teater, musik och snö (lycka)

I måndagskväll Svarta vykort – en läkares försvarstal. Av Marcus Birro och Michael Ericsson. En monolog av en läkare som förlorat sin fru i cancer. Om avhumaniseringen av den svenska sjukvården, och om den svenska självbilden.
Han börjar att läsa ur Birros bok Svarta vykort:
Det är som om främlingarna på stan, just innan de kommer på sig själva och stramar upp sig, omedvetet visar sin ömhet, sin ömtålighet och sin rädsla, för mig att se och känna igen mig i
Allas våra tillkortakommanden är vår viktigaste gemensamma nämnare
Där kan vi mötas
Och i det ofrivilliga leendet som bor i all sorg

Han berättar om bröllopet och vardagen och sedan sjukdomen.
Och plötsligt är allt bara förbi. Hur gör man då? Att kliva upp, äta frukost, dra med disktrasan över köksbordet. Det där som sitter i ryggmärgen. Men när någon man älskar dör så går ryggmärgen sönder. Så jag har fått lära mig allt igen.

Gick, eller mer slirade och halkade mig fram, till teatern genom Vasaparken. Kidsen och deras föräldrar åkte pulka, hundarna snusade och fnyste runt i snön, jag fick sån lust att klättra upp på stora snöhögar och kasta mig raklång i pudersnön. Kisade saligt genom snöflingorna. Johanna skrattar när vi möts vid St Eriksplan.
Lina, det där lyckliga leendet avslöjar att du inte är en världsvan stockholmare.
Nej, jag är nog inte det, en storstadsbo. Tät barrskog, öde havsstränder och snötäckta ängar med rådjursspår, att ligga raklång på och i tystnad titta på stjärnor – det är vad som får det att pirra lite extra i mig.

I kväll Fem gånger Gud, med manus av Jonas Hassen Kehmiri. Han är smart och finurlig. Jag njuter och tänker att jag älskar kreativa människor som är bra på vad de gör och att jag önskar jag vore så rik så att jag kunde se detta flera gånger om. Tills vidare läser jag hans böcker.

En sak jag i alla fall älskar med Stockholm är möjligheten till detta. Att konsumera kultur är bra för min själ.

Har även insett att jag saknar musicerandet i mitt liv. Den där kicken. Speciellt såhär i juletider; ge mig en maffig julkonsert! När jag kommer hem från Moldavien ska jag söka upp en bra orkester att spela i igen (och kanske ta tag i min hemliga basist-dröm?). Jag har i alla fall, mellan lussebullsjäsning, lärt mig fyra ackord på gitarr och kanske fattat grejen med powerackord (?). Till jul blir det hårdträning med mor och far. Att bara kunna spela Tom Doley känns inte fullt så hett.

Kommentarer
Postat av: johanna

hahaha, bruden från vischan!

men jag älskar också sånt. naturen är vacker. vintern med. speciellt några mil utanför staden i snön. men du såg lite malplacerad ut bland citykossorna måste jag säga!



jag älskade också ryggmärgscitatet, det var vackert när han sa det. skrev ner det i kalendern på bussen hem. förvånar mig inte att du också la märke till det.



och det är king att konsumera kultur och kreativitet. sanning.

2008-11-26 @ 23:39:10

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback