Lina

Kurar in mig bredvid vännen där vi sitter i fönstret och tittar ut över söder i mörker. Dricker stora klunkar och låter pulsen lugna ner sig efter kategorifri dans. Fnissar till lite.
– Hihi, jag tror att de där killarna som dansade med oss har nåt ihop.
Vännen tittar oförstående på mig.
– Men Lina, är du dum, den ene har ju flörtat med dig hela kvällen.
– Neeej, såklart han inte har. Hahaha.
– Jo.
– Nej, det skulle jag ju ha märkt.
Vännen tittar på mig med en blandning av uppgivenhet och medlidande. Jag tvekar lite.
– Eller..?

Ibland är jag bara lite trög. Och naiv kanske. Men oftast gör kombinationen rädsla, prestationsångest och dåligt självförtroende att det är mycket lättare att inte börja hoppas alls. Så fort jag tänker den första enkla tanken följer fortsättningen snabbt. Det sticker till i ärren från såren som nu läkt men inte försvinner. Hjärtat det minns och har hamrat upp en extra skyddsmur av försiktighet att ta sig över. Och genast blir allt jag inte är så mycket starkare än allt jag är och kan. Tänker att varför just jag och det finns ju så många andra som är så mycket bättre och när du väl lärt känna mig kommer du att komma på att det inte var mig du ville ha ändå. Lämna mig ensam med de med möda framtagna känslorna, orden, tilliten.


Det är sällan - men hösten står ju i lågor, äppelträden har smyckat sig för dig och titellåten handlar om en längtan efter att vara godtrogen, att våga lita på igen och igen och jag sjunger högt med - men ibland, så låter jag hoppet flyga högt mot den aldrig någonsin förr så blå himlen.