Lina

I dag är den en vecka tills jag är hemma i Ö-vik igen.

Varje gång en hemresa närmar sig, blir jag så orkeslös. Städar inte, handlar inte, lagar inte mat. Det känns plötsligt så onödigt, när det andra börjar kännas greppbart. Huset jag växte upp i, människorna från vilka jag kommer, vägarna jag känner.

Så i dag satt jag i min pyjamas i soffan och skrev på min uppsats tills jag var så hungrig att jag inte kunde tänka logiskt längre. Tills det blivit mörkt ute, igen. Och eftersom det i kylskåpet finns blåbärssylt och tio gula lökar drog jag på mig mjukisbyxor, jacka och mössa och köpte en micropizza på affären på hörnet. Nu tillbaka i soffan igen.


I dag är det sju veckor tills Sidakursen börjar, och sen kommer jag inte tillbaka till Stockholm igen förrän i övergången mellan sommar och höst.

Jag tycker om vardag och jag tycker om rutiner. Men jag tycker inte om när de börjar styra över mig. Därför måste jag bryta av ibland. Göra något annat, bryta fokuseringen på mig och mitt eget. Och även om jag ofta känner mig som den räddaste, så kallar andra mig för modig. Men ja, det heter ju att det är först när man är rädd som man kan vara modig, så kanske hänger det ihop.

Och jag skriver andrahandskontrakt, säger upp abonnemang och prenumerationer, kollar upp vaccinationer, lånar en språkkurs på biblioteket ”Hej, jag skulle behöva lära mig rumänska”, mejlar okända människor som befinner sig dit jag ska, googlar bilder, funderar över packning, planerar avskedsfest, säger hejdå - och ändå jag kan inte på något sätt förstå. När jag blundar och försöker föreställa mig händer ingenting. Svårt att visualisera något man knappt vet något om.