Lina

Mamma är och klipper sig så jag tar min väska och går från busstationen upp mot centrum. Och jag blir konstigt nog förvånad över alla minnen som kommer till mig. För varje steg minns jag. Vet inte om jag tycker om det eller inte. Men det känns också så längesen och när jag några dagar senare åker hem igen så är det första gången som jag är helt säker på att det bara var ett besök.

På bussen på väg hem igen ringer pappa. Vi knäppte kort på oss till honom i 50-årspresent och han har haft tid att titta igenom dem.

- Vad fin du var på korten, gumman. Du ser så fridfull ut, som att du har blivit lugn inombords. Som att du är på rätt ställe.

- Ja, pappa, så är det nog, svarar jag.

Tänker att det är längesen jag mådde så här bra och att jag är så tacksam.

De har börjat dyka upp igen

ibland oväntat, ibland så där väntat att det blir mesigt

som att man från första repliken vet att filmen slutar med ochsålevdedelyckliga, hur orealistiskt det än är

och det är lite det jag undrar över

hur mycket jag saknar dig och hur mycket som bara är min längtan efter någon som varken min själ (att bli fascinerat hög över allt du är, beundra det som du gör så självklart men för mig är svårast och sen bli irriterad över att du aldrig kommer ihåg) eller kropp vill och kan vara utan

men nej, jag saknar dig. bara så. svårare är det inte.

Många skulle nog beskriva mig som stark. Jag klarar av det mesta, det har jag alltid gjort.

Men det är så lätt att låta det gå för långt. Att låta tankarna, kraven och känslorna av otillräcklighet och att inte kunna kontrollera något ta över.

I min värld är ingenting annat än perfekt bra nog. Har aldrig någonsin varit det. Jämför mig inte med någon annan, utan enbart med mig själv, och jag är en hård motståndare. Och domare. Jag mår bäst när jag klarar av saker, när folk ser mig, bekräftar att jag är bra. Men ensam hemma med enbart mina egna tankar och krav, när ingen ringer, vinner sjukdomen i mig.

Vissa människor späder på det.

Förstår inte om skratten betyder att jag sa något roligt eller att alla utom jag vet att jag inte har något där alls att göra. Varför jag ibland duger att vara med och andra gånger, när någon annan dyker upp, blir lite genomskinlig.

Med andra mår jag bra bara av att vara i deras närvaro.

Ensam med mig själv är jag inte så stark. Men att umgås med vänner som på riktigt får mig att tänka rätt, älska mig själv och tro på det goda gör mig lite starkare. Och orden och känslorna sitter kvar ett tag, som mjukheten på huden och det varma inuti efter ett badkarsbad.

Hur är det, frågar jag. Och vill verkligen veta.

Allt är bra, säger han. Allt är alltid bra, det blir så jobbigt att tänka på något annat sätt.

Och jag ler, men spelar inte längre med. Säger att allt är verkligen inte alls alltid bra. Vissa saker ger alltid upphov till glädje och verklig lycka, men om man försöker inbilla sig själv att man alltid mår bra och att allting är perfekt, så lurar man bara sig själv. Och tro mig, till slut gör det ondare att låtsas än att leva. Det jobbiga är inget fult eller ett misslyckande. Det är bara så livet är.

Nu i kväll kom jag på att jag inte alls var sist av oss två att gråta.

Vi låg på min säng och jag vet att jag grät tyst (och jo, lite tryggare kände jag mig av din kroppsvärme och dina armar runtomkring) men när jag efter en lång stund vände mig om såg du inte ens att jag gråtit. Du sa bara "Äntligen" och kysste mig. När det enda jag ville var att du skulle se mig, fråga hur jag mådde och lyssna.

Och jag minns inte vad som hände först, men jag minns att jag grät då också. Jag satt på pappas arbetsrum och pratade med dig på telefon. Först var jag glad för jag hade lovat mig själv något som innefattade dig, oss du vet. Men du blev inte glad, förstod inte alls utan tyckte det var konstigt att jag kunde bestämma något som gällde dig (och jo, jag förstod vad du menade tror jag, men det var inte så jag menade - jag ville bara dela också det).

Märkte du verkligen inte att jag grät?

Och då kändes du så mycket längre bort än de 40 mil som så ofta skiljde oss åt.