på kontrakt och sådant där som måste göras. Var på ytterligare en 25-årsfest där vi dansade tills grannen sa till, och sen dansade vi några timmar till. Tillbringade en del tid på KTH eftersom min B-uppsats i etnologi handlar om traditioners betydelse för identitetsskapande på KTH ur ett genusperspektiv.
Bakade mina första lussebullar och åkte till Linköping för att hälsa på Malin, hon som är trygghet för mig. Kristallkronor i träden, knastrande gräs, nybakta bullar och secondhandshopping. Och så en kväll i Norrköping med Tomas Sjödin som föreläste utifrån sin nya bok Ett brustet halleluja, som kan vara något av det bästa jag har läst på länge.
Jag gick på flera teatrar och var på releasefest för Fridas skiva. Och så var jag hårmodell och blev korthårig och väldigt sminkad. Mamma och pappa var här och det var bra på många sätt.
Första halvan av december var en serie av middagar, lussebullsbakning, julpysslande och uppsatsskrivande. Sen åkte jag hem till Ö-vik. Träffade vänner, släkt och familj. Bakade pepparkakor, var på fester, hade tjejkväll med godistillverkning, promenerade i snön och var på bastusittning med stjärnhimmelsutsikt tillsammans med mamma och pappa.
Och så hämtade vi hem Alexander från Umeå, och gick på fin restaurang, café och bio hela familjen.
Julafton kom och gick utan att den där stämningen infann sig, men det var en fin dag med god mat (en egen gryta med sojakorvar och vegobullar till mig stod på spisen - sötaste farmor), intressanta diskussioner, gapskratt, midnattsgudstjänst och sen grötätning med fina människor.
Nyårsafton och dagarna innan och efter tillbringade jag i Transtrand i Sälenfjällen med vänner. Och här gäller det nog att en bild säger mer än tusen ord.
Jag var på opera, fick en ny lillasyster och åkte till Skåne för första gången i mitt liv för att skriva ett reportage om Furuboda folkhögskola. På tåget hem var maten slut och jag fick äta kanelbullar och godis till middag. Det var inte så gott som det låter.
På nätterna drömde jag mardrömmar och vaknade alldeles svettig, men dagarna var fina. Jag hängde mycket på trean och vi fikade som aldrig förr. Det är liksom svårt att låta bli att äta när man hela tiden umgås i ett kök. Äppelpaj, kladdkakor, godis, chips, hallongrottor, bullar, muffins.
Det började bli höst på riktigt, rönnbärshimmel, och Mirjam och jag letade höstlöv och andades frisk luft.
Oktober var blå himmel, gula kantareller och röda löv. Johanna lärde mig att hitta trattkantareller vid trollsjön.
Jag åkte till Holsbybrunn på en rekryteringsdag för praktikanter inom Erikshjälpen och passade på att ta en sväng förbi Jönköping och hälsa på Emmet. Ett tag senare fick jag ett brev där det stod att jag var antagen och så var det klart att jag skulle tillbringa våren i Moldavien.
Linda åkte tillbaka till Etiopien och vi sa hejdå. Jag var på teater och åkte till Uppsala och träffade en kavalkad av fina människor.
Och så funderade jag på varför det verkar vara så att smarta tjejer gillar smarta killar mer än smarta killar gillar smarta tjejer och hur arg det gör mig.
Min lillebror Adam kom och hälsade på. Vi anordnade ett bullkalas och gick på Bond-premiär, bland annat. Han är bra, min bror.
I november kom käraste Stina och Malin med varsin man till Stockholm. Och så gick jag en promenad runt Skeppsholmen och någon timme till i skymningsdimma med Maja och Johan. Att träffa vänner sedan länge är omsorg för hjärtat.
Jag gick på bio (mer Zita till folket), var på den satsigaste 25-årsfesten, intervjuade Jonathan Johansson och det var så svårt men blev så bra. Och så hade vi vår första bokklubbsträff.
Jag åkte till Holsby igen och skrev på kontrakt och sådant där som måste göras. Var på ytterligare en 25-årsfest där vi dansade tills grannen sa till, och sen dansade vi några timmar till. Tillbringade en del tid på KTH eftersom min B-uppsats i etnologi handlar om traditioners betydelse för identitetsskapande på KTH ur ett genusperspektiv.
Bakade mina första lussebullar och åkte till Linköping för att hälsa på Malin, hon som är trygghet för mig. Kristallkronor i träden, knastrande gräs, nybakta bullar och secondhandshopping. Och så en kväll i Norrköping med Tomas Sjödin som föreläste utifrån sin nya bok Ett brustet halleluja, som kan vara något av det bästa jag har läst på länge.
Jag gick på flera teatrar och var på releasefest för Fridas skiva. Och så var jag hårmodell och blev korthårig och väldigt sminkad. Mamma och pappa var här och det var bra på många sätt.
Första halvan av december var en serie av middagar, lussebullsbakning, julpysslande och uppsatsskrivande. Sen åkte jag hem till Ö-vik. Träffade vänner, släkt och familj. Bakade pepparkakor, var på fester, hade tjejkväll med godistillverkning, promenerade i snön och var på bastusittning med stjärnhimmelsutsikt tillsammans med mamma och pappa.
Och så hämtade vi hem Alexander från Umeå, och gick på fin restaurang, café och bio hela familjen.
Julafton kom och gick utan att den där stämningen infann sig, men det var en fin dag med god mat (en egen gryta med sojakorvar och vegobullar till mig stod på spisen - sötaste farmor), intressanta diskussioner, gapskratt, midnattsgudstjänst och sen grötätning med fina människor.
Nyårsafton och dagarna innan och efter tillbringade jag i Transtrand i Sälenfjällen med vänner. Och här gäller det nog att en bild säger mer än tusen ord.
Året som gått. Maj - Augusti.
I maj grät jag mer. Ungefär så här kändes det: Before you gave me your sweater I think I didn't realize I was cold (- Margot at the wedding). Inte förrän mina fingrar var inflätade i hans insåg jag att handen tidigare hade varit tom. Jag visste inte att det kunde göra så ont att inte hålla någon i handen. Och sen blev allting (ännu mer) absurt.
Men jag hade vänner som tog hand om mig och det var högsommarvarmt. Jag och Mirjam paddlade runt Djurgården (och upptäckte att den inte tog slut efter Gröna Lund som jag trodde, utan var väldigt mycket större), jag grillade, låg i lunden och solade och läste böcker, badade, åt på restaurang och bakade bullar. Gick på Gröna lund, på fester, och satt på balkongen - på min men mest en trappa upp med Anna-Maria - pluggade hela dagarna och blev brun, på kvällarna såg vi på solnedgångar. Linda kom hem från Etiopien och vi åt glass i Sigtuna.
I juni åkte jag hem till Ö-vik och jag hade inte längtat hem så mycket på så länge. Inte varit så arg heller för den delen. På nätterna skrev jag arga långa brev och dansade ibland och på dagarna lyssnade jag på radio, läste böcker, målade på huset med mamma, klistrade in foton i album, körde mc och skrek allt jag kunde under en hel raksträcka, pysslade, hoppade studsmatta, skrev, fikade med vänner i gästhamnen.
Linda och jag gick en del av Höga kusten-leden och det var helt underbart. Vi sov över på en gammal fäbovall och i en liten idyllisk röd stuga vid en sjö. Vi fick blåsor på fötterna, blev getingstuckna, delade stuga med två lustiga men trevliga utbytesstudenter, tappade nästan andan av det vackra, svettades, lagade mat på spritkök, diskuterade viktiga men svåra saker och tiggde vatten av en trevlig tant som bjöd på nybakta kakor. Och solen sken hela tiden.
I juli hade Tommy och Hanna sin bröllopsfest och jag uppträdde i rollen som ”Lite naket”, mitt hjärta glömde bort att slå ibland men sjuksköterskan sa att det nog berodde på stress och skulle gå över.
Lillebror Adam fyllde 17 år, jag bjöd honom på bio och på så mycket mjukglass att fortfarande får något panikslaget i blicken när jag nämner glass.
Jag åkte till Gysinge, där det var förtrollande vackert men fanns alldeles för mycket mygg, hälsade på min vän Frida och skrev en artikel om när hennes duo spelade in en skiva.
Och så fortsatte jag att göra allt det där jag gjorde i juni; bara saker som fick mig att må bra. Gick på utflykter på berget med mamma och pappa och grillade pinnbröd precis som när jag var liten, badade, gjorde utflykter till havet. Intervjuade mormor och farfar om deras liv. Almanackan var tom och det var en välsignad sommar.
Clara, Pontus och Johanna kom upp från Stockholm och det var den varmaste veckan på hela sommaren och jag tillbringade några helt lycksaliga dagar på Pontus sommarställe vid havet. Sand att borra ner tårna i, vedeldad bastu, nattdopp, båtturer och varma klippor. Och så kanotpaddling i solnedgången.
I augusti åkte jag på festivalen Frizon med tidningen Ikon. Jag intervjuade band på scenen i vårt lilla tält, lyssnade på loveli konserter, gapskrattade, fick användning för mina stövlar, sov sex stycken personer på tältsängar i ett alldeles för litet rum - men vi gillade det. Sista natten skrattade jag så att jag grät men några få timmars sömn senare fick nyheten att Tomas Andersson Wij skulle få barn mig att hoppa upp ur sängen, i nån sorts glädjekick över att ett oroshjärta som jag tänker mig att han är kunde stadga sig (som att det gav mig lite hopp).
Sen rev vi vårt tält och jag åkte tillbaka till staden som blivit mitt hem, och firade huvudstads-sommar. Ingen skärgård dock, det mest regnade och var kallt. Men utomhusbio, konserter, parkteater, grillning, fest och standup.
Och så började skolan. Det var galet mycket att göra, men lika intressant.
Men jag hade vänner som tog hand om mig och det var högsommarvarmt. Jag och Mirjam paddlade runt Djurgården (och upptäckte att den inte tog slut efter Gröna Lund som jag trodde, utan var väldigt mycket större), jag grillade, låg i lunden och solade och läste böcker, badade, åt på restaurang och bakade bullar. Gick på Gröna lund, på fester, och satt på balkongen - på min men mest en trappa upp med Anna-Maria - pluggade hela dagarna och blev brun, på kvällarna såg vi på solnedgångar. Linda kom hem från Etiopien och vi åt glass i Sigtuna.
I juni åkte jag hem till Ö-vik och jag hade inte längtat hem så mycket på så länge. Inte varit så arg heller för den delen. På nätterna skrev jag arga långa brev och dansade ibland och på dagarna lyssnade jag på radio, läste böcker, målade på huset med mamma, klistrade in foton i album, körde mc och skrek allt jag kunde under en hel raksträcka, pysslade, hoppade studsmatta, skrev, fikade med vänner i gästhamnen.
Linda och jag gick en del av Höga kusten-leden och det var helt underbart. Vi sov över på en gammal fäbovall och i en liten idyllisk röd stuga vid en sjö. Vi fick blåsor på fötterna, blev getingstuckna, delade stuga med två lustiga men trevliga utbytesstudenter, tappade nästan andan av det vackra, svettades, lagade mat på spritkök, diskuterade viktiga men svåra saker och tiggde vatten av en trevlig tant som bjöd på nybakta kakor. Och solen sken hela tiden.
I juli hade Tommy och Hanna sin bröllopsfest och jag uppträdde i rollen som ”Lite naket”, mitt hjärta glömde bort att slå ibland men sjuksköterskan sa att det nog berodde på stress och skulle gå över.
Lillebror Adam fyllde 17 år, jag bjöd honom på bio och på så mycket mjukglass att fortfarande får något panikslaget i blicken när jag nämner glass.
Jag åkte till Gysinge, där det var förtrollande vackert men fanns alldeles för mycket mygg, hälsade på min vän Frida och skrev en artikel om när hennes duo spelade in en skiva.
Och så fortsatte jag att göra allt det där jag gjorde i juni; bara saker som fick mig att må bra. Gick på utflykter på berget med mamma och pappa och grillade pinnbröd precis som när jag var liten, badade, gjorde utflykter till havet. Intervjuade mormor och farfar om deras liv. Almanackan var tom och det var en välsignad sommar.
Clara, Pontus och Johanna kom upp från Stockholm och det var den varmaste veckan på hela sommaren och jag tillbringade några helt lycksaliga dagar på Pontus sommarställe vid havet. Sand att borra ner tårna i, vedeldad bastu, nattdopp, båtturer och varma klippor. Och så kanotpaddling i solnedgången.
I augusti åkte jag på festivalen Frizon med tidningen Ikon. Jag intervjuade band på scenen i vårt lilla tält, lyssnade på loveli konserter, gapskrattade, fick användning för mina stövlar, sov sex stycken personer på tältsängar i ett alldeles för litet rum - men vi gillade det. Sista natten skrattade jag så att jag grät men några få timmars sömn senare fick nyheten att Tomas Andersson Wij skulle få barn mig att hoppa upp ur sängen, i nån sorts glädjekick över att ett oroshjärta som jag tänker mig att han är kunde stadga sig (som att det gav mig lite hopp).
Sen rev vi vårt tält och jag åkte tillbaka till staden som blivit mitt hem, och firade huvudstads-sommar. Ingen skärgård dock, det mest regnade och var kallt. Men utomhusbio, konserter, parkteater, grillning, fest och standup.
Och så började skolan. Det var galet mycket att göra, men lika intressant.
Året som gått. Januari - April.
Det var så här det var. I alla fall i efterhand och med ett visst urval.
I januari gifte sig min älskade vän Charlotte med sin Jonas på en sandstrand i Bali. Och när de kom hem igen hade de sin bröllopsfest. Jag var med ända från morgonen. Hjälpte henne på med sin egendesignade bröllopsklänning som Mathilda sytt, målade hennes naglar, putsade Jonas frisyr, assisterade Frida som gjorde bröllopsfrisyren. Och det var så himla vackert allting. På festen höll jag ett tal till Charlotte och citerade något jag hörde på radio som passar så bra in på henne: ”Kanske är det kännetecknet på riktigt djup vänskap, att man kan vara trötta tillsammans. Vänskapen vill inget, den möter den andre i befintligt skikt.”
När festen var slut gav jag bort mina strumpbyxor till en tjej som skulle ut efteråt och hade en stor reva i sina. Och så åkte Mathilda och Joel, Henke och jag skridskor i Vasaparken till klockan två på natten. Jag var inte så bra på att åka, men man kan ha väldigt roligt ändå.
"Jag var inte så bra på det där." Nä, helt rätt. Stackars stackars Henke.
Dagen efter gick något sönder i min väns mage som sovit över hos mig och hon hade så ont att hon skrek i en timme och jag fick ringa efter ambulans, men den kom inte förrän efter typ 45 minuter och under tiden hade jag packat allt vi någonsin skulle kunna behöva. Då insåg jag att jag aldrig skulle palla att jobba inom vården, för jag får panik av att se någon annan ha ont utan att kunna göra något åt det, och speciellt när det är någon jag tycker mycket om. När vi väl kommit in på sjukhuset och hon fått smärtstillande kunde jag inte sluta gråta. Och sen somnade jag i väntsalen medan vi väntade på läkaren som gjorde ett akut kejsarsnitt. Sjuksköterskorna sa att jag kunde få lägga mig i sängen bredvid min vän, och där sov jag gott tills kvällspasset undrade vem jag var.
Jag klarade också den feta tentan och grupparbetet på journalistikkursen som gjorde att jag inte fått något jullov och började läsa etnologi.
Och så blev jag Storasyster.
I februari skrev jag min första hemtenta och det gick helt okej fastän jag skrev den under hög feber. Jag var på semlor-fest i Uppsala och hejdå-fest i Nacka och på alla hjärtans dag blev jag bjuden på en dejt till en smygbitter kärlekskrank vän med Stockholms bästa utsikt.
I mars kom mamma och pappa och hälsade på.
Jag ringde polisen när jag upptäckte två klottrare och orsakade omedvetet det största polisuppbåd jag någonsin sett (det innebär tydligen inte samma sak att ringa polisen i Örnsköldsvik som i centrala Stockholm), totalt i onödan dock.
Jag låste ut mig igen, fick sova över hos min granne innan jag genom en väl genomtänkt räddningsaktion fick tag i min extranyckel och så hälsade alltid älskade Malin på mig.
Och kanske var det bästa veckan i Kittelfjäll: vänner, snowboardåkning, sol, blå himmel och gnistrande snö att sjunka ner i.
I april hälsade Emma på mig i Stockholm och jag åkte hem till Örnsköldsvik i några dagar och träffade min familj, farfar bland annat.
Jag fyllde 23 år, gick på teater och hade någon jag tyckte mycket om att hålla i handen. Fåglarna började morgonsjunga och jag somnade leende med pirr i magen. Det blev försommar, och jag hade en famn att somna i, i alla fall ett litet tag. Någon vecka senare grät jag så att mamma inte hörde vad jag sa i telefonen.
Jag firade sista april i Transtrand på återträff med mina konfirmander och grät för det vackra i ett frieri och det trasiga i mig.
I januari gifte sig min älskade vän Charlotte med sin Jonas på en sandstrand i Bali. Och när de kom hem igen hade de sin bröllopsfest. Jag var med ända från morgonen. Hjälpte henne på med sin egendesignade bröllopsklänning som Mathilda sytt, målade hennes naglar, putsade Jonas frisyr, assisterade Frida som gjorde bröllopsfrisyren. Och det var så himla vackert allting. På festen höll jag ett tal till Charlotte och citerade något jag hörde på radio som passar så bra in på henne: ”Kanske är det kännetecknet på riktigt djup vänskap, att man kan vara trötta tillsammans. Vänskapen vill inget, den möter den andre i befintligt skikt.”
När festen var slut gav jag bort mina strumpbyxor till en tjej som skulle ut efteråt och hade en stor reva i sina. Och så åkte Mathilda och Joel, Henke och jag skridskor i Vasaparken till klockan två på natten. Jag var inte så bra på att åka, men man kan ha väldigt roligt ändå.
"Jag var inte så bra på det där." Nä, helt rätt. Stackars stackars Henke.
Dagen efter gick något sönder i min väns mage som sovit över hos mig och hon hade så ont att hon skrek i en timme och jag fick ringa efter ambulans, men den kom inte förrän efter typ 45 minuter och under tiden hade jag packat allt vi någonsin skulle kunna behöva. Då insåg jag att jag aldrig skulle palla att jobba inom vården, för jag får panik av att se någon annan ha ont utan att kunna göra något åt det, och speciellt när det är någon jag tycker mycket om. När vi väl kommit in på sjukhuset och hon fått smärtstillande kunde jag inte sluta gråta. Och sen somnade jag i väntsalen medan vi väntade på läkaren som gjorde ett akut kejsarsnitt. Sjuksköterskorna sa att jag kunde få lägga mig i sängen bredvid min vän, och där sov jag gott tills kvällspasset undrade vem jag var.
Jag klarade också den feta tentan och grupparbetet på journalistikkursen som gjorde att jag inte fått något jullov och började läsa etnologi.
Och så blev jag Storasyster.
I februari skrev jag min första hemtenta och det gick helt okej fastän jag skrev den under hög feber. Jag var på semlor-fest i Uppsala och hejdå-fest i Nacka och på alla hjärtans dag blev jag bjuden på en dejt till en smygbitter kärlekskrank vän med Stockholms bästa utsikt.
I mars kom mamma och pappa och hälsade på.
Jag ringde polisen när jag upptäckte två klottrare och orsakade omedvetet det största polisuppbåd jag någonsin sett (det innebär tydligen inte samma sak att ringa polisen i Örnsköldsvik som i centrala Stockholm), totalt i onödan dock.
Jag låste ut mig igen, fick sova över hos min granne innan jag genom en väl genomtänkt räddningsaktion fick tag i min extranyckel och så hälsade alltid älskade Malin på mig.
Och kanske var det bästa veckan i Kittelfjäll: vänner, snowboardåkning, sol, blå himmel och gnistrande snö att sjunka ner i.
I april hälsade Emma på mig i Stockholm och jag åkte hem till Örnsköldsvik i några dagar och träffade min familj, farfar bland annat.
Jag fyllde 23 år, gick på teater och hade någon jag tyckte mycket om att hålla i handen. Fåglarna började morgonsjunga och jag somnade leende med pirr i magen. Det blev försommar, och jag hade en famn att somna i, i alla fall ett litet tag. Någon vecka senare grät jag så att mamma inte hörde vad jag sa i telefonen.
Jag firade sista april i Transtrand på återträff med mina konfirmander och grät för det vackra i ett frieri och det trasiga i mig.
You skin is pale white and ice cold.
Jag såg Twilight på bio i förrgår. Den var vacker – dunkelljus i blågrå nyanser, markerade käkben, diamanthud, rum med fönsterväggar, skogarbergochdalar med dimtäcke, ögon som ändrar färg – det var längesen jag såg en vacker film och kanske förstärktes det av att skönheten var så oväntad. Det var en kärlekshistoria med knappt någon fysisk beröring. Inget hångel, inget sex. Men sitta bredvid varandra på en säng och prata i flera timmar tills den ena somnar, blickar, doft, darrande röst. Och det berör mig, fortfarande. Jag vill läsa böckerna nu. Men biblioteket har hundratals reservationer och jag läser som vanligt flera böcker samtidigt (Gomorra av Roberto Saviano, Den oemotståndliga revolutionen av Shane Claiborne, Brott och Straff av Fjodor Dostojevskij, Eftervärme och Ett brustet halleluja av Tomas Sjödin och så Brustna hjärtans café av Lolly Winston att somna till – alla rekommenderas förresten som mycket god läsning) så jag kanske borde vänta. Men nej, jag måste ha dem. Nu.
I'm stardust all over you.
Någonstans mellan diamantprydda fjäll, flera mil på längdskidor med enbart snöknarr och mina egna tankar, stjärnhimlar så väldiga och klara att jag måste skratta och tänker att om jag dör nu så skulle det nog vara väl. Mellan hjälplösheten i att inte ens orka packa sin egen väska, tårar på lakan i stenhård säng ensam och långt hemifrån, utelämnad till andras välvilja. Mellan promenader med mamma och pappa, berättelser vid ett köksbord om hur farmors mormor och morfar flydde från Ryssland och revolutionen, hur min farmorsmor föddes i trakterna där jag snart kommer att befinna mig, vid det svarta havet. Mellan tomma almanacksblad och ett plötsligt samtal en nyårsnatt med människor jag aldrig träffat och kanske aldrig träffar igen. Någonstans där bleknade vissa saker, glömdes nästan bort, medan andra nästan bortglömda glimmade till.
Så kanske. Kanske att en nygammal tanke och dröm leder mig någon helt annanstans än jag tänkte för några veckor sen. Men först en vår i Moldavien.
Så kanske. Kanske att en nygammal tanke och dröm leder mig någon helt annanstans än jag tänkte för några veckor sen. Men först en vår i Moldavien.
Hetast ikväll...
... var inte jag, trots att jag satt inbäddad under två filtar i soffan och kände en analkande feber smyga på. Åh, jag som nyss blivit frisk från magsjukan och var så glad. Så blir jag förkyld. Well. Jag har druckit ingefärsté, ätit apelsiner och sover med tjocka knästrumpor på, så än är inte kampen förlorad. Men. Topp-tre hetingar på Grammisgalan: Robyn, Nina, Annika. Gosh!
The man of my dreams?
Lyssnar på repriser av Christer i p3 medan jag städar upp i kaoset och äter frukost. Fredagsflörten är väldigt rolig, det är ju fascinerande hur vi attraheras av så totalt olika saker.
Kom att tänka på min iakttagelse häromkvällen när jag kurerade mig från sviterna av min magsjuka genom att äta oliver, brieost och se på film. Tänkte då att en blandning av Seth i The OC och Miles i The Holiday nog skulle vara min drömkille. Lite töntig, fantastiskt rolig sådär att jag skulle skratta tills jag grät, men inte heller bli rädd när jag grät för det sorgsna. Som skulle skriva en låt till mig och dansa tryckare i köket. Väldigt snäll, och skulle uppskatta att se på klassiska filmer, läsa böcker och tillbringa en lördagskväll på middag tillsammans med 80-åringar. Intellektuell. Och så bruna lockar i nacken och ett charmigt leende.
(Och om jag någon gång vill ta tillbaka detta något cheesy uttalande skyller jag på att man inte riktigt är sig själv när man är sjuk och att hela världen ter sig helt underbar när man inte mår illa och kan äta, dricka och stå på benen igen.)
Kom att tänka på min iakttagelse häromkvällen när jag kurerade mig från sviterna av min magsjuka genom att äta oliver, brieost och se på film. Tänkte då att en blandning av Seth i The OC och Miles i The Holiday nog skulle vara min drömkille. Lite töntig, fantastiskt rolig sådär att jag skulle skratta tills jag grät, men inte heller bli rädd när jag grät för det sorgsna. Som skulle skriva en låt till mig och dansa tryckare i köket. Väldigt snäll, och skulle uppskatta att se på klassiska filmer, läsa böcker och tillbringa en lördagskväll på middag tillsammans med 80-åringar. Intellektuell. Och så bruna lockar i nacken och ett charmigt leende.
(Och om jag någon gång vill ta tillbaka detta något cheesy uttalande skyller jag på att man inte riktigt är sig själv när man är sjuk och att hela världen ter sig helt underbar när man inte mår illa och kan äta, dricka och stå på benen igen.)
Det är härifrån jag kom. Det här är sanningen om mig.
Ända sedan den där hösten då jag flyttade hem till mamma och pappa igen, till rummet som aldrig blev mitt - gästrummet med de grå tapeterna - och ständigt hade en klump i magen, har denna låt beskrivit vad jag känner för staden jag växte upp i. Ambivalensen. Käre Tomas sätter som så ofta ord på vad jag känner, bättre än jag själv kan. Han sjunger om det vackra, det trasiga, om andnöd av det trånga, om att måsta ge sig av. Om hur det finns minnen i allt, alla, överallt. Vetskapen om att det trots allt är där jag måste finna sanningen om mig, att det inte går att fly. Längtan hem igen.