Lina

jag föll och föll, trots att jag hade sittplats.
när jag framkallade filmen var alla kort suddiga men om jag kisade såg jag att det var du.
och om jag blundade stod du där framför mig.
du vet, jag har alltid varit svag för vita linnen, dialekter och ord till gitarr.

tre år senare landade jag på ett cementgolv, tittade upp och allt var insvept i blå rök.
du gömde dig bakom jag vet inte vad, men den där osynliga muren sprang jag rakt in i.
det gjorde lite ont men mest var det skönt för jag slutade falla och flyga och öppnade ögonen av chocken.

insåg det jag alltid sagt. att du är alldeles för trasig för att kunna omfamnas och för högtflygande för att kunna nås.