Lina

jag sa det ju till dig.
jag sa att jag vägrade vara någon istället för den du aldrig fick. med en liten rädd röst, men jag sa det. och du tog blicken från vägen, la din hand på mitt lår, tittade mig i ögonen och lovade att det inte var så.
när det var exakt så det var. jag var bara en av dina parenteser. medan du för mig var det eventuella utropstecknet.

en efter en försvinner sakerna jag trodde var våra, men jag blir inte ens förvånad längre. vi:et bleknar fortare än med enbart tidens hjälp; allt var visst bara en kopia, väl inövade ord, något sorts satiriskt drama.
födelsedagen då jag somnade i min egen säng med det nya dagsljuset insipprandes genom persiennerna och fågelkvitter till godnatt/godmorgonsång har omvandlats till ett elakt skämt. leendet och glädjeyrseln och mina händer som i saknad flätades i varandra under täcket är nu ingenting annat än tomhet.

orimlighet in absurdum: att det fina (du, jag tycker om dig jättemycket. den här dagen var fin. du är bra.) inte ens två veckor senare förvandlats till ett hån då jag helt plötsligt befinner mig ensam i det lysrörsljusa trapphuset klockan halv elva med en stängd lägenhetsdörr bakom mig.
jag ska upp tidigt imorgon så du måste gå nu, du tar bussen va?
och jag blir så förvånad att jag inte kan protestera utan går ensam vägen till hållplatsen. desorienterad, men utan att vända mig om för jag vet att fönstret är mörkt och att du inte har en tanke på mig. jag såg det på dig, du är inte så himla diskret, och jag vet.

försöker somna men jag är bedövad.