Lina

efter en resa genom sverige på drygt tolv timmar har jag kommit fram till staden där två av mina bästa kompisar numera bor.  

under en av förmiddagarna promenerar jag ensam en mil, de avslutande kilometerna längs med vätterns strand, och kommer fram till den stora tegelbyggnaden vid torget. på eftermiddagen sitter jag i en källarlokal med ett tjugotal andra, i det klassrum där vännerna då tillbringar sina vardagar. just den eftermiddagen läser och diskuterar de romarbrevet fem.

de väntade klyschorna och frikyrkosanningarna får mig att vilja ställa mig upp och skrika

ni vet ingenting! om ni bara vågade er ut ur kyrkan så skulle ni märka att verkligheten gör ont och inte är så enkel som ni tror. hur kan ni så stolta och självsäkra sitta och säga att ni i alla lidanden skulle sjunga och be och skratta mer än nångonsin? så gör bara de som inte vet vad lidande är. säg samma sak till den som förlorat sitt barn eller sin syster. säg det till den som har ständig smärta. säg det till den som varit med om att alla löften blivit svikna. se dem i ögonen och säg det.

men jag sitter bara tyst där längst fram (och ingen annan i klassen protesterar heller och det gör nästan mer ont) och tårarna rinner nerför mina kinder. jag stryker bort dem gång på gång med handen men jag kan inte sluta gråta. för med tårarna rinner också det lilla hoppet om en kyrka mitt i världen mitt i livet bort.

och kvällen efter följer jag bara med på ungdomsmötet med ett löfte från mina vänner om att vi ska sitta långt bak och gå ut om jag inte klarar av det. lovsångerna får mig att gråta igen, men inte av vördnad eller glädje, utan av sorg och saknad över min barndoms gud och över ett sammanhang som gång efter gång river upp sår som knappt hunnit börja läka.

hemma igen följer jag med mamma till kyrkan i vilken jag mer eller mindre växt upp, efter att flera månader hållit mig därifrån. det känns konstigt, för jag känner så väl till defekterna och det hemliga både i byggnaden och i människorna på scenen (det blir så när man tillbringat oräkneliga timmar på en plats).
men med mammas hand i min och en sittplats närmast utgången på läktaren längst från scenen går det ok.

jag sträcker fortfarande aldrig upp händerna under lovsången eller ber högt (om jag inte "måste" och då är det i mycket små sammanhang) - jag är så rädd för de där klyschorna och för tecknen och lögnerna.

men längtan efter sanningen är trots allt starkare, så jag söker mig fortfarande till sammanhang som tror på en nådens gud. dock sådana som ger utrymme för eftertanke och diskussion. först då får jag tillräckligt med lugn för att kunna lyssna.