Lina

I dag har jag åkt tåg mest hela dagen. Det kan vara något av det mest avslappnande jag vet. Kombinationen av att vara på väg någonstans, ständigt få en uppdaterad utsikt på Sveriges olika landskapsformer, vara omgiven av människor i tystnad (jag bokar alltid in mig på den tysta avdelningen).

Jag lämnade ett Stockholm där solen sken för första gången på, jag kan inte komma ihåg senast. Kisade, men såg ändå inte de jag mötte. Tog 47:an mot Centralen och tänkte Jag vill hem, jag vill hem, åh, jag vill hem! så hårt att ögonen tårades. Var för en gångs skull i tid, försöker öva bort mina tendenser till ständigt sen ankomst. Så mycket i tid att jag hann med att smita in på Pocketshop och köpa Gomorra av Roberto Saviano. Boken om den neapolitanska camorran, som fått maffian att mordhota Saviano. Som om jag inte hade nog med böcker nedpackade ändå. Men att läsa så mycket om en bok och en författare utan att själv ha läst boken, är frustrerande för mig. Och förordet bådar gott: Enligt Bibeln var Sodom och Gomorra två städer vid Svarta havets stränder. Invånarna levde i synd och därför sände Gud ett regn av eld och svavel som utplånade städerna. Savianos boktitel bär vittnesbörd om ett moraliskt ursinne över att mänskliga och juridiska rättigheter förvägras alla de människor som i Neapelregionen kuvas under camorrans tyranni.

Vid Gävle inträffar dagens mesta kaos. Ett äldre par hjälper deras vän på tåget med hennes väskor, men eftersom de råkar kliva på i fel ände av vagnen tar pålastandet så lång tid att när de är klara att kliva av har SJ redan låst dörrarna. De fick därmed en oväntad utflykt till Söderhamn. Lite lustigt tyckte jag. Tanten ville först ”mest bara gråta”, men fogade sig i sitt öde eftersom. Konduktören fixar tillbakabiljetter och berättar anekdoter. En gång var det en som blev kvar på tåget vars bil stod på vid stationen.

Somnar. Vaknar efter ett tag, tittar ut genom fönstret och allt är vitt. Snöbelägda fält och tjock dimma möts vid osynlig horisont. Somnar om. Innan jag är hemma har det mörknat totalt och jag njuter av det kompakta mörkret, att inte befinna mig i en upplyst storstad. Känner ändå igen mig, kan de där vägarna i stort sett utantill.

Äter middag med mamma och yngsta brodern, sen chokladmuffins och glass. Ser på ”Himlen kan vänta” och gråter ner i saccosäcken. Hatar döden som skiljer älskade åt. Helenas man är så fin, när hon står inför det omöjliga beslutet att fortsätta eller sluta ta cellgifterna som inte verkar göra någon skillnad på tumören.
Det går emot min natur att ge upp, säger hon och torkar tårarna.
Men du ger ju inte upp, säger han. Du gör ju ett aktivt val vilket som.
Det blir ju ohållbart för dig om jag blir så dålig, med kramperna. Det blir för jobbigt för dig att ta hand om mig.
Men gumman, det blir aldrig för jobbigt att ta hand om dig. Håller om henne.
Helenas syster berättar om hur de suttit och ätit frukost och hur Helena frågade henne om hon är nöjd med sitt liv. Hur den frågan fick henne att rensa upp, ta två beslut som ändrade hennes liv och fick henne att bli lyckligare.

Och jag är så himla rädd att allt mitt prat om svärtan, om det nödvändiga i att se den, ska bli och/eller uppfattas som en försköning av människors lidande. För det är det sista jag vill. Jag hatar det trasiga, och vad det gör med människorna. Hur det sliter sönder. Över en milkshake i ett kvällssamtal med en granne, säger han att det går att se om en människa har en dimension av lidande i sitt liv. Och jag håller med, men tänker sen att det inte är lidandet i sig som jag söker hos andra. Utan att det är insikterna som det ofta för med sig som jag dras till. Sårbarheten, att vara lycklig över en vanlig dag, empatin för andra. Och de insikterna kan man ju faktiskt få utan lidande. Vissa har det ändå.

Nu funderar jag på ytterligare en sån där chokladmuffins, lyssnar på lovely musik (Spotify måste vara bästa påhittet på senare tid) och snart blir det Boston tea party där Filip och Fredrik ska utreda hur det egentligen gick till när Jesus dog.