Gapskratt
Kanske det roligaste (och mest beskrivande?) uttrycket ever.
Som ett gapskratt alltid.
Jag förväntas alltid förklara
Läste Göran Rosenbergs ledare i DN härom morgonen på väg till skolan. Han sätter ord på så mycket som behöver sägas.
Ett av mina största irritationsmoment är att jag som kristen alltid förväntas förklara (vilket jag gärna gör om personen är beredd att lyssna och försöka förstå) varför jag tycker, tror och handlar som jag gör, medan det att kalla sig ateist innebär total frihet från vidare förklaring.
Jag hävdar att alla har en världsåskådning, ett sätt hur de ser på tillvaron. Varför är då ateismen så ofta helt fritt från ifrågasättanden?
Jag tror att alla skulle må bra av att oftare ifrågasätta och reflektera över sina egna åsikter (även de som kanske alltid har verkat så självklara).
tittar åt ett annat håll
Det gör mig arg när jag i min vardagskvällströtthet plockar ihop lite lösgodis i den färgglada påsen (tröstätande) och upptäcker att det för varenda en verkar helt naturligt att ta för sig av utbudet utan att betala.
Killen med telefonen som plockar sin påse full och frenetiskt tuggar på nya godisbitar medan han i mobiltelefonen högt diskuterar om han ska ut och festa ikväll eller inte trots att han är sjuk.
Hans kompis som står bredvid och samtidigt försöker förklara att skolstarten kommer att innebära mer fester än de orkar med ändå.
Mannen som har ett mjölpaket och ett salladshuvud i ena handen, men med den andra plockar åt sig lite färdkost på väg mot kassan.
Kommer ni inte ihåg? Att provsmaka är att snatta. Som att det skulle funka att provsmaka allt man vill köpa. Lite jordgubbar, nötter, godis och sen är ju redan sötbegäret dämpat så då slipper man ju köpa nåt. Va bra då.
Det gör mig arg när jag i det galna folkvimlet på T-centralen väntar på att få stiga på tunnelbanan ser ett gäng fjortonåriga pojkar börja gå på vagnen innan de avstigande hunnit gå av. Mannen längst fram i kön, en bit ifrån mig, säger "Vänta på att de har gått av!". Otrevligt säger han det. Men killarna gör ett nytt försök. Då tar mannen tag i den ena pojkens luva på hans svarta hood och rycker kraftigt bakåt så att pojken faller bakåt och landar på perrongen.
Det gör mig argast att min svenska (?) mesighet gör att jag inte säger till.
Bilder från Kroatien
Klicka här för att se de utlovade bilderna från Kroatien i somras.
men vad är det vi gör?
Vad är det jag (vi) gör här min vän?
Inte så att jag inte menat allt jag sagt, det har jag verkligen
men vad är det vi gör?
Som att jag inte klarar mig utan, du får ju mig att må så bra
men även som att jag vet att det inte räcker (?)
Pappa-kväll
Ikväll är pappa-kväll.
Pappa-kväll innebär massa fixande:
- Laga punktering på cykeln
- Ordna så att Internet fungerar
- Bära upp massa saker till vinden
- Skruva upp fyra hyllor
- Sätta upp en utomhustermometer
Och sen får han alltid kaffeabstinens så då måste vi gå ut och fika i stockholmskvällen. Bara jag och han.
Han är så grymt snäll, min pappa.
Sandal- och ryggsäcksfolket
DN skriver i dag om att den som vill gå på musikal eller se en krogshow ska kunna köpa sistaminutenbiljetter till halva priset i Stockholm.
På frågan till Hasse Wallman (Wallmans AB) vilka det är som vill köpa biljetter till halva priset svarar Hasse att när han gjorde en liknande grej på 80-talet så var det många ur sandal- och ryggsäcksfolket som stod i kö.
Vilka är sandal- och ryggsäcksfolket?- Det är de som inte har råd med en biljett för 350-500 kronor.
Hahaha. Morgonens skratt. Tydligt att jag tillhör detta folk.
Att känna sig hemma
Tåget rullar in mot Stockholm och jag känner mig oväntat nog hemma.
Längtar hem till mitt studentrum och mina Vasastans-hoods.
Känner mig så hemma att jag tar på mig mina mjukisbyxor, ett halvskabbigt linne och flipflops. Sätter osminkad upp håret i en tofs och tar på mig en ryggsäck. Tänker gå till affären runt hörnet och handla lite mat. Kommer ner runt hörnet och småskrattar för mig själv. Det här är inte som det hemma jag är van vid. Står mitt på Odenplan och omges av massa tokstylade hippa stockholmare. Känner att jag inte riktigt passar in.
(Eller så är det just jag som passar in, som är hemma-skabbig i centrum, för det är väl där alla coola bor? Vi säger så. Haha.)
Vad är du rädd för
Och där ligger vi i gräset, har nästan somnat, när en dagslända väcker oss och vi slänger oss snabbt åt sidan.
men hey det är ju inte så konstigt att man är lite ilsk när man bara lever en dag. men vadå, hallå, vad gör den under den enda dan? försöker hitta någon att para sig med? Skratt.
Tittar upp mot molnen som rör sig så fort
eller är det vi som rör oss?
och så frågar du
Lina vad är du rädd för?
Och jag minns att jag stannade upp på gatan häromdan och insåg att jag är rädd för så grymt mycket.
Rädd för människor. Jag var för allt i världen rädd för barnen på det fritids jag jobbade på, för konfirmander jag aldrig träffat. Rädd för att bli sårad, för att såra. För att inte räcka till, för att inte bli sedd. Rädd för att bli som alla andra. Rädd för att låta rädslan för andra styra mitt liv.
Rädd för att bli någon jag inte vill vara. Bitter, utan hopp, att inte våga, att ge upp principer, för att se mer till paragrafer än till människor.
Rädd för att inse att Gud inte finns. Att då inte mer vilja leva, förutom i det falska mörkaste förträngandet. Rädd för meningslösheten, tomheten och apatin.
Rädd för gamla rädslor och hjärnspöken som tar över. Rädd för tillfredsställelsen och nöjdheten över yrsel och för lite mat. För långa promenader och illamående framför spegeln.
Rädd för döden som kommer att ta ifrån mig älskade gamla visa människor som jag inte hinner träffa så ofta jag vill.
Rädd för ormar med.
Rädd för det okända, att ta en annan väg, att lära känna nya människor, att inte ha kontroll.
Rädd för att inte våga vara rädd, att inte våga utmanas, rädd för att låta rädslan vinna.
Gud, hjälp mig att inte förneka min rädsla men inte heller att låta den styra över mig.