Transtrand
Om en konfirmationsåterträff i Transtrand - det enda stället där jag ses som en drama-begåvning.
Åker från ett försommarvarmt Stockholm till en fjällgård nära trädgränsen omgiven av de största snödrivorna jag sett under hela vintern. Det regnar typ hela tiden och utsikten försvinner i dimman, men efter att ha frusit hela förra sommaren i långbyxor och långärmat känns det rätt väntat.
Efter att chauffören tvärnitat mitt i en korsning eftersom han inte såg vart vägen tog vägen då han var så inne i berättelsen om sina vasaloppsprestationer är jag glad att kommit upp till gården levande. Där är det människor överallt - uppslutningen har aldrig förut varit så stor och konfirmanderna sover på alla håll och kanter. I storstugan, i ledarstugan, på kyrkläktaren, i entrén, på madrasser.
Jag medverkar i den fyrstämmiga kören som på tjugo minuter lärt sig Vintern rasat ut och sjunger den två gånger vid sista april-firandet runt den minsta brasan. Efter ett tag anländer resten av mina ledar-vänner och jag gråter lite för att jag inte längre är ensam men mest över det finaste frieriet (han friar på en bal två år efter att de blivit tillsammans på en annan bal, sjunger en sång han skrivit till henne a capella inför de mer än trehundra gästerna och går sedan ner på knä och friar). Sen skrattar jag så att jag gråter åt prästen som skrattar så att han kiknar åt en rolig incident som hände honom för 25 år sedan.
På natten vaknar jag av ett först odefinierbart ljud (grytlock som slås mot varandra av galna femtonåringar). Medan jag sticker fingrarna så hårt jag kan i öronen och borrar ner ansiktet i kudden när de stormar in på vårt rum skriker Elina SLUTA med sin argaste röst och de försvinner illa kvickt. Jag är glad att det är lite av hennes grej att få nattliga utbrott och somnar snabbt om. Kufen som mest smyger omkring visar sig tydligen vara riktigt trevlig, en konfirmand ser exakt ut som den lilla ekorren i Ice Age när han spelar död och jag och Sara inser att vi är sämst på att förstå oss på melodin i psaltarpsalmerna.
Elina målar snyggt och jag målar fult men vad gör det när underhållningen är på topp. Du är så bra på spex, vi gifter oss snabbt för jag vill ha se... mlor sjunger några konfirmander medan andra målar av Tord. - Jo, jag lovar, ögonen ska sitta mitt i ansiktet. - Ja, men för att det ska se normalt ut måste man ju ha hår och det har inte han. Efter godnattsången förvandlas plötsligt killarnas rum till en gaskammare och de väller desperat ut ur rummet medan de försöker vädra.
Vi avslutar med att visa rumporna för bussen som ska ta konfirmanderna en bit på vägen hemåt. Trots det tajta tidsschemat på hemvägen hinner vi med en fika med en farmor och två systrar och lunch och förlovningstårta samt lite studsmattehoppning (jag lär mig rumpstuds av nioåringen) med en mamma, mormor, morfar och två systrar.
Jag gillar det.
Åker från ett försommarvarmt Stockholm till en fjällgård nära trädgränsen omgiven av de största snödrivorna jag sett under hela vintern. Det regnar typ hela tiden och utsikten försvinner i dimman, men efter att ha frusit hela förra sommaren i långbyxor och långärmat känns det rätt väntat.
Efter att chauffören tvärnitat mitt i en korsning eftersom han inte såg vart vägen tog vägen då han var så inne i berättelsen om sina vasaloppsprestationer är jag glad att kommit upp till gården levande. Där är det människor överallt - uppslutningen har aldrig förut varit så stor och konfirmanderna sover på alla håll och kanter. I storstugan, i ledarstugan, på kyrkläktaren, i entrén, på madrasser.
Jag medverkar i den fyrstämmiga kören som på tjugo minuter lärt sig Vintern rasat ut och sjunger den två gånger vid sista april-firandet runt den minsta brasan. Efter ett tag anländer resten av mina ledar-vänner och jag gråter lite för att jag inte längre är ensam men mest över det finaste frieriet (han friar på en bal två år efter att de blivit tillsammans på en annan bal, sjunger en sång han skrivit till henne a capella inför de mer än trehundra gästerna och går sedan ner på knä och friar). Sen skrattar jag så att jag gråter åt prästen som skrattar så att han kiknar åt en rolig incident som hände honom för 25 år sedan.
På natten vaknar jag av ett först odefinierbart ljud (grytlock som slås mot varandra av galna femtonåringar). Medan jag sticker fingrarna så hårt jag kan i öronen och borrar ner ansiktet i kudden när de stormar in på vårt rum skriker Elina SLUTA med sin argaste röst och de försvinner illa kvickt. Jag är glad att det är lite av hennes grej att få nattliga utbrott och somnar snabbt om. Kufen som mest smyger omkring visar sig tydligen vara riktigt trevlig, en konfirmand ser exakt ut som den lilla ekorren i Ice Age när han spelar död och jag och Sara inser att vi är sämst på att förstå oss på melodin i psaltarpsalmerna.
Elina målar snyggt och jag målar fult men vad gör det när underhållningen är på topp. Du är så bra på spex, vi gifter oss snabbt för jag vill ha se... mlor sjunger några konfirmander medan andra målar av Tord. - Jo, jag lovar, ögonen ska sitta mitt i ansiktet. - Ja, men för att det ska se normalt ut måste man ju ha hår och det har inte han. Efter godnattsången förvandlas plötsligt killarnas rum till en gaskammare och de väller desperat ut ur rummet medan de försöker vädra.
Vi avslutar med att visa rumporna för bussen som ska ta konfirmanderna en bit på vägen hemåt. Trots det tajta tidsschemat på hemvägen hinner vi med en fika med en farmor och två systrar och lunch och förlovningstårta samt lite studsmattehoppning (jag lär mig rumpstuds av nioåringen) med en mamma, mormor, morfar och två systrar.
Jag gillar det.
Kommentarer
Postat av: Mathilda S
Hahahaha vilken härlig blogg!
Hela återträffen var så härlig, men främst då när alla berättade alla små hemligheter och niklas om piip pip :D Jätte fina bilder :)
Hoppas du har det jätte bra Lina och jag är glad att du var en av våra ledare :)
Postat av: Hulda
aww vilken härlig beskriving av återträffen :)
jag saknar Transtrand en massa, men det var jättekul att träffa alla igen och ettorna var supertrvliga! och tack för att du och Karin bad för mig.
Ni har varit de bästa ledarna, önskar jag kunde konfimera mig igen :'/
hihi, vilka härliga bilder på carl du fått med ^^
Postat av: Mathilda
Transtrand är Lycka <3
Trackback