Lina

Det gör mig så arg. Att han inte förstår att så gör man bara inte. Att han inte bara kan leka med henne så. Även om hon knappt har några kläder och de svartaste ögonfransarna som blinkar (men ser du hennes ögon, gör du det) och ett leende och så hennes kropp som kommer närmare.

Det blir ju som en ondond cirkel det där. När vi borde ta hand om varandra och inte bara sätta oss själva först hela tiden, vad som känns bra för stunden för mig. Att jag vill ha dig nu, nära nära för jag är less eller har bara lust eller vill skratta lite eller bara känna nåt för den delen, men imorgon är det ingenting. Då är jag inte ens här. Tänk en tanke till, kanske, att den kropp som ger dig värme då faktiskt har ett hjärta där inne i sig, som du har ett ansvar till. Men det är ju som svårt att förstå att det där hjärtat ens finns och kan känna saker när ditt eget för länge sen är avstängt, för om du kände efter så skulle du gå sönder. Då lär det ju vara svårt att tänka att nu kanske jag gör dig ledsen, när du inte känner nåt själv.

Och så gör ni bara varandra ännu mer trasiga när ni försöker känna nåt, vad som helst. Men det hjälper inget. Förstår du inte det?

På något konstigt sätt så är jag glad att jag blir ledsen, tvärtemot hon och han och du. Att jag tycker att man inte kan bete sig så, som att du vill ha mig, när du egentligen bara vill ha någon vem som helst just då. Sådär efteråt när jag slutat att krypa ihop i ett hörn, som en boll med hjärtat längst inuti som för att skydda det hjälpa det att läka låta det gråta ut. När jag slutat må så dåligt av att du inte tycker att jag är mer värd än så (är jag det?) att jag får magsjukeont i magen och funderar på att använda fingrarna till att få upp det onda. När jag behärskat mig så många gånger att inte ringa upp och säga att det var ok det var ju inte ditt fel så kan man ju göra jag förstår och om du vill ha mig ibland så ska det nog gå bra för då känns det ju i alla fall då som att du vill ha mig. Då är jag glad. Glad att mitt hjärta fortfarande lever och känner saker. Tänker att då finns det ju trots allt hopp.

Ta hand om hjärtat ditt, vännen. Gör det. Av allt som du bevarar, bevara ditt hjärta mest.

Inte bevara som i att låsa in, inte dela med sig av, inte våga hoppas och tro på. Nej, bevara som i att vara rädd om, ta hand om – just därför att du är värd så mycket mer. Bevara som att inte utsätta dig och ditt hjärta för onödigt ont. Att umgås med människor och vara i situationer som inte enbart får dig att må bra för stunden (men sen blir ångesten ännu större då kicken lagt sig) utan som lämnar en lugnhet och frid där inne i dig.

Ta hand om hjärtat ditt. Ge det inte till vem som helst. Låt inte vad som helst få påverka det.
Ta hand om hjärtat ditt. Ta hand om dig. Gör det.


Tidigare publicerad i Gyro våren 2007