Lina

Kan man ärva sorg?
Frågar jag mamma.

För där jag står stilla i min hall med blicken fäst på tapeten, och lyssnar på tvn där Gunvie berättar om sin tvillingsysters död, så rör det vid något djupt i mig som inte borde finnas där. När hon berättar om dödsbudet och säger Då började jag kräkas i en skokartong så kan jag inte andas riktigt längre och benen vacklar. Känner igen lite av den tyngsta, den rent fysiska, sorgen utan att själv ha drabbats av den.

Och när jag och mamma senare sitter på ett café med utsikt över Sergels torg och jag ska berätta om Gunvie och hennes sorg så kan jag inte för jag gråter så. Vi sitter där, min mamma och jag, och vi gråter så att vi inte kan prata.

Mamma, kan man ärva sorg?
Ja, svarar hon.

Jag har levt nära sorg. Nära efterverkningarna av den plötsliga meningslösa döden. Och det har präglat mig, gjort mig extra känslig. För döden och för livet. Stannar ofta upp och undrar hur jag kunde flytta 60 mil från dem jag älskar mest. Och de stunder jag har dem nära så pratar, lyssnar, tittar, känner och luktar jag. Tar in allt allt allt jag kan för att försöka etsa fast hur de ser ut, hur de luktar och hur handen känns i min - för jag tar inte för givet att vi får mer tid. Och jag måste komma ihåg.

Tv-programmet fortsätter med att en präst beskriver sorgen efter sin pappas död.
Det finns inget som riktigt hjälper mot sorg, säger hon.
Men har inte din tro gjort det lite lättare? Hjälpt till att hitta svar och en mening? undrar programledaren.
Nej, säger Annika, för mig har det inte varit så. Det enda jag kunde tänka på var Jesus på korset och Hans Varför har du övergivit mig. Känslan av att vara övergiven av allt och alla.

Och jag minns hur Tomas Sjödin skriver i sin bok Reservkraft att de enda orden som fanns kvar i sorgen över hans två dödssjuka söner var Jesus Kristus - Smärtornas man.


Därför är vår Gud inte långt borta. Någonsin. Vår Gud har själv känt den djupaste sorgen. Varit allra längst nere i det svarta det onda det hopplösa.
Ibland är Jesus det enda som håller – den blodige, sårade, hatade och övergivne Jesus. Han som inte bara är den högste utan också har varit den lägste.
Och just därför är vi aldrig ensamma, inte ens i det mörkaste meningslösa.

---------------------------------------------------
- Tidigare publicerad i Ikon nr 1 2008.