Min gråt (och din)

Nu i kväll kom jag på att jag inte alls var sist av oss två att gråta.



Vi låg på min säng och jag vet att jag grät tyst (och jo, lite tryggare kände jag mig av din kroppsvärme och dina armar runtomkring) men när jag efter en lång stund vände mig om såg du inte ens att jag gråtit. Du sa bara "Äntligen" och kysste mig. När det enda jag ville var att du skulle se mig, fråga hur jag mådde och lyssna.


Och jag minns inte vad som hände först, men jag minns att jag grät då också. Jag satt på pappas arbetsrum och pratade med dig på telefon. Först var jag glad för jag hade lovat mig själv något som innefattade dig, oss du vet. Men du blev inte glad, förstod inte alls utan tyckte det var konstigt att jag kunde bestämma något som gällde dig (och jo, jag förstod vad du menade tror jag, men det var inte så jag menade - jag ville bara dela också det).

Märkte du verkligen inte att jag grät?


Och då kändes du så mycket längre bort än de 40 mil som så ofta skiljde oss åt.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback