Jag ville byta vagn, hoppa av för tidigt, hålla för öronen.
I måndags på tunnelbanan satt en man och pratade i sin mobil. Han såg ut att vara mellan 50 och 60 år, och berättade för en vän om sin skilsmässa.
Du vet, Kerstin och jag träffades ju när hon bara var 23 år, och när man har varit tillsammans så länge… Ja, vi växte ifrån varandra helt enkelt. Barnen och djuren tog så mycket tid och sen en dag upptäcker man att man inte längre känner den som man delar livet med.
Han verkade knappt sorgsen, mer resonerande och krass.
Och jag ville byta vagn, hoppa av fem stationer för tidigt, hålla för öronen.
En av mina största rädslor är att jag en dag ska vakna upp och inse att jag har blivit den jag har lovat mig själv att aldrig bli. Att jag ska upptäcka att jag lägger ner mer tid på saker som i längden inte gör något gott. Istället för att lägga min tid på relationer, titta andra människor i ögonen, stanna och lyssna, hjälpa med det jag kan. Att jag ska sluta försöka förstå, ifrågasätta, ändra uppfattning, stå upp för det jag tycker. Att jag ska upptäcka att jag har skjutit ner mina drömmar och gett upp mina värderingar. Blivit neutral, blasé och likgiltig. Att jag ska ha slutat gråta, skratta och fantisera. Blivit bitter. Att jag för husfriden, stämningen på kontoret, gruppdynamiken, givit upp mig själv.
Men mest är jag rädd för att den jag valt och lovat att älska livet ut, gett mig själv till, ska sluta möta min blick. Jag är livrädd att vi över tid ska sluta lyssna på varandra, sluta ta i varandra, sluta anstränga oss för att förstå, sluta uppmuntra, uppskatta, hålla uppe. Ibland blir jag så rädd för det, att jag tänker att det inte är värt det. Att det inte är värt att släppa kontrollen, i vilken relation det än gäller, för där och då ger jag också den personen möjlighet att krossa mig.
Det sista jag hörde mannen på tunnelbanan säga var att han blev förvånad när han frågade runt bland sina bekanta, över hur många som hade det likadant som han och hans före detta fru. Hur vanligt det var.
Åh...
Men nej! Jag tänker skita i statistiken och i skyddsmekanismerna. För jag vet ju, att om jag låter min rädsla bestämma så har jag redan styrt in på den där vägen jag är livrädd att hamna på. Istället tänker jag att det kanske handlar om något så banalt och svårt som att inte glömma bort att se livet som en gåva. Att varje dag välja livet, varje dag välja mina älskade, varje dag välja mig själv och min Gud. Och kämpa för det. Mer än så kan jag nog inte göra.
Du vet, Kerstin och jag träffades ju när hon bara var 23 år, och när man har varit tillsammans så länge… Ja, vi växte ifrån varandra helt enkelt. Barnen och djuren tog så mycket tid och sen en dag upptäcker man att man inte längre känner den som man delar livet med.
Han verkade knappt sorgsen, mer resonerande och krass.
Och jag ville byta vagn, hoppa av fem stationer för tidigt, hålla för öronen.
En av mina största rädslor är att jag en dag ska vakna upp och inse att jag har blivit den jag har lovat mig själv att aldrig bli. Att jag ska upptäcka att jag lägger ner mer tid på saker som i längden inte gör något gott. Istället för att lägga min tid på relationer, titta andra människor i ögonen, stanna och lyssna, hjälpa med det jag kan. Att jag ska sluta försöka förstå, ifrågasätta, ändra uppfattning, stå upp för det jag tycker. Att jag ska upptäcka att jag har skjutit ner mina drömmar och gett upp mina värderingar. Blivit neutral, blasé och likgiltig. Att jag ska ha slutat gråta, skratta och fantisera. Blivit bitter. Att jag för husfriden, stämningen på kontoret, gruppdynamiken, givit upp mig själv.
Men mest är jag rädd för att den jag valt och lovat att älska livet ut, gett mig själv till, ska sluta möta min blick. Jag är livrädd att vi över tid ska sluta lyssna på varandra, sluta ta i varandra, sluta anstränga oss för att förstå, sluta uppmuntra, uppskatta, hålla uppe. Ibland blir jag så rädd för det, att jag tänker att det inte är värt det. Att det inte är värt att släppa kontrollen, i vilken relation det än gäller, för där och då ger jag också den personen möjlighet att krossa mig.
Det sista jag hörde mannen på tunnelbanan säga var att han blev förvånad när han frågade runt bland sina bekanta, över hur många som hade det likadant som han och hans före detta fru. Hur vanligt det var.
Åh...
Men nej! Jag tänker skita i statistiken och i skyddsmekanismerna. För jag vet ju, att om jag låter min rädsla bestämma så har jag redan styrt in på den där vägen jag är livrädd att hamna på. Istället tänker jag att det kanske handlar om något så banalt och svårt som att inte glömma bort att se livet som en gåva. Att varje dag välja livet, varje dag välja mina älskade, varje dag välja mig själv och min Gud. Och kämpa för det. Mer än så kan jag nog inte göra.
Kommentarer
Postat av: sara
kikade in här, är övertygad om att det kommer gå fint för dig i livet, så länge du vet vad som är viktigt för dig :) jättefin frisyr förresten!
Trackback