Lina

Ända sedan den där hösten då jag flyttade hem till mamma och pappa igen, till rummet som aldrig blev mitt - gästrummet med de grå tapeterna - och ständigt hade en klump i magen, har denna låt beskrivit vad jag känner för staden jag växte upp i. Ambivalensen. Käre Tomas sätter som så ofta ord på vad jag känner, bättre än jag själv kan. Han sjunger om det vackra, det trasiga, om andnöd av det trånga, om att måsta ge sig av. Om hur det finns minnen i allt, alla, överallt. Vetskapen om att det trots allt är där jag måste finna sanningen om mig, att det inte går att fly. Längtan hem igen.