Jag är hemma igen.
Första morgonen i Sverige vaknade jag av tågen vid Karlbergs station. Tittade ut genom fönstret. Stockholmsvy. Undrade om jag drömde, om jag snart skulle vakna upp i Moldavien. Men minuterna gick. Jag åt hårdbröd med ost till frukost och tog 47:an ner till Sergels tog. Hajade till när jag hörde människor prata svenska bredvid mig på övergångsstället. Insåg att jag faktiskt var hemma igen. Och jag kunde inte sluta att förundras över hur vackert allt var, och att jag faktiskt klarat det.
Och nu. Så känns Moldavien som en dröm. Som om jag aldrig varit där, som om allt bara utspelat sig i mitt huvud. För hemma är allt (nästan) som vanligt, och ingen här har en aning om hur det är där nere.
Men det har varit fina dagar. Jag har ätit frukost i morgonsol på en innergård. Promenerat förbi kolonilotter längs en kanal och funderat på om det verkligen går, det där att två personer håller ihop ett helt liv. Åkt 50 mil i solhet bil, vevat ner alla rutor på en och samma gång, skrikit och gjort lekande laxen. Grillat, ätit rabarberpaj och kokat marmelad. Dansat fågeldansen i ring, varit på ridtur längs Höga kusten med min familj, pratat om minnen som gör ont med farmor.
Min bror är på väg till Roskilde. Han har lovat att ringa under Coldplays konsert. Vi testade tältet på baksidan av huset innan han åkte. Åt hamburgare mitt i natten mittemot varandra i varsin sovsäck. Pratade partipolitik tills vi somnade. Vaknade och kastade oss ut på gräsmattan för att få luft. Sen läste jag böcker och lyssnade på radio i solen hela dagen. Linda Olsson var dagens sommarpratare, och pratade om vad som är skillnaden mellan vänskap och kärlek. Hon liknade kärleken vid en livsfarlig forsfärd som upptar alla ens förmågor fullständigt, vänskap vid en kanotfärd i lugna vatten. Jag håller inte med. Tvärtom. För när jag tänker på en kärleksrelation tänker jag på lugna vatten. På en bästa vän, någon som håller fast, en grund att ta spjärn mot för att våga sådant jag är rädd för. Forsar också ibland, såklart. Både sådana av lycka och attraktion, men också av kamp. Men i grunden en reskamrat på en lugn resa.
I helgen var det Hamnfest i min lilla hemstad. Jag höll mig mest därifrån, men den kvällen då Fredric spelade gick vi dit. Han tillägnade den enda svängiga låten till Michael Jackson. En annan av hans låtar handlar om hans mamma. Min vän sa att tänk vad fint att få en låt tillägnad sig. Ja, sa jag. Det är därför jag ska gifta mig med en musiker.
Det blir aldrig mörkt ute den här tiden om året i Norrland. Det är obeskrivligt vackert. Jag skrattar sådär man bara gör med vänner man blivit den man är tillsammans med. Kliver upp, går ute i bikini tills solen försvinner bakom berget, duschar inte förrän på kvällen. Och ändå. Har så svårt att gå och lägga mig, hittar inte lugnet.
Nu går snart solen upp igen.
Och nu. Så känns Moldavien som en dröm. Som om jag aldrig varit där, som om allt bara utspelat sig i mitt huvud. För hemma är allt (nästan) som vanligt, och ingen här har en aning om hur det är där nere.
Men det har varit fina dagar. Jag har ätit frukost i morgonsol på en innergård. Promenerat förbi kolonilotter längs en kanal och funderat på om det verkligen går, det där att två personer håller ihop ett helt liv. Åkt 50 mil i solhet bil, vevat ner alla rutor på en och samma gång, skrikit och gjort lekande laxen. Grillat, ätit rabarberpaj och kokat marmelad. Dansat fågeldansen i ring, varit på ridtur längs Höga kusten med min familj, pratat om minnen som gör ont med farmor.
Min bror är på väg till Roskilde. Han har lovat att ringa under Coldplays konsert. Vi testade tältet på baksidan av huset innan han åkte. Åt hamburgare mitt i natten mittemot varandra i varsin sovsäck. Pratade partipolitik tills vi somnade. Vaknade och kastade oss ut på gräsmattan för att få luft. Sen läste jag böcker och lyssnade på radio i solen hela dagen. Linda Olsson var dagens sommarpratare, och pratade om vad som är skillnaden mellan vänskap och kärlek. Hon liknade kärleken vid en livsfarlig forsfärd som upptar alla ens förmågor fullständigt, vänskap vid en kanotfärd i lugna vatten. Jag håller inte med. Tvärtom. För när jag tänker på en kärleksrelation tänker jag på lugna vatten. På en bästa vän, någon som håller fast, en grund att ta spjärn mot för att våga sådant jag är rädd för. Forsar också ibland, såklart. Både sådana av lycka och attraktion, men också av kamp. Men i grunden en reskamrat på en lugn resa.
I helgen var det Hamnfest i min lilla hemstad. Jag höll mig mest därifrån, men den kvällen då Fredric spelade gick vi dit. Han tillägnade den enda svängiga låten till Michael Jackson. En annan av hans låtar handlar om hans mamma. Min vän sa att tänk vad fint att få en låt tillägnad sig. Ja, sa jag. Det är därför jag ska gifta mig med en musiker.
Det blir aldrig mörkt ute den här tiden om året i Norrland. Det är obeskrivligt vackert. Jag skrattar sådär man bara gör med vänner man blivit den man är tillsammans med. Kliver upp, går ute i bikini tills solen försvinner bakom berget, duschar inte förrän på kvällen. Och ändå. Har så svårt att gå och lägga mig, hittar inte lugnet.
Nu går snart solen upp igen.