Lina

då, när någon frågade hur jag mådde så svarade jag istället vad jag gjorde jag ligger i sängen och pluggar.
för vad skulle jag säga liksom?

att jag trodde att jag inte skulle kunna andas, men att det faktiskt går förvånansvärt bra. att jag däremot gråter någon gång varje dag. att jag inte kan somna, eller somna om när jag vaknar efter några timmar. att jag inte har någon matlust, har ont i magen och mår illa (men jag försöker äta ändå det är bra har jag hört). att mina händer började skaka okontrollerat och den sista halvtimmen av lektionen försvann i någon sorts dimma då jag insåg att jag inte kom ihåg sista gången du tog i mig. att jag är så ledsen över att jag somnade där i soffan bredvid dig nära dig, istället för att vara klarvaken och pränta in varje drag och märke. vara totalt medveten om hur du strök mig över håret och armen som låg runt dig, trots att du halvsov du med. jag hann ju aldrig vänja mig.

nu, frågade någon mig hur ofta jag tänker på dig. inte så ofta alls svarade jag. men när jag började räkna fick jag sluta för du är ju fucking överallt. och jag överväldigas av ett begär att skrika allt jag kan mitt i morgonträngseln på tunnelbanan. för om inte jag minns och bekräftar så är det som om det aldrig funnits. du skrattar ju bara och säger att det var så längesen (eh, nej) och inte betydde så mycket (förstod du inte att du satte mig fri på så många sätt med dina ord och hur du tittade på mig, hur du fick mig att våga hoppas igen?).

inser att jag, liksom den estlands-svenska kvinnan i exil vars hemby blivit utplånad som föreläsaren berättar om, saknar det som var och som inte fick chans att bli. men jag längtar inte efter dig för du finns inte längre, inte den du var då.


och jag, jag är friare än någonsin.