Håll mig hårt.

För vad som känns som väldigt länge sen men nog inte var det, försökte jag förklara för min vän:
han är fin. men jag vet inte. jag tror inte han förstår det svarta i mig.
Jag vet inte om hon begrep, och det är svårt att förklara. Men i vissa situationer måste jag kippa efter andan för att det gör så ont, och ibland blir jag så rädd att jag blundar allt jag kan och låtsas som ingenting (gör inte alla det?).

Mest är det kanske den där medvetenheten, om att allt plötsligt kan gå i bitar, som det handlar om. För jag tycker att människor som inte ser det trasiga runt omkring sig och i sig, måste blunda med åtminstone ena ögat. Och att inte låtsas se måste vara något av det fegaste jag vet, och därför bland det mest oattraktiva. Jag har lärt mig att hur människor ser på det svaga och trasiga, det sorgsna, berättar mycket. Kanske främst att de ser, och inte tittar åt ett annat håll.

Och kanske, mest troligt, handlar det om rädslan över att bli övergiven. Att sorg och smärta är en del av detta livet, gör mig livrädd. I det klarar jag inte av att vara ensam.

Kommentarer
Postat av: Amanda

Jag tror inte att alla människor kan se det svarta,faktiskt. Se svärtan i livet. Det blir ju lite jobbigt, för då kan man ju aldrig komma närmast nära varandra.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback