Lina

Konstigt det här.

Nästan så att jag saknar Stockholm.

Det trodde jag aldrig att jag skulle säga. Vissa saker kommer jag nog aldrig å gilla där. Men jag saknar allt mysigt å allt som finns att göra. Jag vill fynda på mellandagsrean och gå på promenadteater i gamla stan och gå längs mälarstrand och runt djurgårn och hitta ett mysigt café eller ett festligt uteställe med underbara människor och gå på gudstjänst i Klara kyrka.

Men när jag väl är i Stockholm längtar jag hit massor. Så jag passar på å njuter av allt jag hinner med här hemma. Allt som inte finns i Stockholm.

Det är lite lustigt ändå när man känner en stad så pass utan och innan som jag ändå gör med Ö-vik. Det har man ju inte en chans att göra i Stockholm, hur länge man än bott där. När vi kom in i stan med bussen när jag kom hem slog aldrig rödljuset om trots att vi var typ de enda ute och det var mitt i natten. Skitrödljus, tänkte jag då. Det slår ju aldrig om. Man måste ju typ alltid backa bakåt eller vänta på att det ska komma en annan bil bakom för att det ska slå om. Sen skrattade jag för mig själv, för att jag kan utantill hur rödljusen frungerar. Hahaha.

Har börjat att läsa en bok som stått i bokhyllan länge (Har haft svårt att läsa en bok med riktig mening på ett tag. Hjärtat har så svårt att lugna ner sig.). En bok om hopp, som jag redan efter tre kapitel tror kommer bli en av de få böcker som förändrar lite. I hjärtat.

Tänkte på det då, hur svårt det är att börja hoppas. Det är svårt att hoppas på kärleken - att jag kan bli älskad, att jag kan låta nån älska mig, att jag kan älska tillbaka. Svårt att hoppas på Gud. Svårt att hoppas på att min tro räcker till. Svårt att hoppas på att du kommer att bli glad på riktigt igen. Och att du kommer att bli frisk. Att vi kan bli hela igen.

För det är jobbigt att börja hoppas, då man vet att man helt troligen kommer att bli besviken.

Men så tänkte jag också på att jag ändå tror att jag så sakta börjar hoppas igen. Med små steg, javisst, men ändå steg i rätt riktning. Och jag tänker att det kanske inte är så fel att jag bara tar små steg, att det kanske är ok. Att det är ok att vara ledsen, att inte alltid behöva vara stark och bra och modig. Så sa mamma i dag i alla fall. Och det kändes skönt. Och jag tänkte att man måste våga hoppas, för vad är annars livet? Och jag tänkte på hur glad jag är. Tänkte på mina vänner jag älskar. Och log och blev lycklig. Insåg att jag hoppas och tror trots allt. Och är glad.

"Modet att, trots riskerna, våga bära på en livlig, annorlunda bild av framtiden. Modet att säga En dag. En dag kommer det efterlängtade paketet på posten. En dag kommer det att sluta att göra så ont. En dag kommer vi att hitta varandra. En vacker dag så är det inte längre en dröm, ett löfte, ett hopp utan något lika konkret och verkligt som ett nyp i kinden.
Hopp är riskabelt och läskigt. Det får oss att tro på något som vi inte har sett, något som vi inte har bevis för. Hopp får oss att gå på en osynlig lina. Och risken finns hela tiden att vi kan trilla ner. Det tryggaste är att inte förvänta sig något, att spika fast hoppet hårt i golvet. Att låta murarna definiera livet. Men jag tror att Gud sjunger opera för oss. Han sjunger om något som är så vackert att det gör ont i hjärtat, en melodi som svingar sig högre och längre än vi ens vågar tänka. Guds aria vibrerar av frihet, och därför av hopp."
(Och hjärtat vänder sig om, sid. 38-39, av Åsa Molin)

Jag har hopp om kärlek. Hopp om att trasighet kan läkas. Hopp om skratt på riktigt och glädje på djupet. Hopp om framtiden. Och om du inte kan hoppas - minns och vet då att jag har hopp om dig.
 

De här sista dagarna har jag överträffat mig själv i husfrueliga sysslor.
 
Jag har:
Städat hela lägenheten
Vattnat alla blommor
Bakat massa lussekatter
Tvättat (I sex timmar!! Skittvättmaskiner som bara är trasiga!)
Byt lakan i sängen

Äsch. Det lät inte så bra och mycket i en lista. Haha. Men jag är nöjd med min insats ändå. Nu är jag dock less på å vara husfruelig på ett tag. Det där med å va hemmafru är nog inte min grej...

Gårdagen inleddes med ett besök på Street julmarknad. Julstämningen vill dock fortfarade inte riktigt infinna sig, även om det var väldigt mysigt. Snö skulle göra susen.

Bussäventyr
På väg dit lyckades vi missa busshållplatsen där vi skulle kliva av.
”Jaha, då var vi framme vid ändhållplatsen då”, säger busschauffören helt plötsligt.
Vi är ensamma kvar på bussen. Så det var bara att traska tillbaka, som tur var inte så långt.
På vägen hem tog vi också bussen, jag med näsan tryckt mot fönstret i stort sett hela tiden, utan att kunna dölja min förtjusning när jag kände igen var vi befann oss. Festligt att inte bara åka nere i tunnlar. Mer bussresor åt folket!
Det roligaste inträffade dock då vi skulle byta buss. Den första bussen gick inte ända in till stan, så vid Fridhemsplan klev vi av bussen. En söt och trevlig tant tipsade oss om att fortsätta med buss nr 62 som gick precis utanför. Schysst tänkte vi, men lyckades på något vis fippla på utanför så att 62:an hann köra iväg. Vi får då den genialiska idéen att springa ikapp med bussen till nästa hållplats. Linda tar täten, med stor målmedvetenhet, och ger inte upp ens när vi rundar det första hörnet utan att se nästa hållplats. Själv kan jag knappt springa alls för att jag skrattar så mycket. Men vi lyckas och kan kliva på bussen vid nästa hållplats. Yeah.

Biläventyr
När vi kommer in till stan väntar nästa äventyr. Vi går förbi en Wolksvagensbutik som visar nya modeller och blir sugna på fikat de serverar där inne. Vi går in och låtsas spana in några bilar. Situationen kompliceras dock något av att en ytterst trevlig säljare kommer fram och börjar prata med oss. Linda hänger glatt på och ställer många frågor och verkar väldigt intresserad. Vi blir instruerade hur man fäller upp och ner säten (antingen kan man ha många barn, ha sju säten i bilen, eller ett stort bagageutrymme, fem säten), var mugghållarna sitter, hur miljövänlig bilen är, att den inte exploderar även om miljöexemplaret drivs av gas, hur designen är utvecklad… ja, allt och lite till. Jag är mest lite fnittrig och lägger inte till så mycket i diskussionen och tror naivt på Linda som hävdar att hennes föräldrar funderat på att köpa just en sån här bil. Vi får provsitta bilen, får med oss en påse med några broschyrer och får till slut också vårt fika. När vi kommer ut från lokalen visar det sig att Linda ljugit ihop hela historien. Det fattade ju däremot inte jag. Haha. Som en rolig grej.

Dansäventyr
Kvällen visade sig även den bjuda på överraskningar. Vi blev medbjudna på något sorts brasilienparty på Mosebacke. Mosebacke visade sig dock ha många olika avdelningar. Vi misstänkte att vi kanske hade hamnat fel när vi inte såg så många festliga brasilianer men däremot några av de mest festliga människorna jag sett på länge. Där var folk i olika åldrar, med olika klädstil, med olika ursprung och verkligen olika galna dansstilar. DJ:n var halvt flint och runt 50. Som svårt att beskriva stämningen, men helt fantastiskt roligt och skönt var det i alla fall. Det visade sig senare att vi också hade hamnat fel, men det blev ändå så rätt.
Linda hittade även the man of her dreams, en lång festlig fulpartydansande mustachprydd man. Det visade sig senare att han även var som lite flummig, hade varit i Ö-vik och hette Lars. Haha.
För övrigt verkar jag inte förstå när folk flörtar med mig. Vi hittade två festliga pojkar på dansgolvet, en sprättig gultröja och en fin en med randig tröja, som fick namnet Räven. ”Jag tror att Räven och Gultröjan är ihop” sa jag till Linda. Och får ett gapskratt till svar eftersom hon hävdar att Räven flörtar med mig. Well, inte märker jag sånt. ”Man kan ju förstå varför du är singel”, fortsätter Linda. Hmpf. Jaja.

Det är ju inte nyårsafton än på någon vecka, men jag har redan börjat fila på mina nyårslöften, eller i alla fall på några nya vanor. 

Jag ska:

• Börja kliva upp tidigare
  Har klivit upp tio minuter tidigare nu några morgnar och det är helt galet skönt att hinna läsa DN, äta frukost relativt långsamt och inte behöva springa till bussen (eller det senare händer väl ändå av någon konstig anledning, men).

• Börja träna igen
  Friskis och svettis, here I come! Efter jul ska jag köpa ett terminskort och börja träna igen. För att jag saknar det, längtar efter det och mår bra av att träna. Inte för att ”bli snyggare”, inte för att någon annan vill. Inte igen. Jag ska även fortsätta att träna mig i att tycka att jag är fin. Som jag är.

• Gå och lägga mig tidigare
  Jag förstår inte hur det kommer sig att det alltid tar typ tre timmar från att jag första gången tänker ”Nej, nu är det dags att gå och lägga sig snart” tills jag ligger i sängen. Älskar att hinna läsa, be och tänka innan jag somnar (även det inräknas i den nya vanan)  utan att vakna upp som ett trötthetslik dagen efter.

Vi börjar väl så. Jag är som en vanemänniska har jag märkt. Jag gillar när jag har rutiner och planer och vet hur dagen ser ut.
Min klasskompis visade mig en ny väg till och från skolan häromveckan. Den är bättre på alla vis. Man slipper stress-Centralen, det tar kortare tid och man får frisk luft. Ändå övervägde jag typ en hel vecka att ändå ta min gamla väg just bara för att det är så obekvämt att ändra sina vanor. Men så här efter invaningsperioden är det klart värt det. 

Som en tjej jag intervjuade sa för ett tag sen:
”Det man fyller sig själv med kommer att fylla ens tankar, det man tänker handlar man, det man gör blir en vana och vanor blir ens karaktär.”
Så sant. Att ändra och jobba på sin karaktär, bli den människa man vill bli, börjar liksom i små vardagsval.

Denna gåta ledde till ivriga diskussioner i min klass, där jag nästintill ensam hävdade att min lösning var rätt. Lyckades till slut också övertyga de andra. Yes! =)
(Svaret finns som en kommentar)


En man står med ett fotografi i handen.
En annan man frågar honom: "Vem föreställer fotografiet?"
Mannen svarar: Jag har varken bror eller syster, men den mannens far är min fars son."
Vem föreställer fotografiet?

Kom sent ut till bussen som vanligt, tittade på klockan och tänkte att; "Nej, det finns inte en chans att jag hinner med bussen". Var så pass sen att jag började springa, för att hinna med den andra bussen som går lite senare men längre bort från huset. Springer över vägen och joggar friskt framåt längs trottoaren. Det är bara det att när jag springer förbi min vanliga busshållplats, som jag alltså nu passerar på andra sidan vägen, inser jag att min buss inte alls har gått, då det är fullt med människor i busskuren. Så jag gör en tvärnit, u-svänger - fortfarande springandes - över vägen och joggar fram och ställer mig vid busshållplatsen. Ser oberörd ut, tar fram ipoden och låtsas lyssna på musik.

Hahaha, skulle ha velat se hur jag såg ut. Väldigt konstig skulle jag tro.

Jo. För första gången på flera år känner jag att det skulle vara väldans trevligt å hitta någon att vara kär i (och att denne någon vill vara kär i mig tillbaka såklart). Vårkänslor i december. Mystiskt.

Helst skulle jag och Seth i OC bli kära. Han är rolig, snygg och sådär lagomt töntig så han inte bryr sig om vad alla tycker. Och så pratar han så sött. (Nä, jag är inte tretton och blir kär i rollfigurer på TV:n, men o m liksom). JC:s julreklam förförra året med Adam Brody var den första och enda gången jag har varit nära att köra av vägen för att jag fick lov att stirra på affischerna så.
Titta på honom bara! Mmm... (Ja, jag vet att jag är konstig, men hey!)