Lina

Och där ligger vi i gräset, har nästan somnat, när en dagslända väcker oss och vi slänger oss snabbt åt sidan.
men hey det är ju inte så konstigt att man är lite ilsk när man bara lever en dag. men vadå, hallå, vad gör den under den enda dan? försöker hitta någon att para sig med? Skratt.

Tittar upp mot molnen som rör sig så fort
eller är det vi som rör oss?
och så frågar du
Lina vad är du rädd för?

Och jag minns att jag stannade upp på gatan häromdan och insåg att jag är rädd för så grymt mycket.

Rädd för människor. Jag var för allt i världen rädd för barnen på det fritids jag jobbade på, för konfirmander jag aldrig träffat. Rädd för att bli sårad, för att såra. För att inte räcka till, för att inte bli sedd. Rädd för att bli som alla andra. Rädd för att låta rädslan för andra styra mitt liv.

Rädd för att bli någon jag inte vill vara. Bitter, utan hopp, att inte våga, att ge upp principer, för att se mer till paragrafer än till människor.

Rädd för att inse att Gud inte finns. Att då inte mer vilja leva, förutom i det falska mörkaste förträngandet. Rädd för meningslösheten, tomheten och apatin.

Rädd för gamla rädslor och hjärnspöken som tar över. Rädd för tillfredsställelsen och nöjdheten över yrsel och för lite mat. För långa promenader och illamående framför spegeln.

Rädd för döden som kommer att ta ifrån mig älskade gamla visa människor som jag inte hinner träffa så ofta jag vill.

Rädd för ormar med.

Rädd för det okända, att ta en annan väg, att lära känna nya människor, att inte ha kontroll.

Rädd för att inte våga vara rädd, att inte våga utmanas, rädd för att låta rädslan vinna.

Gud, hjälp mig att inte förneka min rädsla men inte heller att låta den styra över mig.