och han pratar med sin allra lugnaste röst
För några dagar sedan stod jag högt upp i luften i ett torn i skogen i en liten by i Småland och jag andas fortfort med öppen mun, så att munnen blir alldeles torr, för att lugna ner hjärtat.
Den värsta känslan jag vet är den när jag inte har någon kontroll, när jag faller och jag hatar den.
Tänker på att sist jag stod högt uppe i ett torn så stod jag där väldigt länge och sen gick (inte hoppade) jag ner från hopptornet igen, trots min gympalärares suckar, gick in i omklädningsrummet och duschade bort all rädsla och jag var nöjd över att låtit bli att göra det jag är räddast för.
Men nu står Joseph från Alaska bredvid mig och han pratar med sin allra lugnaste röst och han säger Vad är du rädd för Lina? Du vet att vajern håller för två ton, du är fastspänd, inget kan hända. Du måste våga lita på utrustningen och våga lita på oss. Du vet vad som är sant, även om dina känslor säger något annat.
Och jag tar ett steg ut i luften och jag hatar den maktlösa känslan och magen som inte hänger med resten av kroppen när gungan jag krampaktigt håller mig fast i vänder och susar neråt igen. Och inte en enda gång förrän gungan stannat och det är över släpper krampen lite och jag blir lugnare.
Men jag ångrar inte att jag tog steget ut, att jag vågade lita på det jag visste var sant. Och även om jag fortfarande hatar känslan fallet ger mig så är jag inte fullt lika rädd för rädslan längre.
Och jag tänker att det nog är så annars med.
Att jag häromdan mest blev livrädd för rädslan. Rädd för känslorna och rädslan som kom så oväntat fort och med samma kraft som förut. Men ändå inte på något sätt. För jag åt som vanligt, nästan, och jag sov länge för det vet jag att jag mår bra av och jag tänkte på alla som jag tycker om och som faktiskt tycker om mig väldigt mycket. Och känslan och paniken stannade inte alls lika länge.
Och även om jag fortfarande hatar den känslan så är jag på ett sätt inte lika rädd för den längre. Att tvinga sig själv att stanna kvar i den, att känna hur den verkligen känns och inse att det trots allt inte är sanningen om mig. Att hur svårt det än är att få hjärtat att känna likadant som vad hjärnan vet så tar jag ett litet steg framåt varje gång det känns som om jag håller på att drunkna, men sen inte gör det. Att veta hur den hatade känslan känns men också veta att man kommer ur den, rädd men levande. Att våga lita på det man vet är sant, trots man är så rädd att man måste koncentrera sig enbart på att andas för att inte svimma.
Och det känns skönt. Att jag nog har blivit lite helare trots allt, inte hel, men helare.
snälla snälla gör mig hel
Jag tror att jag har läkt rätt så bra, men när jag försöker ta ett större steg än vanligt så är jag tillbaka där igen. Och jag hatar det.
När bönen vågar bli mer konkret - Gud, jag vill ha... - så är det som om skräcken och hatet kommer tillbaka med samma styrka som förut.
Jag hatar vartenda hårstrå på min kropp, varenda prick i ansiktet, varenda del av min kropp som inte är slät och platt. Hatar rumpan, armarna, ansiktet, brösten, håret, magen, benen. Tänker att hur kan jag vara så dum så dum så dum? Tro att jag någonsin kommer att räcka till? Vara tillräckligt snygg, smart, rolig? Det kommer aldrig att hända, jag vet det och jag hatar mig själv för det.
Och sen hatar jag ännu mer för att jag inte är starkare. För att jag inte kan älska tillräckligt mycket, varken mig själv eller andra. För att jag för att på något sätt försöka rädda mig själv sänker andra. Ser på dem med avsky, alla de långa, smala, vältränade, med långt hår och snygga kläder som går förbi mig, och de som lever med mig. Allt det jag inte är. Och jag tänker att aldrig igen en kaka, istället träna mycket mer, springa och känna känslan av huvudvärk och yrsel igen för att kroppen inte fått den energi den behöver och den sjuka nödjhetskänslan av den tomma magen.
Och allt jag försökt bygga upp så länge rasar på en dag när de gamla känslorna återigen intar mig. När jag upptäcker att så fort jag försöker konfrontera rädslan av att bli övergiven, av att göra allt för att bli sedd, tagen på, men aldrig räcka till, rasar ner i hålet igen.
Och ibland tror jag att jag (o)medvetet vill ha det jag vet jag inte kan få för att göra mig själv illa så mycket som möjligt. För att på något sätt bevisa för mig själv det jag längst inne tror, att jag inte duger. Inte på något sätt.
Jag vill bli hel
Jag vill älska mig själv, kunna vara stolt
Våga tro hoppas
utan att få panik och drunkna i rädslan
Se klart utan att vara inbäddad i förvirring
Jag vill bli hel snälla snälla snälla
Händer som skakar
Och det är läskigt att jag fortfarande kommer på mig själv där jag ligger i min säng och nästan-sover att tänka att du inte gjorde något fel utan att det var jag. Bara.
Jag som hade för höga krav (fast att tycka att bara-leka-lite-med inte är ok tycker jag egentligen inte ens är ett krav utan nåt man borde bara kunna anta, och du sa det faktiskt själv - Jag borde vetat bättre sa du och sen Förlåt) och jag som missuppfattade (fast vissa saker går inte att missuppfatta, din kropp mot min och dina händer i mina till exempel). Jag som inte visste mer vem jag var och inte satte bättre gränser och jag som hoppades på något som aldrig kunde ha blivit.
Och det är läskigt att du fortfarande kan framkalla den där "om jag bara får dig så skiter jag i allt annat"- känslan och magen som börjar krampa och kroppen som stelnar och händer som skakar när jag ser dig eller bara hör låten som blivit din.
I alla fall för en stund. För krampen varar inte lika länge. Jag är mindre trasig nu. Lite mer hel.
(Och kanske kanske börjar hjärtat snart våga hoppas igen.)
Roliga sms
15/02/2006 10:21
Hej! Har ni trevligt, målaren och du? Här på bussen är det lite segt. Börjar få lite ont i kroppen och pensionärerna verkar sura. Det var roligt att träffa dig iaf! Puss
15/02/2006 10:37
Oj, det var inte meningen att låta så neggo peggo. Malin har läxat upp mig och nu visslar hon på "always look on the bright side of life". Vi har det bra! Kram
Haha, det är ganska roligt att läsa gamla sms ibland.
Ung, finnig och vansinnig
Gårdagskvällens roligaste samtal, mellan vänner från min yngre ungdom jag numera träffar alltför sällan (genomfördes egentligen på lite smått bushigt öviksmål som D beskrev som någon sorts norrländska fast snabbare):
J och D diskuterar hur jobbigt det var att vara ung.
J: Man var så hormonstinn...
D: Ja, ung, finnig och vansinnig!
J: Och allt var pinsamt och man blev generad så ofta. Nuförtiden blir jag inte generad över nåt. Känns som om man har upplevt allt redan.
M: Men, hallå du fyller ju bara 23 år! Den tionde oktober, det vet jag.
J2 dör av skratt på andra sidan bordet.
J2: Är det så här jag har växt upp? Haha, allt är som vanligt; M har koll på allt, J sitter och muttrar i ett hörn och är bitter och D håller låda.
J: Vad är det för låda alla snackar om? Den där korvgubbelådan?
Vi andra förklarar att hålla låda ungefär betyder underhålla, vara rolig och prata mycket. J ser ut att förstå.
Ett tag senare säger någon annan något roligt och J utbrister:
J: Nu är det du som håller i den där lådan!
Storm - hjälp!
Här har ett träd blåst ner utanför ett hus i Örnsköldsvik.
Bäst att hålla sig inomhus!
ARG!
Arg för att det var längesen någon dumförklarade mig så och jag hade nästan glömt hur det kändes. Ledsen för att jag nästan hade börjat tro på att trots att vi människor är olika och tycker olika så kan man trots allt lyssna på varandra, lära sig av varandra och hjälpas åt. Jag har blivit så van under mitt år på skolan att man inte behöver vara rädd för att ifrågasätta, inte ens de "sanningar" man alltid har tagit för givet, för att det trots allt är Sanningen som sätter oss fria och vad ger det att tro på något som inte är sant? Och jag har lärt mig att trots att vi i vår klass har väldigt skilda åsikter och erfarenheter och värderingar så behandlar vi varandra bra, älskar varandra och lyssnar på varandra. Och det är ok att inse att man kanske har haft fel men det är också ok att ha olika åsikter om massa saker. Den miljön har fått mig att återigen tro på att det går att förändra saker som är fel, som gör oss illa.
Just därför gjorde det extra ont, när jag helt plötsligt befann mig i en miljö som på ett sätt var helt okänd, men ändå så välbekant. En miljö där man dumförklarar en hel grupp människor, varav en av dem råkar vara jag, utan att ha någon som helst aning om vem jag är, vad jag har gått igenom eller varför jag tror som jag gör.
Jag är så fruktansvärt less på att alltid behöva försvara och förklara mina åsikter och värderingar och min tro bara för att den inte oftast är vad den stora massan tycker. Jag är så fruktansvärt less på att bli nedvärderad och dumförklarad och dragen över en kam när de som kritiserar oftast inte har en aning om vad de pratar om! Men värst är att jag i stort sett aldrig får en ärligt ställd fråga utan alltid får försvara mig ur ett underläge, där någon eller några har vräkt ur sig sina fördomar och åsikter i ansiktet på mig, utan att ge mig någon chans att ge min sida av saken. Dessutom skulle jag vilja påstå att jag faktiskt har mer grund och argument för många av mina trosuppfattningar och värderingar än medelsvensken, just därför att jag genom att inte ha en "genomsnittlig" uppfattning verkligen har fått tänka igenom varför jag tror som jag tror. Men sanningen är den att det inte bara är jag som tror på något eller har värderingar som jag lever mitt liv efter. Alla har en världsbild de lever efter! Du, jag och alla runtomkring. Varför är det då alltid bara jag som måste försvara min?
Som i dag då jag befann mig på ett muf-möte i Ö-vik. Helt plötsligt kommer det in en kvinna som väntar på att ett möte med moderaterna ska börja efter vårat. Hon börjar prata om hur många av moderaterna i Örnsköldsvik som är religiösa och utropar sedan Är någon av er religiösa? Ingen svarar direkt (vad ska man svara på en sån fråga liksom som har undertonen Är det någon här som är dum i huvudet? Och vad menar hon egentligen med sin fråga? Vad lägger hon i ordet religiös? Visst, jag är kristen men jag är övertygad om att jag inte är allt det hon lägger i ordet "religiös" som hon kastar ut.) Hon fäster sedan blicken på en kille som sitter runt bordet och frågar Är du det? Och han svarar Herregud nej, jag har läst religion och just därför är jag inte det! (och sitter samtidigt med en gymnasiebok i biologi framför sig och jag undrar hur mycket religion han egentligen läst och i vilket sammanhang). Och hon utropar då segervisst ett Ja, precis! Jag har börjat läsa teologi för att sätta dit dem. Jag försöker då lägga in något i "diskussionen" genom att börja säga Jag har läst teologi i ett år och är fortfarande kristen, men blir avbruten mitt i meningen (hon verkar inte ens höra att jag sa något) av att hon säger att Jag kan inte förstå hur man kan sitta med i ett parti som ska tro på människan och hennes förmåga och samtidigt vara i förbund med Gud.
Men hallå, hon har ju inte alls förstått det hela! För det första så hävdar ju kristendomen ett högre människovärde och tro på människans förmåga än något annan världsåskådning. Gud skapade människan till sin avbild står det i bibeln, gav oss en fri vilja att själva bestämma - och tyckte att det var gott och bra. Utan en Gud finner jag det väldigt svårt att hitta något bestående värde av människan överhuvudtaget. Om vi bara är högst uppe i en utvecklingspyramid som härstammar från intet (vilket bara det är högst ologiskt) så gör det oss likadana som djur och växter. Och varför är det bättre att överleva, att vara mer intelligent, varför bör vi överhuvudtaget lita på oss själva när vi härstammar från en icke-intelligens? Det finns liksom inga vettiga svar. Men hur många har tänkt igenom det? Och för det andra så om man ser sig omkring i världen, och i sig själv, så tappar i alla fall jag till väldigt stor del förtroendet på människans vishet och godhet i sig själv. Vad gör vi med vår jord, med varandra och med oss själva? Allt blir bara trasigare och trasigare. Kristendomen, och jag, hävdar att världen och människan är trasig och att vi inte pallar med allt själva. Att vi behöver bli hela igen. Trots att vi också har otroligt stor förmåga och ett värde. Nä men vilken tur då, fortsätter kvinnan, att ingen av er är lika dumma som de i riktiga moderaterna. Jag tror på er!! (Så säger hon utan att känna oss som satt där och inte låta någon annan komma till tals.)
Och när jag sen ifrågasätter en annans syn på miljöpolitik, suckar han och säger att det är sorgligt att inte ens ungdomarna förstår det här. Jag svarar att bara för att jag ifrågasätter betyder det inte att jag inte förstår. Snarare tvärtom. Att jag vägrar att svälja allt alla säger till mig, utan försöker förstå vad de säger och jämföra argument mot varandra och se vad som håller. Och jo, säger han, att hans uppgift är ju att bli duktig på att argumentera för sin åsikt och förklara den för mig. Ja precis, säger jag, och min uppgift blir då att ifrågasätta och väga vad du säger mot det andra säger.
Och jag är inte dum, inte ointelligent och inte oinsatt, snarare tvärtom, men de får mig att känna att jag är allt det där. Och det gör mig ont och jag blir mer arg och ledsen än jag känt mig på länge.
Jag sitter där, på mitt första muf-möte någonsin, efter att ha följt med min bror som känner några som är med, och har lust att börja gråta. För att jag igen blir påmind om varför jag en gång nästintill slutade tro på förändring. Och jag tänker att om de ville att jag skulle gå med där så gjorde de inte sitt bästa intryck.
Och så blir jag ännu mer ledsen för att jag känner igen så mycket av allt detta i kyrkan. Där bara vissa självklara åsikter är ok att hävda i offentligheten, utan att direkt behöva argumentera för sin åsikt eller bemöta kritik, där en viss sorts människor känner att de passar in medan andra på massa olika sätt känner sig trampade på, sårade och dumförklarade.
Jag vill inte vara som den kvinnan på mötet så jag tänker inte bedöma moderaterna efter ett möte med dem som är moderater utan efter deras ideologi. Och det får bli min bön också, att människor förhoppningsvis söker efter källan till kristendomen, Jesus, istället för att enbart titta på människor. Men samtidigt att jag vill göra mitt för att förändra det jag kan.
Gud, hjälp mig att våga tro och hoppas på en förändring! I mig och i andra.
Snål eller smart?
Alex skämdes lite smått, gömde sig bakom en hylla i affären, ringde till Helena och skrattade gemensamt åt mig.
Men jag är nöjd! =)
Tjuvlyssnat.se
Dessa skrattar jag högt åt i dag:
Var är kakorna?
Har någon sett min mobil??
Dagens i-lands problem
Veckans fråga på allehanda.se (lokaltidningen hemma i Ö-vik)
Har ditt hushåll installerat digital-tv?
- Sent om sider så har vi skaffat box till två av våra fyra tv-apparater (en till mig och tre till barna). Men det sved i den magra plånboken. Hur får jag råd att köpa till de två barn som ännu inte fått ngn box???
FATTIGLAPPEN
Eh, ironi?
Vårkänslor
Dagens citat tilldelas min kära klasskompis Lina. Hon, jag och Sofia satt i observatorielunden och lapade sol på lunchrasten. Plötsligt kommer Idol-Danny och sätter sig mitt emot oss på andra sidan en tom damm. Lina verkar ha problem med att inte stormglo. Sen tar Idol-Danny av sig tröjjan och sitter i bara linne. Då kan Lina tydligen inte ens slita blicken från honom medans hon surmulet säger " det borde va förbjudet att ha bara linne på sig i offentliga parker när man är så snygg". Ungefär här låg jag i en hög på marken och kunde inte sluta skratta....
Haha. Ja så kan det gå när våren kommer för snabbt.