Lina

jag vaknar några mil innan stockholm. vi ska tanka. medan jag och mitt baksätessällskap har sovit har det tydligen diskuterats huruvida föraren gillar farliga tjejer eller ej. han är tydligen lite allmänt kräsen.
och nu är det vår tur att beskriva hur vår drömkille ska vara. jag som har en rätt så lång lista (kort utdrag: smart, vis, snäll, snygg, social, glad, trevlig, genomtänkt, rolig, självständig - eller så är han helt annorlunda, vilket jag kommer på när vi träffats, figure) blir lite småkär bara av att beskriva honom.
föraren är dock inte nöjd utan säger upprört att det är så typiskt tjejer att rabbla upp egenskaper som är politiskt korrekta men egentligen i verkligheten bara faller för machokillar. och detta skulle enligt honom gälla främst feminister. säger en sak men kommer nästa vecka dragande med en stenåldersman som är den finaste de någonsin träffat. killar däremot är åtminstone ärliga med vad de vill ha och låtsas inte om nåt annat.
jag och mitt kvinnliga sällskap i baksätet, som båda två hade verkliga förebilder i tanken när vi beskrev drömmen och inte något abstrakt ideal, blir nog båda lite förvirrade till en början. och jag håller inte med - jag har fått nog av killar som, ok kan vara grymt snygga och heta, men som behandlar en som skit. men ändå. så har han en poäng.
vi har pratat mycket om genus, kön och kultur i skolan på sistone. och det är ju rätt märkligt att vi ändå har en del underliga normer vi går efter. 
hur kommer det sig att så få killar (inklusive föraren) pallar med att ha en längre, starkare och/eller större tjej än sig själv? och varför är det i huvuddelen av alla par killen som är äldre, som tjänar mer (eller högst lika mycket) än tjejen? ("resultaten visar att risken för separation är högre i familjer där kvinnan står för en stor andel av familjens inkomst.") och varför ska killen vara tryggheten och i det stora hela ha lite övertag, vara smartare än tjejen? och varför går så många tjejer ändå igång på badboys?
det måste ju vara ett inlärt beteende, för det finns ju ingen logik i det hela.
(och jag är ju inte så dum att jag inte förstår att jag också påverkas av allt, vad det är som är ok, vad man bör gå igång på - man vet ju vilken sorts kille man "vill" visa upp för kompisarna och släkten liksom).
och ibland vill jag ge upp lite också. släpper på kraven, tänker att det finns inte nån som är allt det där jag vill ha (och som också vill ha mig) - hur mycket kan man begära egentligen? ("för att uppnå jämställdhet krävs att vi förändrar våra beteenden. i den förändringen är det kvinnan som är aktiv. men ofta tvekar hon att pusha på för hårt och har hon ingen kompromiss i sikte lägger hon ner.")

i veckan tänkte jag något jag aldrig trodde att jag skulle tänka: Jag kanske skulle uppfostra mina barn i Stockholm. och det är en verkligt revolutionerande tanke för mig. men jag önskar bara att mina barn ska få växa upp utan förutfattade meningar från andra om hur de ska vara. jag är så less på så förutsägbara könsroller att det blir helt bisarrt och de snäva ramarna om hur man ska och inte ska vara. men nej, jag vet. det är inte bättre här egentligen, även om det nog finns större utrymme för olika sorters människor i stockholm än i min norrländska hemstad. 
det är bara det att jag här har funnit människor som fascinerar mig för att de vågar vara de de är. vänner som jag beundrar och önskar mina barn. hur lär man någon att det är ok att vara sig själv - att få en stark självkänsla? måste komma på det innan jag försöker få barn. och sen måste jag ju hitta den där mannen också. han som jag kan älska, beundra, fascineras av och bråka med under ett helt liv. förslag mottages med glädje ( men nej tack för grottmän. for real.).