Världar inom mig.
Malin sa för mer än en vecka sen att nu är det länge sedan du skrev något på din blogg. Ja. Jag har diverse utkast, både på papper och i huvudet. Men att jag inte kan skriva beror oftast på att jag antingen har för ont eller är för glad. Eller båda två, som nu.
Tomas sjunger om att han bär en hel värld inom sig. Men jag har inte längre bara en värld att bära på, utan många. Ibland hinner jag inte med att växla och den värld jag har inom mig passar inte ihop med den jag ser. Det blir lätt förvirrat. Och vissa världar har jag ingen att dela med. Det blir rätt ensamt.
Jag vet inte hur många som har frågat mig hur jag hade det i Moldavien. Men få har varit beredda att verkligen lyssna, eller fanns med mig under tiden där nere. Jag har ännu inte kunnat titta på bilderna i Moldavien-mappen. Och när jag ibland tillåter mig att snudda vid vissa minnen blir det sådär tungt över bröstet och jag får svårt att andas.
Jag kom hem från Moldavien, och först var jag bara lättad över att vara hemma. Sen har det hunnit ifatt mig lite eftersom. Jag blev trött av ingenting, hade ingen ork. Och grät av ilska och sorg över min egen ynklighet. Jag hade ju lovat mig själv att nu skulle jag bli annorlunda. Prioritera som jag verkligen vill, sätta saker i den ordning de är värda. Men så blir allt så lätt som vanligt igen.
Grät ner i morgonfilen över allt jag inte klarar av. Men mamma och pappa tröstade och klappade. Hjälpte mig att rensa upp i måste-listan och sa att du har ju levt i fyra månader på ren tjurighet och tvingat undan så mycket av dina känslor. Klart det gör dig trött, men det kommer att bli bra.
Nej, jag kan nog inte vänta mig att vanor, beteenden och beroenden bryts bara sådär. Att demoner bara lämnar eller att det är möjligt att göra en 180-graderssväng. Men jag har ändrat några grader i min kurs och medvetenheten gör sig oftare påmind nu. Och den processen är nog mer hållbar. Jag hoppas det.
Att leva i en miljö som ständigt fick mig att tänka på de stora frågorna, vad jag vill med mitt liv, vad jag vill prioritera, vad som egentligen betyder något. Och sen komma hem till allt det vanliga, till alla gamla mönster, värderingar, kamper. Men också till vänner och allt det jag längtat efter. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera det.
Tomas sjunger om att han bär en hel värld inom sig. Men jag har inte längre bara en värld att bära på, utan många. Ibland hinner jag inte med att växla och den värld jag har inom mig passar inte ihop med den jag ser. Det blir lätt förvirrat. Och vissa världar har jag ingen att dela med. Det blir rätt ensamt.
Jag vet inte hur många som har frågat mig hur jag hade det i Moldavien. Men få har varit beredda att verkligen lyssna, eller fanns med mig under tiden där nere. Jag har ännu inte kunnat titta på bilderna i Moldavien-mappen. Och när jag ibland tillåter mig att snudda vid vissa minnen blir det sådär tungt över bröstet och jag får svårt att andas.
Jag kom hem från Moldavien, och först var jag bara lättad över att vara hemma. Sen har det hunnit ifatt mig lite eftersom. Jag blev trött av ingenting, hade ingen ork. Och grät av ilska och sorg över min egen ynklighet. Jag hade ju lovat mig själv att nu skulle jag bli annorlunda. Prioritera som jag verkligen vill, sätta saker i den ordning de är värda. Men så blir allt så lätt som vanligt igen.
Grät ner i morgonfilen över allt jag inte klarar av. Men mamma och pappa tröstade och klappade. Hjälpte mig att rensa upp i måste-listan och sa att du har ju levt i fyra månader på ren tjurighet och tvingat undan så mycket av dina känslor. Klart det gör dig trött, men det kommer att bli bra.
Nej, jag kan nog inte vänta mig att vanor, beteenden och beroenden bryts bara sådär. Att demoner bara lämnar eller att det är möjligt att göra en 180-graderssväng. Men jag har ändrat några grader i min kurs och medvetenheten gör sig oftare påmind nu. Och den processen är nog mer hållbar. Jag hoppas det.
Att leva i en miljö som ständigt fick mig att tänka på de stora frågorna, vad jag vill med mitt liv, vad jag vill prioritera, vad som egentligen betyder något. Och sen komma hem till allt det vanliga, till alla gamla mönster, värderingar, kamper. Men också till vänner och allt det jag längtat efter. Jag vet fortfarande inte hur jag ska hantera det.
Kommentarer
Trackback