Lina

Jag var på Öland förra veckan. Körde 200 mil för att tillbringa fyra dagar på den där avlånga ön som är förbunden med fastlandet. Men det var så bra. Värt det på alla sätt. Sol och strandhäng varje dag, god mat, promenader, linedans, loppisar och natur så vacker att jag blev ordlös. Skratt, skratt, skratt. Men bäst av allt; sällskapet. Barndomsvänner, stockholmsvänner, vänners vänner som blivit mina egna och en bra men för kort stund med Wille. Och så kände jag bebisen in my life sparka för första gången.

När jag kom hem fick jag flytta in på brors sommarrum. Vi hade fått besök nämligen. Av moster, mosters sambo, kusiner, kusinens flickvän och sambons barn. Min yngsta lillebror fyllde myndig dagen efter, vilket jag har lite svårt att acceptera, då det ju måste betyda att också jag är vuxen. En ogripbar tanke.
Han pratar i sömnen, min bror och rumskamrat, och jag med tydligen. Jag hävdar fortfarande att jag kan spöa honom, men får allt svårare att bevisa det. Moster stack in huvudet i rummet mitt under en fajt och undrade oroligt vad vi egentligen hade för oss.

Solen följde inte med hem från Öland. Väderrapporterna hade utlovat en enda solig dag den här veckan och hela Ö-vik gjorde sig redo för en dag på stranden. Men tji fick vi. Väcktes på onsdagsmorgonen av en frustrerad Stina som var less på att hennes semester regnade bort. ”Men i Sundsvall, där är det strålande sol!” Sagt och gjort, jag bangar inte på ett äventyr. En timme senare var vi på väg mot stranden som vi googlat upp som Norrlands hawaii.
Och bländande vackert var det, sådär som höga kusten-skärgården alltid är men jag aldrig slutar att fascineras över. Sol fick vi dock bara drygt en timme, sen rullade de mörka molnen in igen. Då körde vi in till centrum och jag köpte en virkad basker. Sommaren verkar ju inte vilja komma tillbaka. Men utanför gallerian igen lyste solen, och vi la oss i en park och åt middag på en uteservering. Sen sjöng vi hela vägen hem igen.
35 mil i bil på jakt efter solen blev till ett av de finaste sommarminnena.

Jag jobbar vidare på mina En-gång-vill-jag-ha-ett-hus-skills. Har målat ute flera dagar (och seriöst funderat på om jag inte borde ha valt hantverkarkarriären istället, jag mår så bra av att se konkreta resultat) och i dag har jag för första gången tapetserat, med Helena som tålmodig lärare. Resultatet var värt en high-five, minst. Mina snickeriplaner ligger dock på is för tillfället, då jag inte vet hur jag ska få med mig grejerna ner till Stockholm.

Pratade två timmar i telefon med Frida också häromdan, sittandes på min sängkant. Andades på något sätt ut i varandras sorg och förvirring. "Åh, det är så skönt att prata med dig", sa vi båda två. Pratade om kraven som kväver, om lögnerna vi börjat hantera som sanning, om kärlek; trötta hjärtan men ett trotsigt hopp. Att det känns som om vi sitter fast och hela tiden kämpar en tröstlös kamp, för vi vet inte exakt vad vi sitter fast i, eller hur vi ska ta oss loss. Vet bara att något är grundläggande fel och att det skär i oss. Bestämde oss för att göra vad vi kan för att åka bort i höst, gå i kloster för ett litet tag.
”I en kultur där aktivitet och effektivitet premieras, glömmer vi ofta det enkla och självklara: människans liv är en pendling mellan arbete och vila. För att kunna ge är det nödvändigt att ta emot. Endast den som låter sig bli älskad förmår att älska. (…) Retreaten handlar inte om att göra eller lära nytt, utan om att erfara. I stillheten låter vi något ske på djupet i våra liv. Erfarenheten av Gud är hemligheten till det nya som sker, den inre förnyelsen.”

Jag är så bra på att ta ut sorger i förskott. Som för att på något sätt förbereda mig, skydda mig. En relation som är annorlunda, och jag gråter över alla relationer som gått sönder och alla som eventuellt kommer att göra det. För allt som aldrig kommer att bli. Men det är ju så dumt, att sörja saker som kanske aldrig ens blir. Det finns ju nog att gråta över ändå. "Kära syster, du känner så mycket", säger min bror. "Och det är ju bra, men vi måste lära oss att hantera det på ett sunt sätt". Jag vet, och jag försöker.

I kväll åt vi upp de sista resterna av farfars födelsedagstårta. Mamma, pappa, bröderna, jag och farmor. En av de sista gångerna vi pratade, farfar och jag, bestämde vi att vi skulle äta tårta på hans födelsedag. Nu blev det ju inte så. Men jag bakade en tårta ändå den tolfte juli och firade alla år vi fick tillsammans, och alla de nära och kära jag har kvar. Och att vi en gång förhoppningsvis kommer att ses igen.