Lina

Jag har en kompis som läser konstvetenskap. I tisdags var hennes klass på besök hos en konstnär som heter Kader Attia. Hon berättade om det för mig och att många av hans konstverk gestaltar tomhet:

Madrasser med märken av kroppar som förut låg där.


Skulpturer i folie, men människorna de är formade av är inte längre där.


Plastpåsar som fortfarande är formade av vad de tidigare innehållit, som ett mjölkpaket.


Han sa att tomhet präglar oss mer än vi tror.

Och jag tror att jag förstod vad han menade, för jag kände igen mig.
När man först tänker på ordet "tomhet" så tänker man på något som inte finns. Men ibland är tomheten väldigt tydlig. Tomheten efter något eller någon som man haft men inte längre har lämnar spår i oss, precis som i Attias konstverk. Jag tror de flesta har varit med om det, på olika sätt och olika mycket, men att alla kan känna igen sig i det.

För visst har ni känt att ni har saknat någon riktigt mycket?
Hur handen plötsligt känns tom, eftersom den hand som brukade hålla din inte längre gör det, hur saknaden gör fysiskt ont. Hur buren i köket och gropen vid halsen inte bara är tomma utan att saknaden efter den lilla pälsklädda kroppen smärtar. Den nära vännen som du upptäcker att du inte längre känner. Tystnaden på släktkalasen eftersom morfars röst inte längre överröstar alla andras.

När tomheten kommer från något som gått förlorat så blir den ofta smärtsam tydlig.

Men ibland känner jag också en annan sorts tomhet, längtan och saknad än de jag gav exempel på nyss. Den längtan är svårare att precisera, för det är en längtan efter något som är större än vad jag kan hitta i den här världen. Oftast är den ganska svag, men vid vissa tillfällen blir den så stark att jag inte vet var jag ska ta vägen.
När jag tittar upp mot en mörk stjärnhimmel och allting svindlar, när jag inte kan somna eftersom jag är så glad, när jag gråter mig till sömns, när jag håller i min kompis nyfödda bebis, när jag håller min 80-åriga farfar i handen eller när musiken och orden förklarar livet.

Pär Lagerkvist som var författare och poet, har också känt det och skriver såhär:
Vem är du, som uppfyller mitt hjärta med din frånvaro, som uppfyller hela världen med din frånvaro?

CS Lewis, som bland annat har skrivit böckerna om Narnia, har skrivit så här:
Inga varelser föds med längtan, om det inte finns någon möjlighet för dem att få den tillfredsställd. Ett spädbarn känner hunger - nåväl, det finns mat. En ankunge vill simma - nåväl, det finns vatten. Människan känner sexuella begär - nåväl, det finns olika kön. Om jag hos mig känner en längtan, som intet i denna värld kan tillfredsställa, är den mest sannolika förklaringen att jag föddes till en annan värld.

Lewis, och många med honom, menar alltså att den här längtan efter något större än vad som finns här på jorden, borde säga att det finns någon som vi längtar efter. Att det faktum att det i oss finns en längtan som ingenting i tiden, ingenting på jorden och ingen skapad varelse kan tillfredsställa innebär att det måste finnas någonting mer än tiden, jorden och skapade varelser som kan tillfredsställa denna längtan. Och att det kallar vi för Gud.
Attias plastpåsar som hade formats efter ett mjölkpaket, kan ses som en liknelse för att det finns en del i oss som är formad för att Gud. Och så länge den platsen är tom så är tomheten väldigt tydlig. Det saknas något, eftersom vi är skapade till att ha gemenskap med Gud.

Tomheten kan leda till två saker. Antingen försöker man fylla det med något annat än Gud; äta mycket, eller sluta äta, shoppa massa saker, träna mycket, ha många relationer, träffa mycket folk. De här sakerna mår man oftast bra av för stunden, i alla fall jag, men det är inget som håller i längden mot den här längtan, den här tomheten. Eller så kan man faktiskt bli glad över tomheten. Just eftersom den får mig att känna att det ju finns något som borde vara där, något helt underbart och större än jag någonsin kan tänka mig och börja leta efter det.

(Jag menar inte att allt blir bra eller att man känner sig totalt fridfull när man väljer att bli kristen och låta Gud få sin plats i sitt liv. Världen är ju fortfarande trasig, det var därför Jesus behövde komma hit och dö och uppstå, men det är ju också därför han en dag ska komma tillbaka. Men man har påbörjat den resa som kommer att göra att tomheten en dag försvinner helt. )


En bön - Skapad till dig

Allsmäktige Gud,
du har en sådan omsorg om varje människa
som frågade du blott efter henne ensam,
och en sådan omsorg om alla,
som vore de blott en enda.
Jag ser att somliga ting förgås och att andra kommer i deras ställe,
men du förgås aldrig.
Min Gud och Fader,
dig vill jag därför anförtro allt vad jag har tagit emot från dig.
Då skall jag intet förlora.
Du ger beständig och säker trygghet.
Ty du, o Gud, har skapat mig till dig,
och mitt hjärta är oroligt,
till dess det finner ro i dig.

- Augustinus