Lina

Rannsaka mig, Gud,



och känn mina tankar,



pröva mig,



och känn min oro.

Med ett glädjeskutt, ett snöigt landskap och en vacker låt (med ögongodis av bästa sort som bakgrundsbild) önskar jag er en välsignad jul.



I want kisses and dresses, a late night message that cradles, halos me to sleep.

Jag och sötaste Helena bakade pepparkakor. Hon hann baka
upp tre fjärdedelar av degen innan jag gjort klart min fjärdedel.


Men det var bara för att hon körde på lite mer klassiska former. Jag skapade med fri hand en
finfin cirkus. Ett bi, giraff, zebra, orm, gris, myra och en elefant, bland annat. Konst tar tid.


Mamma och jag gjorde knäck och kola en kväll. I fredags bakade Stina och jag lussebullar, med smör- och sockertopping. Mums. Sen bakade mamma lite mer saffranskaka som ju måste smakas på.


Och denna kväll innehöll ännu mer godis. Som rördes ihop tillsammans med massa fina flickor jag tycker om. Bästa citatet (angående två kompisar som nyss fått barn och vilken omställning det innebär): "Ja, alltså det måste ju vara nog att gifta sig liksom, tänk dig då att få ett barn till." Haha.

Ikväll snöar det. Och enligt väderrapporterna ska det fortsätta imorgon. För att sen följas av sol och minusgrader. Ah.

Jag har längtat hem så. Och nu är jag här. Det har varit fina dagar. Vänner och familj främst, och så julfika i mängder.

Ikväll såg jag och en febrig bror på en tre timmar lång film. Det sas mycket att minnas, som: Don't ever let anyone ever say to you, 'You shouldn't regret anything.' Don't do that, don't! You regret what you fucking want! And use that, use that, use that regret for anything, any way you want. You can use it, okay? Ja, för det går ju faktiskt inte att leva som om morgondagen inte fanns eller som om det här var min sista dag i livet. Då försvinner alla långvariga investeringar, all utveckling som kräver arbete, alla övervägningar. Jag tror att man bör ångra sig, det är sunt. Att det kan vara väldigt lärorikt. Men jag tror också på att främst leva i nuet. Inte i det som redan hänt, eller i det som eventuellt kommer att hända. På att inte gräma mig, inte försvinna in i drömmar. Det blir så lätt egoistiskt. Och jag kämpar, försöker.

Sen lyssnade vi på julsånger, pappa sjöng med, mamma slog in julklappar och jag sydde fast knapparna på min kappa. Och gjorde ett hårband i spets med en rosett.

Men jag vet inte. Det är något som drar i mig. Igår var en sån där kväll då rastlösheten gick ihop med oron. När alla låttexter handlar om mig och varken tankarna eller andningen lugnar sig. En sån där kväll då jag borde gå och lägga mig men då impulsen är att gå ut och dansa någon nära. För att kunna känna var jag börjar och slutar. Och jag vet inte. Det finns så mycket jag tänker på, längtar efter, är rädd för. Men vissa saker är nog bäst att inte klä i ord, utan bara somna ifrån. Och till slut lyckades jag.

Imorgon blir det vänbesök igen. Mer fika och godis. Promenad i snön med mamma och pappa. Så ja, visst övervinner oftast glädjen och tacksamheten. 

Jag har fått låna boken Utanikring - dikter på ångermanländska skriven av Birger Norman av mormor. Igårkväll satt jag och mamma och högläste och fnissade. Åt den här, bland annat:

Norrlandsfrågor

Vafför ta ingen hem kastvetraven?
Vafför drane från häktfönstre?
Vafför gnissle gångjärna?
Vafför ä velåda tom?
Håcken ha rundslipe täljkniven?
Vafför skeve korkmatta?
Vart fär alle hushållersken å?
Vafför äre gråträndren på vareviga utsikt?
Vafför spreck snöskovlen?
Vafför gå skistava åv?
Vafför alltin samma jävla bakhalka?

I dag har jag åkt tåg mest hela dagen. Det kan vara något av det mest avslappnande jag vet. Kombinationen av att vara på väg någonstans, ständigt få en uppdaterad utsikt på Sveriges olika landskapsformer, vara omgiven av människor i tystnad (jag bokar alltid in mig på den tysta avdelningen).

Jag lämnade ett Stockholm där solen sken för första gången på, jag kan inte komma ihåg senast. Kisade, men såg ändå inte de jag mötte. Tog 47:an mot Centralen och tänkte Jag vill hem, jag vill hem, åh, jag vill hem! så hårt att ögonen tårades. Var för en gångs skull i tid, försöker öva bort mina tendenser till ständigt sen ankomst. Så mycket i tid att jag hann med att smita in på Pocketshop och köpa Gomorra av Roberto Saviano. Boken om den neapolitanska camorran, som fått maffian att mordhota Saviano. Som om jag inte hade nog med böcker nedpackade ändå. Men att läsa så mycket om en bok och en författare utan att själv ha läst boken, är frustrerande för mig. Och förordet bådar gott: Enligt Bibeln var Sodom och Gomorra två städer vid Svarta havets stränder. Invånarna levde i synd och därför sände Gud ett regn av eld och svavel som utplånade städerna. Savianos boktitel bär vittnesbörd om ett moraliskt ursinne över att mänskliga och juridiska rättigheter förvägras alla de människor som i Neapelregionen kuvas under camorrans tyranni.

Vid Gävle inträffar dagens mesta kaos. Ett äldre par hjälper deras vän på tåget med hennes väskor, men eftersom de råkar kliva på i fel ände av vagnen tar pålastandet så lång tid att när de är klara att kliva av har SJ redan låst dörrarna. De fick därmed en oväntad utflykt till Söderhamn. Lite lustigt tyckte jag. Tanten ville först ”mest bara gråta”, men fogade sig i sitt öde eftersom. Konduktören fixar tillbakabiljetter och berättar anekdoter. En gång var det en som blev kvar på tåget vars bil stod på vid stationen.

Somnar. Vaknar efter ett tag, tittar ut genom fönstret och allt är vitt. Snöbelägda fält och tjock dimma möts vid osynlig horisont. Somnar om. Innan jag är hemma har det mörknat totalt och jag njuter av det kompakta mörkret, att inte befinna mig i en upplyst storstad. Känner ändå igen mig, kan de där vägarna i stort sett utantill.

Äter middag med mamma och yngsta brodern, sen chokladmuffins och glass. Ser på ”Himlen kan vänta” och gråter ner i saccosäcken. Hatar döden som skiljer älskade åt. Helenas man är så fin, när hon står inför det omöjliga beslutet att fortsätta eller sluta ta cellgifterna som inte verkar göra någon skillnad på tumören.
Det går emot min natur att ge upp, säger hon och torkar tårarna.
Men du ger ju inte upp, säger han. Du gör ju ett aktivt val vilket som.
Det blir ju ohållbart för dig om jag blir så dålig, med kramperna. Det blir för jobbigt för dig att ta hand om mig.
Men gumman, det blir aldrig för jobbigt att ta hand om dig. Håller om henne.
Helenas syster berättar om hur de suttit och ätit frukost och hur Helena frågade henne om hon är nöjd med sitt liv. Hur den frågan fick henne att rensa upp, ta två beslut som ändrade hennes liv och fick henne att bli lyckligare.

Och jag är så himla rädd att allt mitt prat om svärtan, om det nödvändiga i att se den, ska bli och/eller uppfattas som en försköning av människors lidande. För det är det sista jag vill. Jag hatar det trasiga, och vad det gör med människorna. Hur det sliter sönder. Över en milkshake i ett kvällssamtal med en granne, säger han att det går att se om en människa har en dimension av lidande i sitt liv. Och jag håller med, men tänker sen att det inte är lidandet i sig som jag söker hos andra. Utan att det är insikterna som det ofta för med sig som jag dras till. Sårbarheten, att vara lycklig över en vanlig dag, empatin för andra. Och de insikterna kan man ju faktiskt få utan lidande. Vissa har det ändå.

Nu funderar jag på ytterligare en sån där chokladmuffins, lyssnar på lovely musik (Spotify måste vara bästa påhittet på senare tid) och snart blir det Boston tea party där Filip och Fredrik ska utreda hur det egentligen gick till när Jesus dog.

Igår hjälpte jag min vän Linn att köpa och klä en julgran. Hon och hennes man Alex har nyss kommit hem från New York. De firade deras första bröllopsdag i början av december och Alex överraskade henne med en New York-resa. De har bestämt att de ska ta ansvar för firandet av bröllopsdagen vartannat år, och Linn var lite fundersam över vad hon ska ta sig till nästa år för att hålla jämn takt.

   
De hade de finaste prydnaderna. Julgranskulor i största storleken, änglar, frostade istappar, hängande glitter. Allt i silver och vitt.
Och tussiga änglavingar. Åh, jag dör så fint.

Jag fick till och med lite julstämning. Med granbarrsdoft, julmusik, tända ljus och glöggdoft är det nästintill omöjligt att inte svepas med.


En sån här gran ska jag ha när jag någon gång i framtiden har en tillräckligt stor bostadsyta. Så fin, och vi var så stolta...


...tills granen helt plötsligt tippade, flera av glaskulorna gick sönder och vi fick ta av alla prydnader igen. Vi höll på ända till midnatt för att stabilisera den eländes granen. Men efter att ha försökt typ allt, men insett att vi behövde en yxa som vi inte hade, gav vi upp.
Dagens lärdom: Om du ska köpa en gran, köp inte en med dubbelgrenad fot.

Mamma ringer. Vill du höra nånting? säger hon. Så blir det tyst i två sekunder och så hör jag; det där egendomliga, vackra, knarrande ljudet. Brister ut i ett glädjerop - snö! Och mamma skrattar lyckligt, säger att Åh det är så vackert, solen skiner, det är åtta minusgrader och snön hänger ner från telefonledningarna och trädgrenarna. Lite senare får jag ett mms av pappa. Hela bilden är vit, förutom två små mörka figurer.
Föreställ dig min besvikelse när jag inser att mina föräldrar inte är hemma, utan på besök hos vänner halvvägs till Stockholm. Istället utlovar Smhi plusgrader och regn i Ö-vik nästa vecka. Men jag tror på under.

Här i Stockholm är det gråare än någonsin. Det är mörkt när jag kliver upp och blir aldrig riktigt ljust innan det börjar skymma igen några timmar senare. Att det snart är jul märks dock ändå. Nere vid Odenplan är det crowed av julklappsshoppande människor, julmarknader, välgörenhetsinsamlare, reklamutdelare. Jag och min vän köper kanelbullar, och jag får min första julklapp. En tröja med mitt namn på, även skrivet i fonetisk skrift. Min vän tycker nämligen att rätt ska vara rätt, och eftersom jag har en tendens att ta bort ändelser på ord (det heter ju till exempel en tjocksock) så borde mitt namn uttalas utan a:et. Därav smeknamnet Lin.
 


På tal om min dialekt, så kan det faktiskt vara tills ens fördel ibland att bara uttala halva ord. Speciellt om man som jag inte pratar sövlig norrländska, utan när jag kommer igång så fort att det är få som hänger med. En gång under gymnasiet spelade till exempel jag och några vänner ett ordförklaringsspel tillsammans med några nyinflyttade söderlänningar. De claimade att vi hade en fördel på grund av vår dialekt, att det var därför vi vann, eftersom vi ju fick in så många fler ord på samma tid.

Juletiderna märks också på Friskis, där det är rätt så tomt. Ganska skönt, jag bävar inför nyårlöftenas månad och all trängsel. Jag tränade för sista gången det pass i vilket jag har en låt tillägnad mig. Och eftersom det var Friskisledaren jag precis innan passet trugat i världens största (nåja) och godaste bulle, så fick hon mjälthugg redan i uppvärmningen. Men det var värt det, sa hon efteråt. Såklart. Bullar är alltid värt det.

Denna lördag har jag jobbat med min B-uppsats hela kvällen.
I coctailklänning och alldeles för höga skor.



Jag skriver nämligen om traditioner på KTH, och har gjort en deltagande
observation på en julsittning. Nu vet jag allt om hur kemister festar. Heh.

I dag är den en vecka tills jag är hemma i Ö-vik igen.

Varje gång en hemresa närmar sig, blir jag så orkeslös. Städar inte, handlar inte, lagar inte mat. Det känns plötsligt så onödigt, när det andra börjar kännas greppbart. Huset jag växte upp i, människorna från vilka jag kommer, vägarna jag känner.

Så i dag satt jag i min pyjamas i soffan och skrev på min uppsats tills jag var så hungrig att jag inte kunde tänka logiskt längre. Tills det blivit mörkt ute, igen. Och eftersom det i kylskåpet finns blåbärssylt och tio gula lökar drog jag på mig mjukisbyxor, jacka och mössa och köpte en micropizza på affären på hörnet. Nu tillbaka i soffan igen.


I dag är det sju veckor tills Sidakursen börjar, och sen kommer jag inte tillbaka till Stockholm igen förrän i övergången mellan sommar och höst.

Jag tycker om vardag och jag tycker om rutiner. Men jag tycker inte om när de börjar styra över mig. Därför måste jag bryta av ibland. Göra något annat, bryta fokuseringen på mig och mitt eget. Och även om jag ofta känner mig som den räddaste, så kallar andra mig för modig. Men ja, det heter ju att det är först när man är rädd som man kan vara modig, så kanske hänger det ihop.

Och jag skriver andrahandskontrakt, säger upp abonnemang och prenumerationer, kollar upp vaccinationer, lånar en språkkurs på biblioteket ”Hej, jag skulle behöva lära mig rumänska”, mejlar okända människor som befinner sig dit jag ska, googlar bilder, funderar över packning, planerar avskedsfest, säger hejdå - och ändå jag kan inte på något sätt förstå. När jag blundar och försöker föreställa mig händer ingenting. Svårt att visualisera något man knappt vet något om.

Under antagningsintervjun till Erikshjälpen frågade de mig om jag samlar kraft tillsammans med andra, genom att typ gå på en stor fest, eller genom att vara ensam.
Verkligen alternativ nummer två, svarade jag. Om jag är trött och ledsen åker jag hem, bäddar jag ner mig under en filt, äter choklad och läser en bok. Alternativt kurerar jag mig tillsammans med några nära vänner.

Igår var en fin kraftsamlardag.

Vaknade så att jag nästan hann i tid till gudstjänsten i Klara kyrka. Åh, jag älskar den. Jag älskar alla vackra bilder i taket att vila blicken på, jag älskar liturgin – det är skönt att få uttrycka vad man känner/vill känna med sin kropp när orden är svåra att finna, och det är skönt att få använda ord av andra som redan uttryckt det så bra. Jag älskar de totalt ickeperfekta körerna, att människorna i bänkraderna är så olika men på samma gång så lika mig. Jag delade psalmbok med en farbror bredvid mig som jag aldrig sett förut och ingen undrade hur jag mådde. Ibland är det rätt skönt. Sen strosade jag omkring på stan själv, och köpte ett par lovely byxor och en kjol att lämna tillbaka.

På kvällen var det dock middag med några av mina, på så många sätt, snyggaste vänner. Det var mat i mängder, julsånger med betoning på basstämman, beskrivning av begreppet nudistjul, en nästan klädd gran, snöflingor utanför fönstret, Sunes jul, lågmälda samtal och gapskratt. Som så ofta var det jag och gifta eller förlovade par. Vilket jag tycker är väldigt fint. Men det var ändå schysst när Frida kom, så även jag hade någon att bilda par med.

underarmssmek, stjärnfall på repeat, att somna och vakna bredvid en älskad vän, turkosa strumpor, spöregnsbubblor i vattenpöl, två i takt tätt tillsammans under ett paraply, vildkaniner, vykort, blekgrön sparrissoppa och flera kilo pannkakor, svart spets, pussandes pensionärspar, gräs som sprakar, fingervärme.

I måndags på tunnelbanan satt en man och pratade i sin mobil. Han såg ut att vara mellan 50 och 60 år, och berättade för en vän om sin skilsmässa.
Du vet, Kerstin och jag träffades ju när hon bara var 23 år, och när man har varit tillsammans så länge… Ja, vi växte ifrån varandra helt enkelt. Barnen och djuren tog så mycket tid och sen en dag upptäcker man att man inte längre känner den som man delar livet med.
Han verkade knappt sorgsen, mer resonerande och krass.

Och jag ville byta vagn, hoppa av fem stationer för tidigt, hålla för öronen.


En av mina största rädslor är att jag en dag ska vakna upp och inse att jag har blivit den jag har lovat mig själv att aldrig bli. Att jag ska upptäcka att jag lägger ner mer tid på saker som i längden inte gör något gott. Istället för att lägga min tid på relationer, titta andra människor i ögonen, stanna och lyssna, hjälpa med det jag kan. Att jag ska sluta försöka förstå, ifrågasätta, ändra uppfattning, stå upp för det jag tycker. Att jag ska upptäcka att jag har skjutit ner mina drömmar och gett upp mina värderingar. Blivit neutral, blasé och likgiltig. Att jag ska ha slutat gråta, skratta och fantisera. Blivit bitter. Att jag för husfriden, stämningen på kontoret, gruppdynamiken, givit upp mig själv.

Men mest är jag rädd för att den jag valt och lovat att älska livet ut, gett mig själv till, ska sluta möta min blick. Jag är livrädd att vi över tid ska sluta lyssna på varandra, sluta ta i varandra, sluta anstränga oss för att förstå, sluta uppmuntra, uppskatta, hålla uppe. Ibland blir jag så rädd för det, att jag tänker att det inte är värt det. Att det inte är värt att släppa kontrollen, i vilken relation det än gäller, för där och då ger jag också den personen möjlighet att krossa mig.


Det sista jag hörde mannen på tunnelbanan säga var att han blev förvånad när han frågade runt bland sina bekanta, över hur många som hade det likadant som han och hans före detta fru. Hur vanligt det var.


Åh...

Men nej! Jag tänker skita i statistiken och i skyddsmekanismerna. För jag vet ju, att om jag låter min rädsla bestämma så har jag redan styrt in på den där vägen jag är livrädd att hamna på. Istället tänker jag att det kanske handlar om något så banalt och svårt som att inte glömma bort att se livet som en gåva. Att varje dag välja livet, varje dag välja mina älskade, varje dag välja mig själv och min Gud. Och kämpa för det. Mer än så kan jag nog inte göra.

Någonstans på den stora innergården utanför mitt fönster har ett dagis sin uteplats. Jag ser dem inte, men vissa fina mornar vaknar jag av barnsång. Som i dag. Men ändå ville jag helst bara somna om, för jag drömde en så himla fin dröm och den känns fortfarande i magen.

För vad som känns som väldigt länge sen men nog inte var det, försökte jag förklara för min vän:
han är fin. men jag vet inte. jag tror inte han förstår det svarta i mig.
Jag vet inte om hon begrep, och det är svårt att förklara. Men i vissa situationer måste jag kippa efter andan för att det gör så ont, och ibland blir jag så rädd att jag blundar allt jag kan och låtsas som ingenting (gör inte alla det?).

Mest är det kanske den där medvetenheten, om att allt plötsligt kan gå i bitar, som det handlar om. För jag tycker att människor som inte ser det trasiga runt omkring sig och i sig, måste blunda med åtminstone ena ögat. Och att inte låtsas se måste vara något av det fegaste jag vet, och därför bland det mest oattraktiva. Jag har lärt mig att hur människor ser på det svaga och trasiga, det sorgsna, berättar mycket. Kanske främst att de ser, och inte tittar åt ett annat håll.

Och kanske, mest troligt, handlar det om rädslan över att bli övergiven. Att sorg och smärta är en del av detta livet, gör mig livrädd. I det klarar jag inte av att vara ensam.