Jag är min väns, och han är min.
När vi skiljs åt utanför caféet med ständigt immiga rutor och tekoppar och biskvier i den allra största storleken, går de andra hem två och två. Alla utom jag. Men det gör inte ont. Jag är bara så himmelskt glad över vänner att dela dåtid och nutid med.
Men ändå. Någon gång vill också jag.
Jag vill ha älskade skuttungar att offra nattsömn, ordning och reda och allt annat för.
Jag vill ha någon att dela glädje och sorg, ja själva livet och allt jag är, med.
Men jag har insett att det i vissa sammanhang inte är okej att säga. För då är jag pinsamt desperat och skärp dig, det som är mest sorgligt är att du så gärna vill träffa någon.
Men alltså. Jag vill inte ha vem som helst, bara för att. Hellre lyckligt ogift än olyckligt gift, liksom. Jag vill inte ha en prins på en vit häst eller en bädd av rosor. För jag behöver inte bli räddad och jag tycker mycket bättre om duntäcken. Det är inte heller det att jag inte klarar av att vara ensam. Jag mår alldeles utmärkt som singel, och har gjort så de senaste åren. (Och ensam förresten, som att älskade vänner och familj inte räknas.)
Så varför är det okej att längta efter karriär, äventyrsresor, att uppfylla sig själv och sina drömmar, men inte att längta efter hus och familj? Kanske för att när vi säger att vi längtar efter något som inte är upp till oss själva, så blottar vi strupen. Och det är inte okej, för här gäller det ju att klara sig själv. Att vara sval, kontrollerad och ensam-är-stark. Inte längta efter livslång kärlek, barn och ett gemensamt hem, och säga det. Då är det isåfall bättre att bli överrumplad av kärleken. Att det bara hände, och det var ingenting du kunde göra något åt eller som du ens egentligen ville, men okej då.
Men jag tror inte på kärlek utan kamp. Jag tror att livet ofta är just en kamp och jag tror inte att kärlek kommer med posten. Jag tror inte på rosa moln, att någon annan människa är svaret på all min längtan eller att pirret i magen ska finnas där varje morgon. Men jag tror på vardagsromantik och vardagsrealism. Jag tror på ett du och jag, på ett vi. Jag är stark, men jag skulle vara ännu starkare tillsammans. Och svagare också för den delen, det ingår liksom, och kanske är det det som skrämmer mest. I detta individualistiska samhälle där vi är våra egna gudar och där kraven och drömmarna alltid överstiger verkligheten vid första anblicken och vi inte orkar vänta in och hålla ut, där vi inte lärt oss att tänka långsiktigt och investera. Detta ofta så kalla ställe där det är bättre att vara ensam och stark, än tillsammans med risk för att bli sårad.
Men jag tror att en stor del av meningen med livet handlar om relationer och jag håller med Marcus Birro när han skriver: Tvåsamheten och familjen är en slags gerillarörelse, en motståndskamp mot den nya tidens våldsamma egoism. Jag ser kampen för ett liv tillsammans med någon annan som en kamp mot förytligandet av allting.
Men ändå. Någon gång vill också jag.
Jag vill ha älskade skuttungar att offra nattsömn, ordning och reda och allt annat för.
Jag vill ha någon att dela glädje och sorg, ja själva livet och allt jag är, med.
Men jag har insett att det i vissa sammanhang inte är okej att säga. För då är jag pinsamt desperat och skärp dig, det som är mest sorgligt är att du så gärna vill träffa någon.
Men alltså. Jag vill inte ha vem som helst, bara för att. Hellre lyckligt ogift än olyckligt gift, liksom. Jag vill inte ha en prins på en vit häst eller en bädd av rosor. För jag behöver inte bli räddad och jag tycker mycket bättre om duntäcken. Det är inte heller det att jag inte klarar av att vara ensam. Jag mår alldeles utmärkt som singel, och har gjort så de senaste åren. (Och ensam förresten, som att älskade vänner och familj inte räknas.)
Så varför är det okej att längta efter karriär, äventyrsresor, att uppfylla sig själv och sina drömmar, men inte att längta efter hus och familj? Kanske för att när vi säger att vi längtar efter något som inte är upp till oss själva, så blottar vi strupen. Och det är inte okej, för här gäller det ju att klara sig själv. Att vara sval, kontrollerad och ensam-är-stark. Inte längta efter livslång kärlek, barn och ett gemensamt hem, och säga det. Då är det isåfall bättre att bli överrumplad av kärleken. Att det bara hände, och det var ingenting du kunde göra något åt eller som du ens egentligen ville, men okej då.
Men jag tror inte på kärlek utan kamp. Jag tror att livet ofta är just en kamp och jag tror inte att kärlek kommer med posten. Jag tror inte på rosa moln, att någon annan människa är svaret på all min längtan eller att pirret i magen ska finnas där varje morgon. Men jag tror på vardagsromantik och vardagsrealism. Jag tror på ett du och jag, på ett vi. Jag är stark, men jag skulle vara ännu starkare tillsammans. Och svagare också för den delen, det ingår liksom, och kanske är det det som skrämmer mest. I detta individualistiska samhälle där vi är våra egna gudar och där kraven och drömmarna alltid överstiger verkligheten vid första anblicken och vi inte orkar vänta in och hålla ut, där vi inte lärt oss att tänka långsiktigt och investera. Detta ofta så kalla ställe där det är bättre att vara ensam och stark, än tillsammans med risk för att bli sårad.
Men jag tror att en stor del av meningen med livet handlar om relationer och jag håller med Marcus Birro när han skriver: Tvåsamheten och familjen är en slags gerillarörelse, en motståndskamp mot den nya tidens våldsamma egoism. Jag ser kampen för ett liv tillsammans med någon annan som en kamp mot förytligandet av allting.
Kommentarer
Postat av: Clara
tänkvärt och klokt!
Postat av: Julia
Vi har aldrig träffat varandra eller nåt sånt men av någon anledning har jag hittat hit... Ville mest bara säga att jag känner igen mig något otroligt i i detta inlägg (o i en hel del annat också) Du skriver så otroligt vackert. Ha en bra dag! /Julia
Postat av: Emma
Du är så duktig på att beskriva min Lina! Jag längtar med. KRAM
Trackback