Lina

Åt lunch med A-M i dag i skolmatsalen och vi konstaterade lite smått panikslagna att vår skolstart på högskolan visade sig på många sätt likna högstadiet.
Den där rädslan att snubbla i korridoren, så att alla bara skrattarskrattar. Åt, inte med. Där alla andra står i ringar medan man själv låtsas inte bry sig och anstränger sig för att se upptagen ut. Upptagen, bara inte ensam. Att bäva för rasten, lunchen, att inte ha någon självklar att hänga med, om ens någon alls.

Ändå lite smått ironiskt humoristiskt på något vis.


(Och det är konstigt att man samtidigt ska vara så individualistisk. Bo själv, inte vara beroende av någon annan, leva sitt coola fria singelliv göravadjagvillmedvemjagvillnärjagvill men a l d r i g erkänna ensamheten. Där tillkännagivandet att man satt ensam hemma på lördagkvällen och nej det var inte för att jag var så trött och behövde tid för mig själv utan för att jag inte hade någon att ringa och ingen ringde mig, ger någon sorts stämpel som gör att ensamheten blir ännu större. För hey, akta dig för att bli smittad av den ofrivilliga ensamheten. Den sjukdomen som de allra flesta har något symptom från men alla vägrar erkänna.)



Det bör även tilläggas att jag trots allt trivs för det mesta.
Trivs bättre med mig själv nu än vid fjorton års ålder och det hjälper mycket.