Lina

igår träffade jag några ur det manliga släktet vars nöjen under kvällen främst bestod av att (utan inbördes ordning):

• slåss
• skjuta på varandra med airguns
• förfasa sig över en artikel om en kvinna som inte ville raka benen

och sen fick jag veta att man inte är en riktig man om man inte kan försörja sin fru och sin familj.

jag blev lite arg, men mest matt. insåg att jag nog har läst för mycket bra och umgåtts med för vettiga människor på den senaste tiden, så att jag har glömt bort hur trots allt huvuddelen av killarna tänker (eller snarare inte tänker, kanske).

snart kommer min vän Linda hem från Etiopien.
det gillar jag väldigt mycket, främst av två anledningar:
1. jag saknar henne
2. minutkostnaden för att ringa dit är tydligen 22 kr


Linda och jag för typ ett och ett halvt år sen, en kväll då vi hade tagit oss från Märsta-hooden och försökte utforska Stockholms uteliv. Startade på café opera (vi gick fel), försökte komma in på Berns (men tyvärr, vi stod inte med på gästlistan) och slutade på Fridays (jag vet, jag vet...). Linda, kom hem och dansa med mig!

när livet gungar och gör ondare än vanligt blir jag liten igen.
- mamma jag vill inte vara här, jag vill komma hem! hulkar jag fram i telefonen.

men trots allt vet jag ju att jag måste lära mig att inte fly. och även om jag längtar så mycket efter sommarlov, efter min norrländska sommarstad, efter min familj och vänner som jag vet älskar mig, så vill jag inte sluta leva här och nu. för de veckor som är kvar tills min sista tenta är inlämnad är också en del av mitt liv. och jag försöker lära mig att vara i nuet, inte bara leva för något som kommer - mitt liv är värdefullare än så för mig. även om det i vissa perioder är svårare.

en god vän har tillfälligt lagt ner sin blogg. bland annat för att hon tycker att det är jobbigt att den inte speglar hela henne, men att andra som läser verkar tro det och skapar sig en bild av henne som inte stämmer.

jag har också funderat på om det verkligen är värt att ha kvar min blogg. men innan jag gör något drastiskt börjar jag med ett förtydligande:
min blogg är inte jag. det jag skriver här är en väldigt liten del av min verklighet.
oftast förenklad, överdriven, förskönad, problematiserad, underdriven, tillrättalagd.
en tanke en känsla ett ord bland tusentals i mig.
jag skriver för att jag älskar ord och vad de kan göra i mig. och i dig.
om du vill lära känna mig eller undrar hur jag mår eller vad jag tänker, så är min blogg inte rätta stället. men om du, som jag, också älskar det som ord kan göra så fortsätt läsa. tro för allt i världen bara inte att min blogg är jag eller ens speglar något av vad jag tänker mest på för tillfället. tolka inte in saker i ett inlägg i din uppfattning av mig. i alla fall inte om du verkligen vill veta vem jag är. annars är det fritt fram för tolkningar - bara du är medveten om att den personen inte finns på riktigt.

jag tror mig ha ganska så bra koll på mig själv. blivit rätt vuxen så att jag vet vem jag är och hur jag är liksom. men de senaste veckorna har jag upptäckt att min självbild inte så ofta stämmer med verkligheten.

jag säger lite stolt (och tror det själv) att jag oftast lägger mig i tid. en tid senare inser jag att det inte hänt mer än en gång på två veckor. i verkligheten lägger jag mig alltid försent i relation till när jag ska kliva upp. och värst är att jag oftast inte gör nåt vettigt de sista timmarna. jag är bara sämst på att gå och lägga mig helt enkelt.
jag tror mig vara (över)rationell, men helt plötsligt finner jag mig ha panik över något som rent krasst inte bör gå att krisa över. mitt resonemang är totalt irrationellt, men eftersom jag anser mig vara så väldigt rationell lyckas jag övertyga mig själv om att alla tankarna är totalt sanna och logiska och paniken ökar ännu mer. för att vara rationell är jag väldigt irrationell ibland.
jag tror mig ha väldigt lätt för att lita på människor, speciellt i min närhet, men har insett att jag är lika rädd för att bli sviken och övergiven som de flesta andra.

så var det med den självkännedomen.

"Kvar dröjer sig något som jag värderar högre än lycka: Verklighet. Livet blir som bekant inte med automatik meningsfullt för att omständigheterna är gynnsamma och det mesta lyckas väl. Och hur viktigt är det egentligen att vara lycklig? Får inte livet i stället sin laddning just i detta att det är på riktigt? Utan trygghetsgarantier.
I mitt eget liv är det när jag har fått blicka in i människor, vars liv är mycket kampfyllda, som jag börjat ana vad som egentligen är värt att leva för. Därför känner jag en allt starkare avsmak mot den andlighet och livshållning som främst är upptagen av att tillrättalägga livet. Inte minst lyckokristendomen. När mallen blir det friska, rika och starka blir lyckan bräcklig och livet ett billigt lotteri. Också kristendomens Herre förvandlas. Från att ha varit hela livets Herre finns han plötsligt bara att finna på plussidan, endast verklig i de besvarade bönerna och de goda dagarna. Att vara kristen blir tvånget att vara världens lyckligaste. Sångledaren i de lyckligas kör upprepar med jämna mellanrum livskoden, mantrat: Se glada ut! Som om glädje vore ett permanent tillstånd, något som man kan prenumerera på som Året Runt och Allers.
Jag tror att verklig lycka är av högre kvalitet. Den tron har skänkts mig av alla de där människorna som vågade ta sina liv på allvar. Som vågade leva livet som det blev, som vägrade fastna i tvånget att allt måste vara bra. Som påminde mig om att det inte finns några enkla liv. Nära dem skalas allt av och vågorna viskar:
Det måste vara på riktigt."

Ur Tomas Sjödins bok "Den enklaste glädjen"

det är mörkt men ändå inte
för gatljusen försvinner en efter en bakom oss och speglar sig i vattnet
och där är reklamskyltar, vardagsrumslampor och de mötande bilarnas lyktor

tomas sjunger om sanningen
men jag är mest tyst
för jag tänker bara att lina kom ihåg och lägg på minnet och njut
blundar snabbt försöker spara det fina innan det går sönder

och allting svajar en sekund

jag önskar så att jag inte alltid vore så rädd för allt
att jag inte hade så svårt att tro på
                  
                    mig själv                
                                          gud               
                                                      dig
                    lyckliga slut


så rädd att våga tro på det som verkligen betyder något

jag var och hälsade på min bror i hans nya hemort umeå i fredags. var med på en läkarföreläsning (och fattade vad den handlade om), handlade på världens största ica maxi (i alla fall enligt alex som var mäkta imponerad av dess storlek - själv tyckte jag att det var lika stort som alla andra maxis jag varit på), blev bjuden på linsgryta och blåbärspaj, lärde mig lite thaiboxningstrix, såg på våra värsta år och förstod inte riktigt komiken och spelade tv-spel med hans tre klasskompisar och kom sist nästan hela tiden (det var ett dåligt spel).
i dag fick jag ett sms av alex. hans klasskompisar hade tydligen gissat hur gammal jag var. en av dem hade gissat på sexton. ung och fräsch, det är jag det.

Hon har redan sett allt, läst allt, känt allt, och hon är rädd att det förstört henne.
Ibland hatar hon kulturen hon är född i som gett henne alla valmöjligheter och all möjlighet till kunskap. Alla filmer, böcker och artiklar där hennes känsloliv på något sätt har blivit bedövat. Ett beroendets förbannelse där mer och mer blir ens död.
Hon känner sig lurad och tom. För istället för att kunna leva i nuet, i hennes egen värld - det liv som blev hennes, så jämför hon med (och förväntar sig?) filmernas och böckernas berättelser med bortklippta vardagsscener, vackra smarta dialoger, bakgrundsmusik och känslostormar i rätt tid. Där har hon redan rest och sett världen, färgerna vidderna människorna, gjort sig en karriär uppfyllt drömmarna, köpt sig de snyggaste kläderna och tränat sin kropp till perfektionism(?), blivit omtumlande kär pratat hela natten lång och morgonen efter delat på samma mugg morgonkaffe sådär självklart.
Och när det verkliga inte visar sig vara så enkelt och självklart så flyr hon bort. Istället för att lyckas stanna här där hon är och känna det komplexa.
Hon vill ju bara känna. På riktigt. Här och nu, det som blev hennes liv.
Men hela den jakten efter att känna, det är ju just det som är hennes förbannelse.