Diagnos: Duktig (med gråten i halsen)
För en vecka sedan tänkte jag skriva ett inlägg om vilken fin helg jag haft. Om bokcirkelträff innehållande en chokladkaka av guds nåde, diskussioner om kvinnors strukturella underordning, presidentvalet i USA och Rysslands historia, och om vår första bok Den allvarsamma leken. Samt pepp för nästa projekt: Brott och Straff. Om en intervju som blev en artikel, en promenad på flera tusen steg i skymningsdimma till och från och runt Skeppsholmen med vänner. Om den satsigaste festen på länge med en tårtbuffé att drömma om, grym livemusik, dans och karaoke – även det till liveband, gosh. Om att jag tränat, pluggat och städat, lagat världens godaste linsgryta och bakat bröd. Tänkte sen avsluta med en klatschig punchline om hur skönt jag tycker att det är med helg, för att jag känner mig mycket mindre pressad och stressad då, även om jag gör massa saker. Att jag inte får lika dåligt samvete för allt jag inte hunnit med, utan istället är nöjd över allt jag hinner.
Men så insåg jag att jag ju gör det igen.
Jag är ett typfall av den duktiga flickan. Som hatar att misslyckas, har perfektionism som ledord, sätter sitt värde i vad hon gör istället för vad hon är. En bra dag är en dag då jag hunnit med mycket på min att-göra-lista. En dålig dag en där jag inte gjort något vettigt (enligt min egen skala). Som att jag måste prestera för att förtjäna min existens.
Men jag upptäcker det i alla fall snabbare nuförtiden. Ignorerar inte stressymptomen lika länge, utan låter kroppen i all sin trötthet blir sådär tung. Sover en halvtimme extra istället för att duscha (med sprej och lite tupering samt hårsnodd omvandlas katastrof till mindre katastrof), låter adrenalinhalten sänkas så att energin bara går till det nödvändiga, och rörelserna blir långsamma och få. Upptäcker det snabbare, hinner inte sjunka så långt - det gör att det är kortare väg upp igen.
Och jag har lärt mig några knep. Så jag flydde mitt rum och alla måsten, bjöd in mig till vännen med Stockholms bästa utsikt. Köpte mat och choklad och såg på löjlig men rolig film med lyckligt slut. Läser boken ”Diagnos: Duktig. Handbok för överambitiösa tjejer och alla andra som borde bry sig.” och förstår mig själv lite bättre. Struntar i att städa och allt annat som kan skjutas upp. Går till kyrkan. Sover när jag blir trött, några stunder om dagen under min filt i soffan. Tränar. Inför en helledig dag i veckan med pyssel, radiolyssnande och andra saker jag tycker om att göra, där tankar på måsten inte är tillåtna. Umgås bara med människor som jag mår bra tillsammans med.
(Den här låten tycker jag om, i all sin trasighet.)
Och jag, jag nynnar mycket, men jag sjunger knappt längre.
ja, chokladkakan var av guds nåde. det är du också. i bilen hem igår konstaterade vi, min familj marcus emelia och jag, att du hade lett mötet väldigt fint (än en gång). och tillsammans med pontus idag kom jag fram till att du nog gör det bäst av alla. men det är faktiskt inte bara för att du är duktig (för det är du verkligen, och du hade förberett och tänkt igenom det så bra!) men det handlar mycket om att du gör saker väldigt äkta. det är inte duktighet som står framme vid mikrofonen, utan det är något som är på riktigt. det är fint.
Och så handlar det om att tänka "det ordnar sig" istället för "Hjälp herregud" om allt man borde göra. Jag gör någonting klantigt, typ tappar mina nycklar i rulltrappan så att de tuggas sönder? Det ordnar sig. Jag borde söka 2000 journalistjobb eftersom jag kanske är arbetslös efter jul? Det ordnar sig. Jag har också blivit bättre på att slöa, kanske kommer det med åren? Magsår är osexigt.
Känner igen mig i duktighetssyndromet du beskriver. Jag försöker också vara lite mindre duktig och lite mera jag. Det går sådär... :)
Den där boken kanske är något jag borde läsa.