In this life we live

Jag går över kullerstenarna i gamla stans gränder. Det regnar, igen, och mitt paraply - direktimporterat från Kina – som blåser ut och in hjälper oväsentligt mot det blöta. Jag har ingen aning om var Skomakargatan ligger. Men Tomas sjunger för mig som så många gånger förr. Så länge jag kan minnas, har jag väntat på ett svar. Ett mönster, nån sorts förklaring, till sorgen som jag har. Får mig att tänka på dig, så mycket oftare nu.

Jag är trött på det tillrättalagda i mig. Och jag ska sluta umgås med dem som får mig att minnas hur det kändes att alltid bli vald sist på gympan.

I kväll snöade det, och jag förstod inte varför alla jag mötte såg besvärade ut och gick så fort. Jag drog mössan djupare ner, tog några valssteg och önskade mig tillbaka till rodelbanan mamma byggde åt oss ända uppifrån farmor och farfar ner till vår gård. Till längdskidspår runt huset, kojor i snöhögen traktorn byggde åt oss och kalla fötter mot varmt element under trappen. Sen diskuterade vi övergivenhet. Och när vi skulle sitta tysta och tänka på en gång vi känt oss övergivna tänkte jag på dig, men det var längesen sist.

Imorgon ska jag baka lussebullar.

Kommentarer
Postat av: elin

det är fint. det du skriver,alltså. jag blir träffad. tack.


Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback