Lina

ibland blir det inte som man tänkt sig, utan bara annorlunda. men kanske mycket bättre.

i fredags satt jag och Mi på medborgarplatsen med fötterna på isbanan där en liten tjej åkte skridskor, som verkade väldigt sugen på glassen vi nyss köpt. våra ansikten värmdes av solen, men isen gjorde fötterna kalla och mina händer turades om att hålla i glassen och värma upp sig i fickan (jag har tappat bort mina vantar igen).
kvällen innan hade varit ett bottenmärke på ett tag och när vi skiljdes vid tunnelbanenedgången säger jag att jag hoppas att jag inte klagat för mycket och M säger att nej det är ju så här du känner och då måste du få uttrycka det. men jag ska be för dig, får jag det? ja tack.

sen gör jag det igen. låser ut mig. och A som har min extranyckel har för en kvart sedan satt sig på en buss på väg till Linköping där hon ska vara under hela helgen. men med en räddningsaktion från M, som alltid - fastän hon numer befinner sig 20 mil ifrån mig - räddar mig , får jag tag på min nyckel 18 timmar senare. och under tiden får jag en kram, kanelbulle och varm choklad och någonstans att sova (känn dig som hemma) av J.
och under de timmar på lördagsförmiddagen jag halvligger på den mörkgrå soffan och kisar mot solen rinner stressen sakta av mig och samtalet från kvällen innan har lugnat mig lite.

lördagen fortsätter med middag (och sen får jag med mig massa mat hem också) hos vännerna som alltid får mig att känna mig välkommen, en sen kväll med den lättast införtjänta 500-lappen på länge (vi tar betalt av 100 pers på fem timmar och spelar under resten av tiden luffarschack och hängagubbe, dricker cola med lime och äter chilinötter) och avslutades med det största polispådraget jag sett som spärrade av tunnelbanan och vårt tåg (vilket senare visade sig vara på grund av mitt samtal till polisen några minuter tidigare där jag anmälde att jag såg två klottrare i tunnelbanan - men de fanns ju inte alls på tåget).