Mellan dröm och verklighet

Det hänger kristallkronor i träden. Inneslutna i bubblor på grenar högt uppe, näst intill mörka vattnet. Och linköpingsborna vänder blickarna uppåt. Vi ser varandras andedräkter och under våra fötter har marken stelnat i den senaste formen, på ån vilar ett istäcke. Trots alla människor vi möter är det allt som oftast tyst. Mössor, dunjackor och halsdukar omsluter, stjärnhimlen och den infrusna luften dämpar ljuden och behovet av att prata.

I ett ännu större träd faller så många stjärnor att jag inte hinner med att räkna, än mindre blunda och önska. Undrar om det här önsketrädet är just min chans, att klä längtan i ord, dela in livsdrömmen i detaljer. Stannar nedanför, blundar kort och försöker önska i koncentrat. (...) Springer ikapp, och tänker att det är nog både svårare och enklare än så.

Jag har sagt det förut. Men medan vissa människor betyder mycket under en viss period av livet, blir andra en del av hela det. Och jag har insett att jag måste sluta jämföra nya och eventuella relationer med hennes och min. Hon som varit min sen jag föddes (i fem månader fanns hon här utan mig), det närmaste en syster jag någonsin haft. Nej, det är inte rättvist.

När vi stelfrusna (som jag har längtat) kommer hem igen luktar hela lägenheten av våra nybakade lussebullar och fingrar värms runt tekoppar innan jag måste lämna. Jag åker tåg, omgiven av tysta människor. Det bästa sättet jag vet att samla tankar och känslor.

Nu är jag hemma igen. Och det snöar på Odenplan.

Kommentarer
Postat av: Nästan en syster

Nu börjar jag nästa gråta i skolan, fint skrivet! Det snöar här med, äntligen vinter så man får frysa ;)

2008-11-24 @ 14:50:12

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback