Clever girls like clever boys much more than clever boys like clever girls
You should have listened to what mama said
And walked away with someone else instead
You should have listened to what grandma said
And married someone more like Fred
You should have listened to your inner voice
While you had time and still a choice
You should have reached for the emergency brake
Before it was too late
You see the clever girl looks for a clever boy
To another extent than the clever boy
Will ever look for a mate
Who goes to round-table debates
And runs a little bit late
When she does work for the state
You see the clever girls look for the clever boys
And then the clever boys seem to have a different choice
They want a good-looking chick
That likes to blow them away
Someone who laughs at all the
Funny little things they say
I have a friend who's in this mensa club
He has no trouble to admit
He wants a woman with ambitions
That go as far as raising kids
You see the clever girl looks for a clever boy
To another extent than the clever boy
Will ever look for a mate
Who goes to round-table debates
And runs a little bit late
When she does work for the state
You see the clever girls look for the clever boys
And then the clever boys seem to have a different choice
They want a good-looking chick
That likes to blow them away
Someone who laughs at all the
Funny little things they say
- Pelle Carlberg
--------------------------------------------------------------------------
Och när du lyssnat klart på låten tycker jag att du ska läsa det här blogginlägget av genusforskaren och historiken David Tjeder.
"Men Pelle Carlbergs sång pekar ändå på något slags kontinuitet. Kvinnlighet och bildning hänger inte ihop. För att vara attraktiv måste något annat till - i många mäns ögon."
Gratis är inte alltid gott
För några år sedan tyckte jag alltid att folk överdrev när de sa att så kallade tjejtidningar inte var bra. Överdrivet, fnös jag. Jag läser ju ändå bara modet. Och jag inser ju att allt inte är vad det verkar, men vadå, man kan ju läsa tidningen med lite distans.
Sen gjorde min dåliga självbild att jag höll på att gå sönder. Tänkte att jag gör vad som helst bara jag klarar av att se mig själv i spegeln, gå på stan utan att hata både mig själv och de tjejer jag möter som är allt vad jag inte är men vill vara, tillbringa tid med mig själv och vara lugn, kunna äta utan att få dåligt samvete. Insåg att jag påverkades mer än jag trodde av min omgivning, så jag slutade läsa de tidningarna i hopp om att det kanske skulle hjälpa något.
Så häromdan tar jag in posten och där ligger en Glamour. De vill ge mig tre nummer gratis.
Bläddrar igenom tidningen och inser igen varför jag inte läser "tjejtidningar". This is why:
- Alla deras modeller ser likadana ut. Väldigt smala och hårdtränade, med jämn hy, glansigt hår och väldigt mycket smink. De ser ut som ingen gör. Berättar utan ord för mig hur jag bör se ut.
- De skriver att det är okej att photoshopa bilder på sig själv. (Nejnejnej!)
- De meddelar att det är ett måste att sminka sig och har tre uppslag med de bästa sminktipsen. Jag vägrar lägga så mycket av min tid och mina pengar på smink, har mycket viktigare saker för mig.
- De är så sjukt fixerade vid utseende. Jag är mer än min kropp och jag kräver att folk behandlar mig som ett subjekt, inte ett objekt.
- De är fulla av reklam vars budskap är att jag inte duger som jag är.
- De promotar höstmode och nya måsten. Jag har varken råd eller tid att köpa nya kläder hela tiden. Dessutom känns det grymt ohett att konsumera sönder världen och oss själva ännu mer.
- De vill att jag ska skaffa mig en slank kändiskropp. Slanka ben och platt mage är tydligen grejen. Men hallå, jag har faktiskt min egen och den är jag väldans nöjd med. Låt mig vara det! I ett reportage om en redan smal tjej som får testa en hollywood-diet skriver hon: "Under tredje veckan kommer jag ofta på mig själv med att stå och stirra på min spegelbild. Jag kommer ut ur duchen, står som hypnotiserad och nyper mig mansikt i höftskinnet. (...) Första dagen i frihet tryckte jag genast i mig en pizza, men istället för att känna mig exalterad fick jag enorma skuldkänslor." (Glamour nr 10 2008, sid 155) Grattis, tjejen. Du har just lagt grunden för en ätstörning. Kom ihåg att tacka Glamour.
Så jag skickade ett mejl:
Hej! Jag vill inte ha fler nummer av er tidning! Ha en fin dag! Mvh / Lina
Sen gjorde min dåliga självbild att jag höll på att gå sönder. Tänkte att jag gör vad som helst bara jag klarar av att se mig själv i spegeln, gå på stan utan att hata både mig själv och de tjejer jag möter som är allt vad jag inte är men vill vara, tillbringa tid med mig själv och vara lugn, kunna äta utan att få dåligt samvete. Insåg att jag påverkades mer än jag trodde av min omgivning, så jag slutade läsa de tidningarna i hopp om att det kanske skulle hjälpa något.
Så häromdan tar jag in posten och där ligger en Glamour. De vill ge mig tre nummer gratis.
Bläddrar igenom tidningen och inser igen varför jag inte läser "tjejtidningar". This is why:
- Alla deras modeller ser likadana ut. Väldigt smala och hårdtränade, med jämn hy, glansigt hår och väldigt mycket smink. De ser ut som ingen gör. Berättar utan ord för mig hur jag bör se ut.
- De skriver att det är okej att photoshopa bilder på sig själv. (Nejnejnej!)
- De meddelar att det är ett måste att sminka sig och har tre uppslag med de bästa sminktipsen. Jag vägrar lägga så mycket av min tid och mina pengar på smink, har mycket viktigare saker för mig.
- De är så sjukt fixerade vid utseende. Jag är mer än min kropp och jag kräver att folk behandlar mig som ett subjekt, inte ett objekt.
- De är fulla av reklam vars budskap är att jag inte duger som jag är.
- De promotar höstmode och nya måsten. Jag har varken råd eller tid att köpa nya kläder hela tiden. Dessutom känns det grymt ohett att konsumera sönder världen och oss själva ännu mer.
- De vill att jag ska skaffa mig en slank kändiskropp. Slanka ben och platt mage är tydligen grejen. Men hallå, jag har faktiskt min egen och den är jag väldans nöjd med. Låt mig vara det! I ett reportage om en redan smal tjej som får testa en hollywood-diet skriver hon: "Under tredje veckan kommer jag ofta på mig själv med att stå och stirra på min spegelbild. Jag kommer ut ur duchen, står som hypnotiserad och nyper mig mansikt i höftskinnet. (...) Första dagen i frihet tryckte jag genast i mig en pizza, men istället för att känna mig exalterad fick jag enorma skuldkänslor." (Glamour nr 10 2008, sid 155) Grattis, tjejen. Du har just lagt grunden för en ätstörning. Kom ihåg att tacka Glamour.
Så jag skickade ett mejl:
Hej! Jag vill inte ha fler nummer av er tidning! Ha en fin dag! Mvh / Lina
good girls are happy and satisfied, good girls don't say no or ask you why - i won't stop asking until i die
jag hade tagit studenten några veckor tidigare. det var sommar och dagen efter festen var mina fötter fulla av myggbett efter att ha spelat kubb barfota på gräsmattan. när vi kom dit konstaterade killen från parallellklassen vi hälsade på vid verandadörren att det inte var så många där. men det gör ju inget för alla snygga tjejer är ju här i alla fall. sa han och så log han ett snett leende och tittade på oss, som han typ aldrig pratat med förut. helt säkert menat som en komplimang, men jag hatade honom för att han sa det. för att han satte ord på det som så många på så många sätt sagt till mig genom åren.
i julas såg jag och min bror på idol, i rummet med de misslyckade orangea väggarna i bottenvåningen på våra föräldrars hus. bakgrundsdansarna i tv-rutan var två väldigt lättklädda kråmande tjejer. och jag blev så arg. men jag kunde inte förklara för honom varför så att han förstod. och hans tröstande ord men lina det är ju inte såna tjejer de bra killarna vill ha i alla fall, det är såna som du som man vill gifta sig med, hjälpte inte alls utan gjorde mig bara ännu mer uppgiven.
ungefär ett år tidigare befann jag mig på en klubb i centrala stockholm med goda vänner. vi dansade oss svettiga tills musiken kändes i hela kroppen och vi inte orkade skratta mer. men ovanför våra huvuden dansade en tjej i minimal bikini på en glasbro och hur mycket jag än tycker om er så blev ni då en del av det där hatet. för jag ser ju att ni tittar. hur ni tittar.
och jag insåg där i soffan framför tvn hur svårt det är att med ord förklara upplevelsen av alla dessa bilder på nästintill nakna sminkade hårdtränade retuscherade falska kroppar som ständigt är en del av min vardag. som varit en del av mina dagar så länge jag kan minnas, tittat ner på mig från enorma bilder och utan ord berättar för mig hur jag ska vara och se ut (hur kommer det sig annars att alla ser exakt likadana ut?). alla dessa annonser som påpekar alla mina fel, medvetna och tidigare omedvetna, och hur jag kan fixa till dem. alla dessa blickar som stannar vid mig om jag rör mig, ser ut och beter mig på ett speciellt sätt men annars vandrar vidare. löpsedlar och förstasidor som berättar vad som är rätt och fel och ger tips i punktform på hur jag kan gå från fel till rätt.
hur ilskan grundar sig i ett hat för att de om och om igen matar mig med en ouppnåelig bild av hur jag ska vara för att bli sedd, bli vald, vara rätt. och jag hatar att jag, trots att jag med all kraft försöker värja mig, har internaliserat deras åsikter om mig.
(fast trots allt nej, jag kommer aldrig att passa in i den skapade mallen och innerst inne älskar jag det.)
i julas såg jag och min bror på idol, i rummet med de misslyckade orangea väggarna i bottenvåningen på våra föräldrars hus. bakgrundsdansarna i tv-rutan var två väldigt lättklädda kråmande tjejer. och jag blev så arg. men jag kunde inte förklara för honom varför så att han förstod. och hans tröstande ord men lina det är ju inte såna tjejer de bra killarna vill ha i alla fall, det är såna som du som man vill gifta sig med, hjälpte inte alls utan gjorde mig bara ännu mer uppgiven.
ungefär ett år tidigare befann jag mig på en klubb i centrala stockholm med goda vänner. vi dansade oss svettiga tills musiken kändes i hela kroppen och vi inte orkade skratta mer. men ovanför våra huvuden dansade en tjej i minimal bikini på en glasbro och hur mycket jag än tycker om er så blev ni då en del av det där hatet. för jag ser ju att ni tittar. hur ni tittar.
och jag insåg där i soffan framför tvn hur svårt det är att med ord förklara upplevelsen av alla dessa bilder på nästintill nakna sminkade hårdtränade retuscherade falska kroppar som ständigt är en del av min vardag. som varit en del av mina dagar så länge jag kan minnas, tittat ner på mig från enorma bilder och utan ord berättar för mig hur jag ska vara och se ut (hur kommer det sig annars att alla ser exakt likadana ut?). alla dessa annonser som påpekar alla mina fel, medvetna och tidigare omedvetna, och hur jag kan fixa till dem. alla dessa blickar som stannar vid mig om jag rör mig, ser ut och beter mig på ett speciellt sätt men annars vandrar vidare. löpsedlar och förstasidor som berättar vad som är rätt och fel och ger tips i punktform på hur jag kan gå från fel till rätt.
hur ilskan grundar sig i ett hat för att de om och om igen matar mig med en ouppnåelig bild av hur jag ska vara för att bli sedd, bli vald, vara rätt. och jag hatar att jag, trots att jag med all kraft försöker värja mig, har internaliserat deras åsikter om mig.
(fast trots allt nej, jag kommer aldrig att passa in i den skapade mallen och innerst inne älskar jag det.)