en dag ska jag sluta upp att dö

uppkrupna i varsitt hörn av soffan kommer vi att prata om döden. om att hon är död. och hur det känns helt fel. hur märkligt det är att det enda vi egentligen kan vara säkra på känns som det mest onaturliga.

kvällen innan diskuterar jag och en annan vän samma ämne. festivalen frizon ska ha tema döden. och hon tycker inte om det. det känns ju som ett stort mörker. säger hon. nog för att döden är en del av livet men man behöver ju inte fokusera på den.
och jag svarar att jag inte alls tänkt på det så utan snarare tvärtom. att jag verkligen ser fram emot det. att tema livet istället hade fått mig att känna mig väldigt tveksam och missanpassad. jag passar inte så bra in i klyschor.

men det fick mig att fundera. på om jag fokuserar fel. varför temat döden lämnar mig med någon slags lugnhet samtidigt som medvetenheten om samma död ofta får mig att stelna av rädsla över att det här var sista gången.

läser tomas sjödins ”när träden avlövas ser man längre från vårt kök”. hans första bok om honom och hans familj, där två av hans tre söner har en odiagnostiserad hjärnsjukdom som gör att de blir sämre och sämre. hos dem är döden ständigt närvarande, men på ett ännu påtagligare sätt livet.

”Vanmakten inför döden har rottrådar bakåt. Så också hoppet. Mötet med döden har gjort att jag inte längre är rädd för att dö. I dödens närhet har jag mött ett hopp starkare än min tidigare dödsfruktan. Jag är rädd för att förlora det ömmaste och käraste, men vet också att djupast sett betyder dödsögonblicket: det ögonblick när vi slutar upp att dö. För död är att vara borta från varandra.

Jag dör en smula
för var sekund som går,
här bär jag döden med mig
i alla livets år.

En natt, en marsnatt kanske,
så mild av regn och tö
skall jag gå bort i mörkret
och sluta upp att dö.

- Grethe Risbjerg Thomsen.”

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback