earth hour
fetisch
dyr diagnos
finbesök

I morgon kommer Malin hit.
Här är vi för snart tjugotre år sen. Det är jag till vänster med MussePigg-tröja och Malin till höger med... ja, MussePigg-tröja (vi matchar inte våra kläder längre).
typiskt
semester för kropp och själ

minnesbild två
efter en resa genom sverige på drygt tolv timmar har jag kommit fram till staden där två av mina bästa kompisar numera bor.
under en av förmiddagarna promenerar jag ensam en mil, de avslutande kilometerna längs med vätterns strand, och kommer fram till den stora tegelbyggnaden vid torget. på eftermiddagen sitter jag i en källarlokal med ett tjugotal andra, i det klassrum där vännerna då tillbringar sina vardagar. just den eftermiddagen läser och diskuterar de romarbrevet fem.
de väntade klyschorna och frikyrkosanningarna får mig att vilja ställa mig upp och skrika
ni vet ingenting! om ni bara vågade er ut ur kyrkan så skulle ni märka att verkligheten gör ont och inte är så enkel som ni tror. hur kan ni så stolta och självsäkra sitta och säga att ni i alla lidanden skulle sjunga och be och skratta mer än nångonsin? så gör bara de som inte vet vad lidande är. säg samma sak till den som förlorat sitt barn eller sin syster. säg det till den som har ständig smärta. säg det till den som varit med om att alla löften blivit svikna. se dem i ögonen och säg det.
men jag sitter bara tyst där längst fram (och ingen annan i klassen protesterar heller och det gör nästan mer ont) och tårarna rinner nerför mina kinder. jag stryker bort dem gång på gång med handen men jag kan inte sluta gråta. för med tårarna rinner också det lilla hoppet om en kyrka mitt i världen mitt i livet bort.
och kvällen efter följer jag bara med på ungdomsmötet med ett löfte från mina vänner om att vi ska sitta långt bak och gå ut om jag inte klarar av det. lovsångerna får mig att gråta igen, men inte av vördnad eller glädje, utan av sorg och saknad över min barndoms gud och över ett sammanhang som gång efter gång river upp sår som knappt hunnit börja läka.
hemma igen följer jag med mamma till kyrkan i vilken jag mer eller mindre växt upp, efter att flera månader hållit mig därifrån. det känns konstigt, för jag känner så väl till defekterna och det hemliga både i byggnaden och i människorna på scenen (det blir så när man tillbringat oräkneliga timmar på en plats).
men med mammas hand i min och en sittplats närmast utgången på läktaren längst från scenen går det ok.
jag sträcker fortfarande aldrig upp händerna under lovsången eller ber högt (om jag inte "måste" och då är det i mycket små sammanhang) - jag är så rädd för de där klyschorna och för tecknen och lögnerna.
men längtan efter sanningen är trots allt starkare, så jag söker mig fortfarande till sammanhang som tror på en nådens gud. dock sådana som ger utrymme för eftertanke och diskussion. först då får jag tillräckligt med lugn för att kunna lyssna.
närvaro
det fick hon aldrig.
fast på kvällarna kunde hon se en bit av väggen i hans sovrum om han hade taklampan tänd.
det regnade ofta den hösten och han hade alltid fönstret på glänt.
hon tyckte om att hennes steg mot den blöta asfalten för en stund blev en del av hans bakgrundsljud.
tack
ibland blir det inte som man tänkt sig, utan bara annorlunda. men kanske mycket bättre.
i fredags satt jag och Mi på medborgarplatsen med fötterna på isbanan där en liten tjej åkte skridskor, som verkade väldigt sugen på glassen vi nyss köpt. våra ansikten värmdes av solen, men isen gjorde fötterna kalla och mina händer turades om att hålla i glassen och värma upp sig i fickan (jag har tappat bort mina vantar igen).
kvällen innan hade varit ett bottenmärke på ett tag och när vi skiljdes vid tunnelbanenedgången säger jag att jag hoppas att jag inte klagat för mycket och M säger att nej det är ju så här du känner och då måste du få uttrycka det. men jag ska be för dig, får jag det? ja tack.
sen gör jag det igen. låser ut mig. och A som har min extranyckel har för en kvart sedan satt sig på en buss på väg till Linköping där hon ska vara under hela helgen. men med en räddningsaktion från M, som alltid - fastän hon numer befinner sig 20 mil ifrån mig - räddar mig , får jag tag på min nyckel 18 timmar senare. och under tiden får jag en kram, kanelbulle och varm choklad och någonstans att sova (känn dig som hemma) av J.
och under de timmar på lördagsförmiddagen jag halvligger på den mörkgrå soffan och kisar mot solen rinner stressen sakta av mig och samtalet från kvällen innan har lugnat mig lite.
lördagen fortsätter med middag (och sen får jag med mig massa mat hem också) hos vännerna som alltid får mig att känna mig välkommen, en sen kväll med den lättast införtjänta 500-lappen på länge (vi tar betalt av 100 pers på fem timmar och spelar under resten av tiden luffarschack och hängagubbe, dricker cola med lime och äter chilinötter) och avslutades med det största polispådraget jag sett som spärrade av tunnelbanan och vårt tåg (vilket senare visade sig vara på grund av mitt samtal till polisen några minuter tidigare där jag anmälde att jag såg två klottrare i tunnelbanan - men de fanns ju inte alls på tåget).
godnattsånger
så jag tröstar mig med att låta min farligt charmiga favoritkille sjunga godnattsånger för mig.
jaha
jag vet ju att statistik bara är siffror och inte min verklighet och jag har ältat mitt yrkesval i så många år att jag är helt säker på att det är vad jag vill.
trots det känns det i magen när journalister i alla undersökningar är de som har sämst chans att få jobb.
minnesbild ett
där sitter jag varje fredag (och i bland på lördag och någon vardag med för den delen) med mina vänner. och jag gillar det. oftast. men ibland känns det fel på något vis, utan att jag kan sätta fingret på vad.
jag har aldrig tyckt om sången som börjar med ja, jag ger dig mitt liv och sen någon gång i versen når sitt klimax i på stridsfältets höjder vill vi ge våra liv. när vi sjungit den två gånger så säger pianisten som sitter till höger på scenen att "jag vill inte att ni sjunger med om ni inte verkligen verkligen menar vad ni sjunger". ibland sitter jag tjurigt tyst för jag tycker inte om när någon säger åt mig vad jag ska göra och speciellt inte i en mikrofon framifrån utan chans till diskussion eller dialog, men oftast blundar jag hårt hårt och sjunger med för jag vill ju vilja och jag borde vilja men hallå orden är så stora att jag inte förstår och innerst inne är jag inte alls säker på vad jag skulle göra på den där höjden.
hur kunde man säga det till ett gäng femtonåringar? man borde inte få säga så!